5.1 Mokärr & Tegelbruket, mm
Minnen från många ställen i Tyresö sedan 1930-talet
Redigerad utskrift av intervju den 23 september 2006 med Ulla Jansson (1923-2011)
Ulla Jansson har bott i tioårsperioder på många olika ställen i Tyresö. Ulla berättar: Mina föräldrar sa ibland att jag vart en misslyckad pojke, för jag var mer intresserad av att klättra i träd än att leka med dockor. Drängen Vaba gav mig en fin docka, som jag inte lekte med; däremot var jag intresserad av att upptäcka hur ögonen kunde vara rörliga. Då sa man att jag blir nog ingenjör när jag blir stor.
Ulla Jansson september 2006 i sitt kök.
Foto: Harald Berg.
Slottsträdgårdsmästaren 1915-1930
Min man Arne Jansson föddes 1919 och är uppvuxen intill Tyresö slott. Hans pappa Oskar Jansson var nämligen slottsträdgårdsmästare till den gamla markisen från år 1915 till 1930. På den tiden var Arnes pappa och den första markisen de enda som hade bil här i Tyresö. Arnes pappa hade en T-ford och en lastbil och hade mycket arbete med att köra alla människor.
Livet i Mokärr före och efter 1927
Mamma bodde på Mokärr när pappa gick på skogsskolan. Så jag bodde i Mokärr då. Jag bodde där till jag blev 2 år gammal 1927 och mormor drunknade. Hon skulle åka sparkstötting över isen mitt för Ällmora och där var det strömt. Hon skulle till Vissvass och sätta upp gardiner och kom inte hem. Man hade hört henne skrika i mörkret. Det var den 11 februari.
Mormor och Morfar, det vill säga Olga och Knut Spångberg, slutade som arrendator i Mokärr år 1927 och de höll på att flytta till Vissvass när hon drunknade.
Mokärr 1924 med far och mor nyförlovade uppe till höger och mormor nere till vänster
och uppe till vänster farfars dräng Vaba (Oskar Andersson som var son till Fia i Finborg).
Foto: Ulla Jansson.
Mokärrs gård år 1921. Finborg).
Foto: Ulla Jansson.
Vägen till Mokärrs gård 1924. Nuvarande Mokärrsvägen är bara något bredare, men lika krokig. Finborg).
Foto: Ulla Jansson.
Vem som var arrendator i Morkärr efter dem vet jag inte, men Enekvistarna kom dit från Nämndö år 1937. De var inte omtyckta på Nämndö och kallades där för tattare. Så det var många som blev glada där när Enekvistarna flyttade hit till Mokärr.
Direktör Westerdal i Tegelbruket
Jag har också bott i Tegelbruket i Disponentvillan hos Westerdal, när pappa var jägare där. Pappa var anställd som jägare hos Westerdal från början innan han gick och utbildade sig på Skogshögskolan. På somrarna bodde också Gullbergs (med sonen Sten Gullberg) och Åhlens (som ägde Åhlen och Holm) i det stora huset. När jag bodde där fanns de gamla tegelladorna kvar. Tandläkare Driving hade det stora huset vid Tegelbruket efter Gullberg.
Framför Disponentvillan vid Tegelbruket med midsommarfirande 1929. Finborg).
Foto: Ulla Jansson.
Westerdal hade en chaufför som hette Johansson. Johansson körde in mamma till någon privat barnmorska i Stockholm när mamma skulle föda.
Farfar red till Westerdal för man kunde inte köra med vagn dit.
Disponent Westerdahl hade båten Alba. Den sänktes ute i skärgården någonstans för Alba var Westerdals ögonsten och han ville inte att någon annan skulle använda den. Den plockades upp på 1990-talet. För några år sedan gavs det ut en skrift om Alba, som jag fick av min bror. Den hette nog ”Historien om ALBA.” Den var en vit lustjakt, som såg ut som en liten Waxholmsbåt. Det har också varit ett TV-program om Alba.
