7.1 Dyvik, Brevik, Trinntorp mm
Många historier från Brevikshalvön lever kvar
Redigerad utskrift från en bandinspelad intervju
med Roland Norberg den 12 juni 2008
Rolands farfar Frans Hugo Norberg arrenderade Norrgården under första hälften av 1900-talet och Rolands pappa Karl Gustav Norberg föddes där år 1914 och arbetade senare mycket på bland annat Brevikshalvön med byggnads- och anläggningsarbeten. Roland har många historier som han hört genom sin far och som han upplevt själv. Roland berättar:
Självpratande fru Johansson i Dyvik
Ibland for min far och farbror som barn på 1920-talet från Norrgården till Brevik för att handla och tog då vägen förbi Dyvik. De fick då ofta anledning att stanna och skratta åt fru Johansson som ofta stod där och pratade högt för sig själv.
Landmans chaufför Johansson som kung
Landman var grossist i humle- och bryggeriverksamhet. Han hade sin chaufför Johansson, som också skötte Landmans motorbåt. Johansson var lite kung där på Landmans udde, eftersom Landman var där så sällan. Han var utomlands väldigt mycket. Så Johansson skötte det mesta.
Landman måste ha haft en son. För Johansson har berättat från en båtutfärd, att han rapporterat ”Man över bord” till Landman. Denne svarade då att man skulle köra vidare. ”Men det är ju sonen!” sa Johansson. Då blev Landmans order: ”Vänd båten!”
Landman måste också ha haft en kulla till hjälp någon period, för det finns en historia som Johansson berättat om hur kullan inte kunde simma, men ändå lyckades hjälpa till att angöra motorbåten genom att gå på sjöbotten under vattnet med båtens lina.
Landmans stora villa revs ju senare på Bo Nymans tid. Det måste ha varit Ture Åkerblom som rev Landmans hus, för Åkerblom tog hand om alla möblerna.
De lokala anläggningsarbetarna arbetar vid stranden av Landmans tomt på 1930-talet:
från vänster Gunnar Eriksson, Karl Gustav Norberg, Josef Dahlström och Holger Norberg längst till höger.
Uppe till höger ser man i bakgrunden en del av Landmans hus på Breviksnäsvägen 11 före dess rivning.
Foto: Björn Eriksson.
Smugglaren Kull
Det finns ju många berättelser om hur smugglaren Olle Kull lurande tullen och polisen. En gång skall Kull ha sänt någon med motorcykel och sidovagn, som bröt igenom tullens vägspärr vid Breviksvägens början. Då körde tullen/polisen efter den och under tiden kunde Kull köra sin lastbil över Älta in till Stockholm. Kull skall också ha haft en telefonkedja som varnade honom för polisen. Pappa fick köpa en begagnad båt från Kull, för Kull behövde snabbare båtar när tullen skaffat snabbare båt.
Mauritz Jonssons reservutgång
Mauritz Jonsson har växt upp på Lillström och var kompis med min farfar. En gång när Mauritz Jonsson fortfarande bodde vid Lillström skall han ha varit vid Tegelbruket och spöat upp en arbetare från Tegelbruket så illa med en hässjestör att offret dog av skadorna ett par veckor senare. När några karlar senare skulle komma och hämnas på Mauritz vid Lillström så råkade han vara på sitt utedass. Men genom att han kröp han ut bakvägen ur sitt utedass (det vill säga genom sitthålet) och sprang och gömde sig i skogen, så klarade han sig.
Krigsbensinen hos Forss i Brevik
Min pappa höll på och arbetade åt Viktor Forss på dennes sommartomt i Brevik och skulle bränna upp en rishög där. Då kom det fram någon som sa: ”Bränn inte upp rishögen där, för där finns det bensin”. Detta var under andra världskriget när bensinen var ransonerad och Forss tydligen hade gömt ett extra lager med bensin i sin trädgård.
Historier om Ragnar Frunck i Brevik
När jag jobbade åt Frunck vid ett tillfälle så berättande han att han tjänade mycket pengar på skyddsrumsdörrar, som han köpt i Tyskland före kriget och sedan sålde tillbaka till Tyskland under kriget med god förtjänst. Jag kommer också ihåg att Frunck hade en annorlunda vägskylt ”Kör sakta för här är så vackert” placerad framför sin tomt.
En gång åkte Ragnar Frunck vattenskidor till Åland efter ett sjöflygplan. När det började bli vågor så var det mycket tröttsamt att åka vidare, så han signalerade till planet att han ville sakta ner eller stanna. Men piloten förstod inte signalen utan trodde att Frunck vill öka hastigheten. Han berättade att han var alldeles slut när han kom fram till Mariehamn.
