Komplettering till kapitel 10
⊕ A: Ubåtarna?
Främmande undervattensverksamheter?
Hans Jädergård har berättat: ”Tiblom fick en förfrågan från ryska ambassaden om de fick ha en båt vid hans tomt vid Breviksmaren. Intet ont anande, så gav han lov till det. Sedan var ryssarna rätt ofta ute med den båten runt Dyviksudd för att fiska, som det hette. På vintrarna kom det sedan en förfärligt massa ryssar som var ute här och pimplade på isen. Ibland kom de med en hel buss som de parkerade härute. Jag som hade varit militärpolis kontaktade SÄPO, som blev intresserade och undrade vad som pågick. SÄPO bodde ibland i mitt hus på Dyviksudd för att kunna se ut över Ällmorafjärden. Vad jag förstod så hade ryssarna lagt ut en hel serie av små radiosändare på botten i Gränöfjärden och kanske också Ällmorafjärden så att miniubåtar (och kanske andra båtar också) skulle kunna navigera rätt och snabbt. På andra sidan Ällmorafjärden hittade SÄPO även svenska militäruniformer som ryssarna hade gömt i ett uthus. Tanken var rimligtvis att kunna ta sig osedda in till Stockholm om det skulle behövas.
Det roligaste var då vi vid ett tillfälle låg med våra kikare och tittade, när Pankin som var chef för ryska ambassaden, skulle gå iland på anda sidan Ällmorafjärden tillsammans med diverse andra personer från sin båt. Han drullade i vattnet! Det måste ha varit under första hälften av 1980-talet, förmodligen under ett par års tid, som den här obehagliga verksamheten pågick. Vad jag kunde förstå så var det då ryska mini-ubåtar inne i Ällmorafjärden vid flera tillfällen för att pröva att navigationssystemet fungerade.”
Gunnar Sävström har sin sommarstuga på Dyviksudd och har berättat: ”Jag jobbade ju i flera år på SÄPOs ryssavdelning. Under början av 1980-talet var det en väldig aktivitet av ryssarna här ute på Gränöfjärden. Det var många ryssar som sprang här längs stränderna och fiskade. De fiskade ju utan kort, och eftersom jag var fiskeuppsyningsman vände jag mig till den ryska ambassaden och sade till att ”ni har haft folk ute vid Tyresö men det måste ni sluta med eftersom ni inte har några fiskerätter”. Och deras verksamhet minskade. Men vid ett tillfälle var det två ryssar - en från ambassaden och en från handelsavdelningen - som satte sig i en liten gummijolle och rodde ut i riktning mot Älgholmen i ett förfärligt väder. Jag trodde att de skulle omkomma i den mycket kraftiga blåsten: de fick verkligen slita för att kunna ro ut härifrån. Vad de gjorde där ute just då vet jag inte.”
Åke Åsling har också varit fiskeuppsyningsman och har en god utsikt över Nämndöfjärden från sin sommarstuga på Dyviksudd. Han berättar: ”I början av 1980-talet var man orolig för de sovjetiska ubåtarna här i skärgården. På fjärden låg en dag 6 eller 7 små båtar på en rak linje. De var fulla med ryssar som verkade fiska. Men jag undrade mycket över vad de hade för sig just där på en linje söderut från Stora Brandholmen.”
En liknande historia kommer från Majbritt Faith-Ell:”Jag tror att det kan ha varit på 1980-talet när min man och jag var ute och åkte långfärdsskridskor. Vid öppningen till Jungfrufjärden stod det tio ryssar i mörk kostym och lågskor på isen med jämna avstånd på en rät linje i passet mellan två öar. De sa att de pimplade. Jag tycker det var konstigt för de hade inte hinkar med sig och strömming pimplar man inte på stora djup. Kustbevakningen skickade ut en helikopter som surrade över området. Flera timmar senare när vi åkte förbi området igen stod alla ryssarna på den andra halvan av passet, precis med jämna mellanrum och i förlängningen av den första linjen. Jag tror att de snarare pejlade djupet än fiskade strömming. Någon fisk såg jag inte.”