Westerdals lustjakt Alba år 1926 med pappa och dispen ombord. Finborg)
Foto: Ulla Jansson.
Första flytten till Vissvass 1929
Min far Nils Eriksson kom ju hit till Tyresö år 1918. När han träffade min mamma så sade man att det kom in nytt blod, för min mamma kom från Mörkö. Min far skulle vara länsskogvaktare i Sigtuna. Men så hände det sorgliga att min morfar skulle överta gården i Vissvass 1927, men min mormor Olga Spångberg drunknade år 1929. Så min far fick avstå den tjänsten och sökte istället att bli skogvaktare här. Vi flyttade till Vissvass 1929 för att kunna ta hand om min morfar.
Min pappa var skogvaktare åt greve Johan Lagergren och bodde i Stordal, som var skogvaktarboställe. Medan min morfar bodde ensam i det stora huset på Vissvass.
Det fanns visst rådjur redan i början av 1940-talet. Till vänster är Ullas pappa och Olle Willix. Finborg).
Foto: Ulla Jansson.
Livet på Nytorps gård fram till 1931
Min farmor och farfar August och Olga Eriksson arrenderade Nytorps gård 1918-1931. Jag var mycket ofta på Nytorp när jag var barn, eftersom det var lite tråkigt på Vissvass när mormor drunknat.
På Nytorp fanns det då 4-6 hästar (ardenner och nordsvenska) och rätt så många mjölkkor. Drängen hette Vaba, som jag hade ett gott förhållande till. I närheten bodde Fia Andersson i Finborg.
Fia i Finborg framför ett av sina hus i Finborgsbacken. (Bilden troligen tagen på 1920-talet.) Finborg).
Foto: Ulla Jansson.
Tidigare hade familjen Spanier varit arrendator på Nytorp fram till 1918. När Nytorp sedan skulle exploateras till sommarstugor 1931 så flyttade mina farföräldrar till Måsvägen i ett nybyggt hus. Och Bexelius köpte stallet som hörde till Nytorp. Vi tyckte det var konstigt, för de bodde i ”stallet” som låg på den nuvarande ovanligt stora tomten där det ofta betar hästar. När Bexelius byggt om stallet hade de hushållerska och kokerska och ett helt gäng med sig när de flyttade ut dit på somrarna.
Skolgången i Vissvass 1932-1938
1932 började jag i skolan i Vissvass B-skola. Där gick jag i sex år. Tekla Hallberg var lärare. Jag har aldrig gått i Tyresö skola.
På Gustav-Adolfsdagen firades högtidligt i skolan och då hade vi svenska flaggan på tavlan. Jag blev straffad en gång för att jag hade retat en tjur på vägen från skolan: straffet var att sitta alldeles stilla och tyst i en timma i skolbänken.
Vissvass-skolan fick pengar av greve Johan så vi kunde göra en skolresa en hel vecka till Vikarbyn i Dalarna. Jag smet ut på kvällen och som straff fick jag sitta en timma med fötterna i kallt vatten. Det gjorde ju inte mig något, eftersom jag var van vid kallt vatten.
Dåliga vägar före Breviksvägen blev klar 1932
Fram till 1932 slutade bussarna vid Karolinahemmet. Bussarna gick in till Skanstull. Skanstullsbron fanns inte då, så det var en väldig brant backe där. Åkerblommarna skötte posten i Karolinahemmet. På den tiden fanns det en grön stor kiosk intill kyrkan på Kyrkvägen nedanför kyrkan. Och vid Iskällarbacken fanns en stor isstack intill den gamla Tyresövägen. Farmor och farfar hade också en isstack vid Nytorp.
På Vissvass-sidan fanns det knappast några vägar alls, så där var det mycket att gå och åka skidor. Cykel fick jag när jag fyllt 15 år och flyttade till Brevikssidan. Men jag hade lärt mig cykla tidigare.
