Komplettering till kapitel 16
⊕ A: 1930-talsproblem
Under den senare hälften av 1920 tog högkonjunkturen slut och massarbetslöshet utbröt i Sverige. Under vintern 1921 var en tredjedel av LO:s medlemmar registrerade som arbetslösa. Även om d blev bättre från mitten av 1920-talet, hade den kraftfulla satsningen på tomtförsäljning på Brevikshalvön från 1930 inte de bästa förutsättningarna. Den svarta torsdagen på New Yorks börs var den 24 oktober 1929 då börskurserna rasade. Den amerikanska marknaden bröt samman under hösten och en ekonomisk kris började även i Sverige. Allmänna Sparbanken gick över styr samma år och eftersom banken hade köpt det mesta av marken vid Kumla Gård medförde konkursen problem för många tomtköpare i Trollbäcken. Under 1931 nådde depressionen den svenska ekonomin med full styrka och mellan 1929 och 1932 halverades den svenska exporten. BNP sjönk med 20 procent från 1930 till 1933, framför allt under 1931. Det året sköts fem demonstrerande människor ihjäl i Ådalen på Kristi Himmelsfärdsdagen och den 16 maj demonstrerade 100 000 personer i Stockholm. Mycket återhämtades dock 1932. Ivar Kreugers namn var på var mans läppar och gav den tidens hopp om snabba vinster i en miljö där telefon, radio, elektriskt ljus, elmotorn och bensinmotorn bryter igenom. Lördagen den 12 mars 1932 hittades dock Ivar Kreuger död i Paris, 52 år gammal. Stockholmsbörsen stängdes under en vecka, med många självmord som följd.
Allt detta underlättade inte för Tyresö Förvaltningsbolag att sälja tomerna på Brevikshalvön under 1930-talet och 1940-talets början till så höga priser som man önskade göra. Försäljningen underlättades troligen inte heller av att penningpolitiken hamnade i den nationella politikens centrum och att en snabb deflation syftade till att återställa penningvärdet på 1914 års guldparitetsnivå. Deflationsmålet nåddes och guldparitet uppnåddes vid årsskiftet 1922/23 och den officiella återgången till guldmyntfoten kom år 1924.
Men arbetslösheten försvann inte utan hamnade på nivån tio procent fram till andra världskriget, med undantag av den än värre internationella krisen vid början av 1930-talet. Dessa två årtionden av permanent hög arbetslöshet påverkade det politiskt-ekonomiska systemet för resten av 1900-talet.
1930-talet efter världsdepressionen innebar för övrigt: Den keynesianska revolutionen, det statskapitalistiska genombrottet, planhushållningsekonomins genombrott och den svenska modellens grundläggning. Och stor enighet rådde om ramhushållning eller planhushållning över partigränserna under 1930-talet och 1940-talet
⊕ B: Ökad ledighet
Arbetsavtalen med semester började växa under första världskriget. Av de kollektivanställda år 1925 hade
63 procent 4 dagars semester,
15 procent 6 dagars semester,
11 procent 7-11 dagars semester,
11 procent 2 veckor eller mer per år.
Storindustrin hade då normalt fyra betalda semesterdagar och tog ut dem under midsommarveckan, vilket gav åtta lediga dagar.
Medelarbetstiden (i timmar) inom industri och hantverk var enligt arbetstidsundersökningar följande
per dag per vecka
År 1885 11,2 66,4
1905 10,3 59,5
1917 9,8 56,4
Industrins kollektivavtal hade tonvikten vid arbetstider på 55-60 timmar per vecka år 1913-1917 och 49-54 timmar per vecka år 1919.
⊕ C:Svartbyggerivning
Vi har inte hittat så många intressanta artiklar om rivning av olovliga byggen på Brevikshalvön. Här är dock en från DN Syd den 2 juli 1969:
⊕ D: Växlande ideal för bebyggelse och grönytor
De fem exploateringsvågorna på Brevikshalvön kan jämföras med de sex tydliga utvecklingsperioder som Stockholms förorter har haft under 1900-talet. Vid bygget av nya förorter har planerarna således haft växlande ideal och natursyn enligt följande:
1900-1935: Trädgårdsstadens epok. Stockholmsplanerarnas ideal var att hålla dalgångarna fria från bebyggelse med Ålstensparken som parkprototyp. Exempel: Gamla Enskede 1908, Äppelviken och andra äldre områden i Bromma 1913, Norra Ängby 19311938 samt Södra Ängby 1933 alla med maximala grönytor i kvarterens mitt. Idealet liknade i viss mån det som kom till uttryck i Breviks sommarstad och även i Trollbäcken.
1935-1940: Smalhusstadens epok. Idealet var att ha parker med bland annat uteserveringar och friluftsteatrar som samlingsplats samt rekreationsytor och grönstruktur. Exempel: Traneberg 1934, Hammarbyhöjden 1935, Fredhällsparken 19351938, Abrahamsberg 1938 samt Hägerstensåsen 1941. För Brevikshalvöns del förbisåg man möjliga problem med trafik, avlopp, snöröjning och sophantering. Ambitionen var hög att skapa en trevlig sommarmiljö, med tennisbanor, kollektivtrafik, badmöjligheter med mera.
1940-1950: Grannskapsstaden. Utgick från engelska Community centers och amerikansk Neighbourhood planning. Exempel: Årsta 19401953, Västertorp 19471954, Blackeberg samt Hökarängen 1950. Brevikshalvöns ideal är däremot stora tomter i vild natur, små hus och begränsad service.
1950-1964: Tunnelbanestaden/sovstaden. Med arbete, bostad och service kring ett centrum, gärna omgivet av naturområden. Exempel: Högdalen 1949, Vällingby 1951-1954 samt Farsta 1960. Brevikshalvöns ideal är fortfarande som under den förra perioden.
1965-1980: Miljonprogramstaden. Anlagda grönytor på plansprängd mark samt idrottsanläggningar. Stockholms nya konstgjorda toppar framhävs. Exempel: Bollmora och Bredäng 1965, Skärholmen 1968, Husby-Akalla 1973, Sätra, Vårberg samt Kista 1977. Brevikshalvöns tomter är nu bebyggda.
1980-2000: Nya stadsenklaver. Med stenstadsideal långt utanför den historiska staden, och innerstadstyp av parker. Exempel: Skarpnäck 1982 och Minneberg 1987. Permanentningen av Brevikshalvöns sommarstugor sker med helt andra miljöideal.
⊕ E: WC eller ej?
År 1992 blev det en strid om kommunen skulle tillåta vattentoaletter på Brevikshalvön eller ej. De hade varit förbjudna sedan juni 1979, men nu hade kommunstyrelsen förordat att man skulle få ha vattentoaletter, eftersom man menade att många av invånarna önskar ha modern sanitet. Ärendet var en fråga som skulle avgöras av Miljö- och hälsoskyddsnämnden. I den hade Centerpartiets representant hoppat över till oppositions ståndpunkt, som innebar att det var ont om grundvatten och att WC därför inte borde tillåtas eftersom WC skulle öka åtgången av grundvatten. Det fick som konsekvens att när Miljö- och hälsoskyddsnämnden skulle fatta sitt beslut, blev det ett dödläge mellan de två ståndpunkterna – frånsett Dyviksuddsbon Magnus Zetterqvist från Ny Demokrati, som fick utslagsröst - och han brukar säga att det var hans förtjänst att man sedan dess kan bygga WC med septiktank. Dessförinnan var det bara torrdass eller multrum som var tillåtna – utöver slutna budningssystem.