Jan Neuman åkte båt med sin fru hem till Brevik från Trinntorp en natt klockan två när de båda såg vågsvall och en antenn som Jan girade för. När Jan tittade efter antennen igen efter giren var den försvunnen. Jan rapporterade till flottan när han kom hem och en Verthol helikopter kom och lyssnade. Det kan ha varit vid samma tillfälle som följande historia från Majbritt Faith-Ell: ”Det kanske var i slutet av 1990-talet när det kom flera helikoptrar och förde ett väldigt liv ute över Erstaviken. Så småningom kom även en fotograf från Aftonbladet och berättade att man hade fått indikationer på att ”det fanns en rysk ubåt i Erstaviken”. Hur man visste att den var rysk förstår jag inte. Men det var intressant att följa hela jakten och läsa om den i tidningen dagen därpå.”
⊕ B: Gränö
Gränö-Breviks vägsamfällighets historia
Gränö-Breviks vägsamfällighet bildades 1968 för att tillvarata öbornas behov av bilparkering och båttilläggning i Breviksmaren. Vägsamfälligheten har över 200 medlemmar. Det är fastighetsägarna till cirka 50 öar runt Gränö. Av dessa öar är 26 bebyggda. Landningsbryggan i Breviksmaren blev färdig år 1974 och är endast avsedd för tillfällig tilläggning för medlemmarna. Många av öborna har också båtplatser vid bryggorna B och C i Breviksmaren, det vill säga de flytbryggor som ligger längst österut.
Bebyggelseutveckling på öarna: Gränö var bebyggd före 1719, då bebyggelsen brändes ner. En byggnad flyttades dit redan år 1729 från Älgholmen utanför Smådalarö och finns kvar på västsidan. Gränö var då arrende under Smådalarö gård fram till 1906. Arrendatorstugan har kallats bland annat Ornö krog och Fiskarstugan. År 1907 styckades Gränö upp till ett 50-tal sommarstugetomter.
Ängsö var helt obebodd fram till slutet av 1800-talet och fungerade som utmark till fiskaren på Gränö. År 1954 började Ängsö styckas upp till 52 sommarstugetomter.
Kalvholmen var obebyggd till den styckades upp åren 1934-1935 i sommarstugetomter.
Permanentboendet på öarna: Arrendatorn Kurt Söderberg på Gränö bodde kvar och fortsatte med sitt fiske (med not och skötar) till år 1988. Genom hans död år 1990 avslutades en lång epok med fastboende skärgårdsbor på Gränö.
Enskilda passagerartransporter till och från öarna: Under senare delen av 1950-talet och fram till mitten av 1960-talet var det försämrad kollektivtrafik på Kalvholmen och det var egna båtar eller skjuts med den bofasta befolkningens båtar som gällde mellan Kalvholmen och fastlandet.
Somrarna 1938 och 1939 drev Tor Ragnar Gerholm en passbåtstrafik mellan Kalvholmen och Brevik sex dagar i veckan.
Det var Allvar Kjällström som bodde på Kärringholmen, som tog initiativ till att öborna skulle få en fast punkt på fastlandet. Därför bildade man Gränö-Breviks vägsamfällighet och köpte en landremsa inne i Breviksmaren och anlade en gemensam tilläggningsbrygga där. Genom att det blev en vägsamfällighet så är medlemskapet obligatoriskt för alla fastighetsägarna på öarna.
Kollektiva passagerartransporter till och från öarna: 1912 byggde man en ångbåtsbrygga i södra viken på Gränö. Från 1940-talet lade vissa fartyg till även vid Kalvholmen.Ängsöborna hade ingen ångbåtsbrygga och fick nyttja ångbåtsbryggan på Gränö, men år 1970 ordnade man en egen brygga, som delvis finansierats med statsbidrag och den bryggan började Waxholmsbolaget lägga till vid från år 1972.
Varutransporter till och från öarna: Kalvholmen kunde få färska matvaror med ångbåten, under vissa år från Stockholm och under andra år från Dalarö. Man beställde via kaptenen, som lade ut pengarna för köp av färskvaror från närmsta butik. Rolf Sjögren minns att det var många kända operasångare och skådespelare som kom som kunder i hans butik i Brevik från Svea Holme. (Holmen ligger öster om Gränös sydspets.)
Den statliga Skärgårdsutredningen (omkring år 1949) föreslog att Kalvholmen och Gränö skulle trafikeras med buss till Brevik och båt därifrån, medan öborna föredrog att få förbindelsen via Saltsjöbaden med hänsyn till att de bekvämt kunde få matleveranser därifrån.
Organiserad sophämtning på öarna började år 1969. Det är Haninge kommun som organiserar den – och Brevikshalvön berörs inte.