Nu är ju vägarna mycket bra på Vissvass-sidan och de sköts av tre vägföreningar: Brakmarsvägens, Rackstas och Vissvass vägföreningar.
Erikssons i Ällmora förmedlade påskpresenter
Varje påsk var min far till Ällmora för att hämta påskpaket från greve Johan Lagergren. Han var ju katolik, så påsken var viktigare än julen. Paketen kom vägen över Ällmora. Där fick pappa glögg och den gamle Ällmoragubben Eriksson talade så trevligt. Det var jätteroliga påskpresenter: Paketen innehöll tittägg, marsipaner, bananer och apelsiner.
Erikssons hade två söner. Sven Eriksson var låghalt. Jag kom ihåg när jag var barn att han gick och haltade. Han var väldigt snäll. Och Gunnar Eriksson var gift med min mammas kusin Margit Ramstedt.
Matförsörjningen
Vi hade en slaktare vid Stordal och en gång i veckan körde mamma till honom och handlade.
20 öre litern kostade mjölken år 1934 då jag åkte skidor och hämtade mjölken i sin plåtflaska.
Många smuggelhistorier från 1930-talet
I Nytorp såg vi hur någon var ute på Kalvfjärden och man såg hur det blinkade i mörkret med lyktor. Det var troligen Olle Kull eller någon av hans kompanjoner.
I Björndalen fanns BG Wahlström som hittade nedgrävda dunkar vid ett husbygge. Han berättade inte detta utan tog sig själv dit och hämtade det som han hittat.
Och i Båthuset fanns det en kille som tullen eller polisen tog fast. Han fick en hjärnblödning på kuppen och hamnade i fängelset.
Fiskaren Ehrenström
Fiskaren Ehrenström bodde i Aludden nedanför Ängmaren. Han hade ett brunt och ett blått öga. Han var svarthårig men hade en vit tofs. Han var först arrendator på Ängmaren men sedan fick han bygga Aludden, när Pihl tog över Ängmaren. Pihl var ju god vän med Greve Johan och var med i jaktlaget. Min far tyckte inte om deras politiska åsikter för de var nazister.
Ehrenström bodde på Aludden ända tills de nuvarande ägarna köpte. Han var mycket elak mot sin hustru Augusta. Hon dog flera år före honom.
Aludden tillhör nu morfars bror. Flygare köpte efter morfars bror (farbror Norton) och Lotten Spångberg.
Markisens tre livliga söner
Som egen företagare fick man 3 liter på motboken, medan andra motböcker bara gav 1 liter. Markisens yngste son Carl kom ofta till farfar och ville ha sprit och ville helst ha konjak. Om farfar tog fram en sådan flaska då drack Carl direkt ur konjakflaskan.
När sönerna var ensamma hemma och pappa nere i Rom, så levde de rövare. De verkar ha supit mycket och sköt hål i tavlorna.
Det förekom kraftigt supande även i övrigt på den tiden: Markisens kusk Pettersson var känd i hela Svealand för sina fina mustascher. En dag hade någon i fyllan och villan rakat av honom skägget. Men min far drack inte sprit förrän han var 30 år gammal.
Fasanvägen 1940-1946
Sedan 1940 köpte pappa en tomt på Fasanvägen eftersom Stordal skulle säljas till Stockholms stad. När han skulle arbeta på Vissvass-sidan på vintern så simmade han över sundet vid Luraström. Han spände fast kläderna på huvudet med livremmen. Eller också red han runt Kalvfjärden. På den tiden gick det inte att köra med fjädervagn till Vissvass från Fasanvägen.
Min far köpte tomten på Fasanvägen delvis för att där hade han och hans bror haft en boxningsring tidigare. Det var en fin äng där som kallades för Långholmen. 1937/38 när vi var där och tittade satt boxningsringens hörnstolpar kvar. Det var nämligen mycket populärt på den tiden att man skulle boxas.