Sven Tumba kom till Fruncks i Brevik en dag och ville låna vattenskidhoppet. ¨Har du hoppat förr?” frågade fru Frunck. ”Nej.” ”Det var tre som dog i fjol, när de hoppade”, sa hon. Då drog Tumba iväg utan lån.
Två polisiära minnen
Bremer hade sin polisstation vid Tyresövägen nära Strandalléns början. Bremer fick höra talas om att det var något mystiskt som pågick i Värnet vid Borgudden, så han begärde handräckning av min pappa och de åkte dit. Bremer rusade in i värnet med dragen pistol, men det visade det sig att det var två berusade killar som hade släpat dit en kvinna. Hon var också onykter, så pappa fick bära ut henne till vägen för vidare transport med Svarta Maja till Stockholm.
På den tiden var det ju den lokala polisen som skulle driva in skatten från tyresöborna, och det var inte alltid så lätt med alla olika arbetskarlar som bodde på olika håll. Kollegan Malmsäter hittade då på att ställa sig vid korsningen Ringvägen/Götgatan den första i månaden, när karlarna fått lön och var där för att köpa ut sin spritranson. Då var det mest effektivt och praktiskt att driva in skatten.
Vägbyggarna
Pappa och hans bror Holger Norberg och Knut Lundkvist var några av dem som byggde vägar här på Brevikshalvön i närheten av Noret på 1930-talet. De har berättat hur de gjorde risbäddar under vägen där det var sanka partier. De har senare berättat att det var den bästa tiden före kriget då det var låga skatter och de fick bra betalt för arbetet.
Lennart Sundell var med lite senare och byggde vägar. Han växte upp på Södergården Vissvass och flyttade senare till Öringe. Om honom berättade man hur han grävde ned en kagge med svagdricka i en myrstack, där det ju var varmt. Då jäste svagdrickan och när de sedan drack så blev de ordentligt berusade. Det kallades för en bult.
Strandberg byggde många av vägarna åt Förvaltningsbolaget, bland annat vägen ut till Dyviksudd. Han bodde i den nu försvunna villan mitt emot Tyresö skola.
Vägen som tvättbräda
När jag cyklade till golfbanan så var vägen ofta som en tvättbräda. (Minigolfbanan låg på Breviksvägen 172.)
Svartbäckenvägen avstängd
Innan den nuvarande Mokärrsvägen kom till så gick den gamla vägen i en brant backe mellan husen i Svartbäcken. När Svartbäcken sålts så stängde de nya ägarna av vägen genom torpet.
Sanda under bussen i backarna genom dörren
Holger Norbergs dotter Barbro har berättat att när man åkte med bussen på Breviksvägen på vintrarna så hade den med sig en låda med sand. Och i till exempel Sporres backe fick man stå i den öppna dörren och kasta ut sand. Eller också fick karlarna gå av och skjuta på uppför Sporres backe när det var halt. (Sporres backe = Mitt för Breviksvägen 83. Sporre bodde i nr 85-87.)
Ruddammen som skridskobana
När jag var grabb så åkte vi skridskor på Ruddammen. För det fanns ju inte några skridskobanor och den dammen hade den säkraste isen.
Vinkelhaken
Nära Bergshyddan bodde en man som kallades för Vinkelhaken. Vinkelhaken hade ett skadat ben. Han kunde inte räta ut benet. Han brukade bära snusnäsduk och mustascher och var ofta berusad.
Bageriet i Brevik
Brevikslimpans fru Lundkvist var utbildad vid konditorfackskolan i Köpenhamn i Danmark. Konditoriet startades 1946 av henne.
Gösta Boström och andra trädgårdsmästare
Gösta Boström hade en fastighet i Härjedalen – och även i Oxelösund och i Hammarby. Han jobbade åt en ICA-handlare inne i Stockholm om vintrarna. Göstas son Rolf Boström ägde Nytorpsvägen 3. Trädgårdsmästare Svensson bakom bussgaraget jobbade ihop med Gösta Boström, i vart fall under vissa år. Trädgårdsmästare Trygg var känd som en duktig löpare och var hare åt Gunder Hägg och andra. Göstas far Hilmer Boström var trädgårdsmästare hos amiral Sten Ankarcrona från år 1923.
Minnen från Trinntorp
Majken, Knut och Einar Lundkvist arrenderade Åva gård och jobbade sedan åt Naglo. Då bodde Majken och Einar Lundkvist i Grindstugan till Trinntorps gård.
Under 1930-talets utställningar av fritidsstugor vid Tegelbruksvägen skall Tomtbussen ha gått gratis hit ut för fastighetsspekulanter.
Ölbåten
Ölbåten kom in till Vissvass i början av 1950-talet. Jag kommer ihåg att då kom gubbarna med sina skottkärror fulla med skramlande tomflaskor.