Telefon- och elförsörjning av öarna: Gränö fick en telefonkabel år 1932 från Brevik och hade en gemensam apparat på ön (i Söderbergs förstuga) fram till 1936 då en telefonväxel inrymdes i Söderbergs kök fram till 1961 då automatiseringen kom. Eftersom det bara var Söderbergarna som bodde permanent så fick Gränö el först år 1967.
Kalvholmen fick en elkabel år 1950, men det dröjde cirka 10 år innan hela ön var elektrifierad, eftersom många sommarstugeägare inte ville ha el.
Ängsö fick nyttja Gränös telefon 1936 och kunde installera egna telefoner (via Gränös växel) från år 1961.
Ängsö fick el år 1967.
⊕ C: Mer om Åvatyr
Brohuvud till Åvatyr sommaren 1950
Åvatyr var en mycket stor händelse den 21 – 31 juli 1950. Svenska Scoutförbundet hade under Lennart Bernadottes ledning ett internationellt scoutläger vid Åva i Tyresö med 9000 scouter från 14 länder. Dessutom skulle flera tusen dagbesökare transporteras och tas om hand och aktiviteter för de tio dagarna förberedas liksom resorna till och från lägret.
Ca 150 fanor vajade när lägret invigdes på fyra språk på söndagseftermiddagen av scoutchefen Lennart Bernadotte. Förutom lägerdeltagarna var 2 500 gäster med vid invigningen. Bland andra deltog telegrafgeneralen Sterky från Brevik, Tyresö kommunfullmäktigs ordförande Gunnar Gyllnert, inspektor Ivar Lundel, polismannen i Trollbäcken J Malmsäter, lantbrukarna F H Norberg, Tyresö, Stig Svanäng, Åva och arrendator Carl Spångberg, Vissvass.
En tidningsbild från ilastningen vid Breviks brygga. I lägeralbumet ser vi att en ”varmkorvgubbe” med korvlådan på cykeln lämpligt placerat sig på bryggan i Brevik när scouterna gick ombord på Tynningö.
Här följer ytterligare material angående Åvatyr från scoutförbundets arkiv i Kjesäter utanför Vingåker den 20 september 2004.
Pojkscoutlägret Åvatyr 21 – 31 juli 1950
Materialet var samlat i sex tidskriftsamlarliknande arkivpappkartonger och var i huvudsak strukturerat även om det uppenbart var ihopsamlat från flera personer.
Att organisera ett läger med 9 000 scouter som skall bo på en åker i tio dagar kräver ett stort förarbete. Dessutom skulle flera tusen dagbesökare transporteras och tas om hand och aktiviteter för de tio dagarna förberedas liksom resorna till och från lägret. Stora mängder material tiggdes och lånades samman. Allt från flytpontoner till chokladbitar. Förberedelserna tog tre och ett halvt år och startade genast efter det att Gränsölägret vid Västervik med 8 000 deltagare 1946 avslutats. Till lägret ordnades vattenledning från Stensjön, som under tiden hade badförbud. 7,5 km vattenledning och 52 km telekabel drogs. Lägret hade 60 telefoner i telefonhytter för samtal inom lägret och på vanliga telenätet. Man hade egen postexpedition med stämpeln ”Åva-Tyr” i en ”fältpostomnibuss”, egen affär ”Åvagott” där returflaskorna betalades med 15 öre och kortvågsradiostation varifrån program från lägret sändes till scoutkårer ute i världen och till vilken scoutkårer ute i världen sände hälsningar. Högtalare för radion fanns uppsatta inom lägerområdet. Spisar murades av sten med blålera från Stensjön. Matkällare grävdes. Det fanns hajkbyrå, programexpedition och sjukhus med 30 platser. Tre lägertidningar, som trycktes i Stockholm, sattes samman och såldes under lägret. Lägeravgiften var 30 kronor och den totala budgeten slutade på 253 000 kronor. Inför lägret togs lägerbok och lägersångbok fram. Programmet bestod bland annat av lägerpatrulltävlingar, hajker av olika längd, skärgårdsturer, terrängspår, simtävlingar, sjöscoutuppvisningar, terränglöpningstävlingar, förbundsmästerskap i orientering på ”stigfinnardagen”, roddtävlingar, dragkamp och gudstjänster. En gemensam utflykt till Skansen för alla deltagare diskuterades inför lägret men kunde inte genomföras på grund av transportskäl. Lägret omfattade ungefär lika många personer som invånarna i till exexempel Karlshamn, Alingsås eller Söderhamn! Inför lägret reparerades Åvavägen på kort tid av ett stort antal militärer, men bedömdes ändå inte kunna fungera som till- och frånreseväg för alla deltagare. 800 parkeringsplatser planerades vid Åva, men bara 400 kunde iordningställas på grund av kraftigt regn.