Jag bodde på Fasanvägen 22 mellan 1940 och 1946, då jag gifte mig och flyttade till Vårvägen i Rotvik. Sedan byggde Arnes pappa på Backsippavägen 4 och då ville han att vi skulle flytta dit. Vi bodde på övervåningen från 1948. Durez byggde mittemot på Backsippevägen 5 och vi flyttade dit 1956 och vi byggde ett nytt hus 1960-61. Sedan sålde vi det och flyttade till Vissvass.
Buss till skolan i Stockholm
Pappa och jag läste på Hermods. Vi tävlade med varandra. Sedan gick jag på Pålmans handelskola år 1941-42 inne i Stockholm. Det var tuffa tag på den skolan. Då gick det ju buss från Brevikshalvön. Den fungerade bra för det mesta men en dag när jag börjat arbeta och skulle åka buss in till mitt arbete på Kungsgatan 24 i Stockholm så hade bussen lagt sig på tvären över Breviksvägen. Så jag kom inte in till arbetet förrän klockan 13. Min arbetsgivare frågade spydigt om jag hade Aftonbladet med mig.
Minnen från pensionat Bergshyddan
Min syster och svåger gifte sig i Bergshyddan år 1948. Året efter så brann det: det började brinna i trappen på grund av något el-fel. Paret som gifte sig i samband med eldsvådan var släkt med Rickard Åkerblom. Han var själv med när det brann. Brudgummen hette Torbjörn Udd.
Källarmästaren hette Carlsson. Han bodde i pensionatet. I det gula huset bredvid bodde pappan till min lärarinna Hallberg.
När min syster och svåger gifte sig så sjöng man en sång som i refrängen hade texten: ”och Carlsson var själv med och söp” och det tyckte källarmästaren var så roligt.
Andra flytten till Vissvass 1984
Min man och jag fick ärva Helmer Spångbergs gård i Vissvass när Helmer dog. Helmer var min morfar Knut Spångbergs bror Karls barn. Morfar var född 1849 och var den yngsta av flera syskon. Helge Spångberg i Nordal var bror till Helmer. Helge var gift med Anna och de hade två döttrar Lizzie, som är gift med ”Frasse” Persson som har cykelfirman i Bollmora. De bor i radhusen nära Trollbäckens trä.
Sedan Helmers syster Tekla dött så bodde han där ensam med sin gamla häst Putte och sin elaka katt. Katten fick min svåger skjuta när Helmer dött. Helmer Spångberg hade också en fin vit sommarbåt, som hette ”Sture” med teakdäck. Den sålde vi till Pihls son Sture. När vi ärvt Vissvass så rustade vi upp det stället, så att folk undrade om vi skulle leva till vi var hundra år. Men när Arne dött så sålde jag till Inger Jonsson och Johnny Ahl.
När Arne och jag ärvde efter Helmer visade det sig att Helmer inte hade någon sjöbod. Sjöbodarna vid Vissvass har ju inte tillgång till vatten. De kallas sjövisten. Det har varit många krångligheter med dem. Morfars far dog 1921 men bouppteckningen var inte klar förrän 1927, för det var så besvärligt med fiskerättigheterna. Morfar hade också en såg där nere vid vattnet på en samfällighet.
Öarna i Ällmorafjärden
Min morfars far hade hela Mörholmen förut, men där var inte så mycket skog och mest vatten, som han hade nog av. Han ville ha jaktmarker och kunde därför byta Mörholmen mot Domdalen, som ligger ovanför Åva. Mörholmen hette Rofholmen på den tiden.
På Gnetholmens fanns det militärer under första världskriget, men inte under det andra, enligt vad min far berättat för mig.
Alkåven hade braxen och låg vid Fisklösan och Lillkåven.
Kittelholmen åkte vi ofta till med båt på sommarutflykt.