Lägerkommitténs ordförande var scoutchefen Lennart Bernadotte. Inbjudan till lägret gick ut till ett 30-tal länder. Lägret kom att bestå av ca 9 000 scouter från Sverige, Danmark, Norge, England, Skottland, Frankrike (ca 50), Tyskland (21 st inbjudna av prinsessan Sibylla), Holland, Schweiz, Libanon (1 pers), Luxemburg (1 pers), USA, Ungern och Österrike. De utländska scouterna var ca 500 och inkvarterades i tält två och två bland de svenska deltagarna. Ca 600 sjöscouter deltog med ca 65 båtar liksom 271 kvinnliga vargungeledare som funktionärer. Sjöscouterna från Luleå och Helsingborg hade seglat och rott hela vägen till Åva. De flesta scouterna reste med tåg till och från Älvsjö. En fransk grupp kom med egen buss ända till Åva. Uppgift om att offert för båttrafik begärts från AB Mälartrafik för sträckan Stockholm – Åva och Saltsjöbaden – Åva finns i Sv scoutförbundets protokoll nr 4. Men jag har inte kunnat se om man fick någon offert eller om båtrafik upprättades.
Förbundets protokoll nr 23 1950.05.31 §4 e: ”von Kraemer hade överenskommit med bussbolaget om tidtabell under lägertiden (bil 1) (saknas/TH). Tabellen godkändes sedan von Kraemer meddelat att bussbolaget hade mycket stora resurser att sätta in extrabussar.”
I ett brev till Kungl Arméförvaltningens tygdepartement anhöll scoutförbundet i ett brev daterat 2 november 1949 undertecknat av scoutchefen Lennart Bernadotte om att få disponera bland annat 10 – 12 bussar. Vi förutsätter att anhållan beviljades och att det var de här bussarna som användes på sträckan Älvsjö – Brevik.
Reguljär busstrafik till och från Åva för besökare och scouter på utflykt gick från södertörnsbussarnas hållplatser på Ringvägen ca 1g/tim och kördes av Busstrafiken Stockholm – Södertörn. Speciella vägskyltar sattes upp på vägen från Stockholm, bland annat vid Sockenplan. Man kunde också ta buss nummer 10 från Ringvägen till Brevik och fortsätta därifrån med båt till Åva. Hela resan beräknades ta 80 minuter. Återresan kunde ske samma väg. Båtresan kostade 40 öre.
Lägertidningen Åvatyr nr 1 den 23 juli 1950 rapporterar på första sidan: ”Med smattrande trumpeter, skrällande trummor, sång och glada hejarop drog på fredagen gäng efter gäng in på Åvatyr, som framåt kvällningen hade en folkmängd av Örnsköldsviks eller Ulricehamns storleksordning. 10 extratåg tömdes snabbt på Älvsjö station, för dagen förvandlad till scoutcentral, grabbarna embarkerade bussarna, som gick till Brevik, där båtar tog hand om transporten direkt till lägret. Transportbasen C G v Kraemer svettades i värmen men tyckte att det hela klaffade riktigt fint. Annars så gråtmilda Johanna överraskade med enbart solskensleenden. Hela Åvatyr var för övrigt ett enda solvargsgrin. Bättre start kunde man gärna inte önska. När de första besökarna anlände vid 14-tiden på lördagen fejades och pyntades i alla krokar inför söndagens officiella öppningscermoni.”
Journalistiken var då som nu inte alltid alldeles exakt. Av Kungl Järnvägsstyrelsens cirkulär nr 462 ser vi att sex extratåg sattes in för ”framresorna” och fem för ”återresorna”. Av cirkuläret framgår också att ”Ett mindre antal deltagare hava erhållit tillstånd att medfölja i 3 klass på hushållsfribiljett.”
I lägeralbumet ser vi att en ”varmkorvgubbe” med korvlådan på cykeln lämpligt placerat sig på bryggan i Brevik när scouterna gick ombord på Tynningö.
Från kårchefsmeddelande nr 4 ser vi att ”Bussfärden inkl båtresan och bagagetransporten kostar 2 kronor per passagerare. Biljetter säljs på extratågen och avlämnas vid påstigningen i bussen.”
Så här såg affischen ut för scoutlägret:
⊕ D: Smuggling
Brohuvud för smuggelsprit före 1939
För sprittransporterna in till Stockholm (framför allt vissa restauranger) skall ofta följande system använts: På Ällmoravägen 6 bodde Bertils kompis som var en taxichaufför vid namn Stenströmer. Han kunde lätt ta mindre mängder med sig i bilen på sina dagliga resor. Och han skall ha sagt att han placerat sitt hus på Ällmoravägen 6 långt från vägen och så lågt, att ingen kunde se vad han hade för sig där. Huset var för övrigt på den tiden en f.d fartygskajuta av trä. Den är numera inbyggd i det nuvarande huset.
Siden-Olle var en betydande mottagare av smuggelsprit i Stockholm under förbudstiden. En av berättelserna i Algot Niskas bok om smuggling utspelar sig på Brevikshalvön och nämner namnet.
Fiskaren Karlsson vid Borgvikens strand (i ett hus som är borta nu) skall också ha verkat i branschen, men det är oklart hur mycket sprit som där var smugglat och hur mycket som var hembränt.
Smugglarna måste hela tiden hitta på nya gömställen för att undvika upptäckt. Det var inte bara polisen som var efter dem, utan även oärliga ”vänner”, som kunde tänka sig att stjäla spriten från mellanlagret för egen vinning. Sommaren 1937 var Britta Tuvesson och Gunnar Alvestig och badade i viken nedanför Breviksvägen 120. Där låg stora högar med timmer och massaved, som tagits ut från Telegrafberget. Av timret gjorde barnen en flotte, som de paddlade med på Erstaviken under sommaren. I september stod i tidningen ”Stort smuggelbeslag vid Tyresö ”. 3600 liter finsprit hade hittats i plåtdunkar under timret. Och på tomten intill Dag Brandt byggdes det en källare för ett kommande hus. Grunden skall ha använts för att gömma sprit och åkaren Sporre hade kontroll över källaren eftersom han inte bodde så långt därifrån.
I boken Vi minns när Tyresö Gård var Tyresö Centrum berättas på sidan 39 om hur smuggelspriten på ett listigt sätt gömdes i Sterkys badhus utanför Brevikmaren mynning.
⊕ E: Uppenbarelseberget
Var låg Strindbergs uppenbarelseberg?
År 1866 hade August Strindberg som 17-åring anmält sig som skarpskytt. Vid ett tillfälle övades det försvar mot landstigning och försvar mot stormande soldater på Tyresöhalvön. Men Strindberg blev så hänförd av utsikten från den klippbrant han var satt att försvara att han gömde sig och lät striden dra förbi. I Ockulta dagboken skrev han långt senare att han greps som ”af en uppenbarelse” och i Tjensteqvinnans son finns den kända beskrivningen av hur han – genom Johans ögon i boken – upptäckte Stockholms skärgård från ett berg i Tyresö:
”Den tavlan gjorde ett sådant intryck på honom, som om han återfunnit ett land, han sett i vackra drömmar, eller i en föregående existens, som han trodde på men ej visste något om. Jägarkedjan drog sig åt sidan i skogen, men Johan satt kvar på branten och tillbad, det är ordet. Den fientliga kedjan hade nalkats och gav eld; det susade om öronen; han gömde sig; han kunde icke gå därifrån. Detta var hans landskap, hans naturs sanna miljö; idyller, fattiga, knaggliga gråstensholmar med granskog, kastade ut på stora, stormiga fjärdar och med det oändliga havet som bakgrund, på vederbörligt avstånd”.
Den enda ledtråd Strindberg själv anger vad gäller den exakta platsen för sin upplevelse är ”från höjderna vid Tyresö”.
I det följande ges argument för att Strindberg såg skärgården från berget norr om Tyrberga. Hans Eklund & Göran A Sjöberg har i sin bok ”Skärgården förr” från år 1969 trott att Strindberg var på berget (=C på kartan i huvudtexten) mellan ”bördiga Dyvik och Vreten” när han fick sin uppenbarelse. Jan Sundfeldt har i DN den 22/10 1983 menat att August Strindberg fick sin uppenbarelse på Telegrafberget (=B på kartan i huvudtexten).
Vad var bakgrunden till Strindbergs engagemang som skarpskytt?
Under 1860-talet hade det piskats upp en enorm antirysslandsstämning i Sverige. Den kombinerades med en politiskt baserad liberal nationalromantik. Det politiska läget var spänt – både inom Sverige och internationellt.
*Antirysslandsstämningen: Den 1 juli 1862 gör dagstidningarna i Stockholm ett upprop riktat mot Rysslands tsar Alexander II och dennes lag att förbjuda alla historiska minnesdagar utom segern vid Poltava. Den 9 juli 1862 firas en stor Poltava-fest i Stockholm till minne av Karl XII ”som försökte hålla barbarerna borta från Europa”. En insamling startar till den blivande kungastatyn på Karl XII:s torg (klar 1868). Den så kallade Poltavafesten firade inte alls det svenska nederlaget vid Poltava utan årsdagen för den svenska flottans seger över ryssarna vid Svensksund 9 juli 1790. År 1863 var det mycket engagemang kring det då pågående polska upproret mot ryssarna och såväl svenska som polska politiker agiterade framgångsrikt i svensk press - med penninginsamlingar till stöd för den polska upprorsrörelsen.
*Liberal nationalromantik: Omfattande revolutionsfestligheter i Stockholm: man firade år 1859 tillkomsten av 1809 års författning och betonade revolutionen och handlingskraften 50 år tidigare. Under 1860-talets början lyftes Engelbrekt fram som en upprorshjälte och man ordande en framgångsrik insamling till en staty över Engelbrekt. Den restes år 1865 i Örebro med flera extratåg från Stockholm och tusentals skarpskyttar på parad. Det var en stor nationalistisk festyra! När Karl XII-statyn invigs år 1868 på 150-årsdagen av hans död så blev det den största folksamlingen dittills i Stockholms historia. Vid invigningen av statyn paraderade skarpskyttar och soldater ur armén. Det var mycket tal om hjältekonungen, svenskhet, mod, kamp mot det ryska barbariet – en nationalromantisk yra! Svenska Fornminnesföreningen bildas år 1869 (och dess aktiviteter bidrar till att Sveriges första institution för arkeologi bildas i Uppsala år 1900).
*Kraftig politisk agitation: Laissez-faire-idelologin börjar dominera från år 1860. Man införde år 1860 passfrihet som gav fri in- och utvandring och fri rörlighet inom landet. Avfall från rikets religion blev ej längre straffbart. Stadstullarna upphörde helt; de hade varit kvar för ”säkerhets skull” sedan lilla landtullen upphörde år 1810. Bördsrätten till jord avskaffades år 1863. Näringsfrihetslagen införde etableringsrätt i Sverige från år 1864, vilket innebär att handel, fabriker och hantverk får etableras av envar, även utanför städerna. Räntan släpps fri, vilket leder till en kraftig expansion för affärsbankerna.
*En man, ett gevär, en röst: Rösträtten graderades år 1862 efter inkomst och förmögenhet; även bolag fick rösträtt. Under hösten 1865 var det omfattande truppförstärkningar i Stockholm inför den dramatiska votering som ägde rum i Riddarhuset den 7/12 med 361 ja och 294 nej till den nya riksdagsordningen. Prästeståndet antog också förslaget, trots att en majoritet av ledamöterna var mot det. Det medförde att riksdagen beslutade att ståndsriksdagen ska avskaffas och en tvåkammarriksdag införas. Den sammanträdde ffg år 1867.
*Tuffa tider: I norr startades demonstrationer år 1864 för skandinavismen, vilka ledde till upplopp i 8 dagar med alltmer brutala polisingripanden. Det var omfattande missväxt i Norrland år 1867. Stora välgörenhetstillställningar i södra Sverige med insamlingar och utskeppning av förnödenheter från Skeppsbron i Stockholm till Norrland hösten 1867 till våren 1868. I november 1867 startar ett väpnat hungerupplopp i Skellefteå, som avslutas med att staden delade ut gratis mat. Emigrationen till Amerika ökar kraftigt från år 1868 som följd av missväxten.
Hur var skarpskytterörelsens organisation?
Skarpskytterörelsen växte till från år 1860 till ett maximum åren 1864 - 1867. Sedan gick luften ur, vilket bl.a berodde på att den mest drivande agitatorn dog då. Det var den folkkäre författaren och liberalpolitikern August Blanche. Han hade haft mycket starkt stöd av Aftonbladets chefredaktör August Sohlman som dog 1874. Denne var kompanichef för skarpskyttarna i Stockholm och själv mycket aktiv skytt. Det betyder att han var befäl över fyra korpralskap om vardera 25 medlemmar.
Under denna glansperiod omfattade skarpskytterörelsen 40 000 man i 300 föreningar över hela Sverige och det verkar ha funnits 2500 medlemmar i Stockholm maxåret 1867. Det var fler än vad den svenska armén kunde mobilisera. Gevären fick man delvis låna från armén och delvis köpa själva. Det var dyrt att vara skarpskytt!
Den frivilliga skarpskytterörelsen var en politisk viktig maktfaktor som nyttjades politiskt. Skarpskyttarnas viktigaste och mest populäre ledare August Blanche hade gjort en raketkarriär i riksdagen och var delägare i Illustrerad Tidning, som tillsammans med Sohlmans Aftonbladet piskade upp stämningarna fram till luften som sagt gick ur det hela genom bl.a Blanches död 30 november 1868 mitt under invigningsfesten av Karl XII-statyn!
När tillkom skyttevärnen vid Orrnäs?
Johanneshovs skans började anläggas år 1859 som ett led i en försvarsring runt Stockholm (beslutad 1856 i samband med Krimkriget). Vi vet inte när värnen ovanför Orrnäs tillkom, men det är rimligt att det var i samma veva.
Hur tog sig skarpskyttarna från Stockholm till Brevikshalvön?
Hjulångaren Jacob Bagge börjar under 1860-talet gå mellan Nybron och Södertörns skärgård tre ggr/vecka, inklusive Smådalarö och Dalarö. Daglig båtförbindelse Dalarö-Sthlm tillkom från år 1865. Gissningsvis åkte en del skarpskyttar ut med båt till Tyresö brygga vid Brobänken, nämligen de som skulle agera invasionsstyrkan. Gissningsvis marscherade försvarsstyrkan (inklusive Strindberg) ut till Tyresö från Stockholm. Om han också hade åkt ut med båt, så borde han från båten ha kunna se skärgårdens skönhet och redan då fått en uppenbarelse av denna för honom helt nya värld!
En landsvägsmarsch med 5 km/tim från Stockholm till Tyresö bör ha tagit tre timmar för en pigg trupp av skarpskyttar. Det innebär att Strindbergs gäng inte kan ha hunnit ut långt på Brevikshalvön, om de skulle marschera hem igen. Men de kan ha fått åka båt tillbaks till Stockholm på kvällen.
Var kan en invasionsstrid ha utspelats?
Om man var rädd för en rysk landstigning, så bör den enda hamnanläggningen Brobänken ha varit en kritisk punkt att försvara. Där skulle en fiende kunna landa med ett stort fartyg med många man ombord. Skyttevärnen ovanför Orrnäs var till för att hindra sådana fientliga trupper att marschera in mot Stockholm. Det synes vara det mest naturliga antagandet att Strindberg och hans övriga försvarare var på det berget.
Man kan ju tänka sig att invasionsstyrkan först landat med sin ångbåt vid Brobänken och sedan marscherat längre ut på Brevikshalvön för att iscensätta en invasion där. Strindberg skulle i så fall ha kunnat nå Telegrafbergets topp innan han såg skärgården. Han skulle även ha kunnat marschera längs med Kalvfjärden förbi gårdarna Mokärr, Ällmora och Dyvik ut till punkten C på kartan i boken, men det är väldigt långsökt att där tänka sig ett realistiskt invasionsspel. Det skulle ta för lång tid för skarpskyttarna att ta sig fram och tillbaka om de skall hinna hem till Stockholm samma dag – vilket man väl får förutsätta.
Det är också frågan hur skarpskyttarna åt och drack. Vid andra liknande utflykter från Stockholm verkar godsägaren ha organiserat förtäring för skyttarna. Gissningsvis kan Tyresögodsets dåvarande ägare Gustaf Hörstadius ha gjort det. Och då bör man ha varit nära Tyresö slott vid lunchdags – oavsett om hemresan gick till fots eller per båt.
Slutsatsen så här långt är att skarpskjutandet bör ha ägt rum vid Orrnäs. Strindberg kom gående från Stockholm, förbi Tyresö slott och skulle spana efter fienden från toppen av Tyrberga-berget eller från dess utsida mot Erstaviken. Det är då som Strindberg för första gången får se den hänförande utsikten över skärgården med öppna vatten och många öar!
Litteratur till avsnittet om Strindbergs uppenbarelseberg:
Jan Sundfeldt (1983) DN 1983-10-22 om August Strindberg på Telegrafberget.
Hans Eklund & Göran A Sjöberg (1969) Skärgården förr. Om Strindberg på berget mellan bördiga Dyvik och Vreten.
Bengt af Geijerstam & Jan Sundfeldt (1986) Stockholms vildmarker. Om ”Strindbergs uppenbarelseberg”.
Stellan Ahlström (1965) Strindbergs Stockholm.
Mats Hellstenius (2008) Skjutande borgerliga revolutionärer – Skarpskytterörelsen och 1800-talets liberala moderniseringsprojekt.
Stockolms stads frivilliga skarpskytteförening. Arkivmaterial i Stockholms stadsarkiv.
Arthur Dunér (1933) Sveriges frivilliga skytteväsendes historia.
Nils F Holm (1954) Den svenska skarpskytterörelsens uppkomst. Historisk tidskrift.
H E Uddgren (1910) Bidrag till det frivilliga skytteväsendets historia på uppdrag av skytteförbundets överstyrelse till minne af det frivilliga skytteväsendets femtioåriga tillvaro.
J Welin-Berger (1950) Ur Stockholms stads frivilliga skarpskytteförenings historia.
Sven-Gustaf Edqvist (2003) 20 x Strindberg: vänbok till Lars Dahlbäck s. På sid 225 anges att platsen för Strindbergs uppenbarelse troligen var Telegrafberget.
Två källor anger följande datum relaterade till Strindbergs deltagande i Skarpskytterörelsen:
- 17/2 1866 går August med tillsammans med sin bror Oscar.
- 19-21/5 1866 deltar de i fältmanövern I Tyresö.
Eftersom August är född i januari 1949, måste han ha varit 17 vid båda dessa datum.
⊕ F: Värnet
Borgvikens betongvärn i ett stort system
Den 5 september 1916 köpte major Axel Wibom 200 kvm på ”Blåbergsberget” vid Borgviken från markisen för kronans räkning. Där byggdes det värn som fortfarande finns kvar. Major Axel Wibom köpte den 6 november 1916 även de liknande små områdena Tvärvarpsberget och Rävgrytsberget (bägge i Skarpö) och Skarpsberget (i Gällnönäs) och den 7 oktober Korpberget (i Vårholma) - allesammans belägna i Värmdö.
Värnen var s.k observationsvärn till artilleribatteriet i Hemmesta vid Hemmesta torp på Värmdö. Värnet vid Borgviken var utrustat med en bäringsgraderad kikare och en telefonförbindelse med Hemmesta. Artilleribatteriet där var i bruk 1916 till 1918 och 1940 till 1941, då dess fyra 30,5 cm haubitspjäser flyttades till Ryssjön i Blekinge som förstärkning till dess batteri. Hemmesta torp är numera sålt till en privatperson. Värnet vid Borgviken var ett av 12 – 13 observationsvärn som hade att rapportera position på siktat fientligt fartyg till Hemmesta för dess eldgivning. Ett annat positionsvärn liknande det vid Borgviken finns på Erstaviks mark vid Harberget (Erstavik 25:1).Tomma värn drar ju lätt till sig oanade verksamheter. Roland Norberg har berättat hur hans pappa någon gång på 1930- eller 1940-talet fick rycka ut: ”Polisen på den tiden hette Bremer och hade sin polisstation vid Tyresövägen nära Strandalléns början. Bremer fick höra talas om att det var något mystiskt som pågick i Värnet vid Borgudden, så han begärde handräckning av min pappa och de åkte dit. Bremer rusade in i värnet med dragen pistol. Det visade sig att det var två berusade killar som hade släpat dit en kvinna. Hon var också onykter, så pappa fick bära ut henne till vägen för vidare transport med Svarta Maja till Stockholm.
Här är ytterligare ett foto av värnet vid Borgviken, taget vid samma fototillfälle:
Här är samma fototillfälle, men från utsidan.
Foto: Åke Dahlström.
Borgudden oexploaterad
Det är intressant att notera att ett stort område runt värnet har förblivit oexploaterat. Troligen har området förblivit obebyggt till följd av markägarens attityd. Även den andre markisen (Claes Leo Lagergren) hade nämligen goda kontakter med framför allt Svea Livgarde under 1940- och 50-talen och kan nog ha varit mån om att inte fördärva möjligheterna att ytterligare kunna utnyttja en naturlig försvarspunkt.