4.9 Finborgsvägen 15
Gunilla Erikssons minnen
från 69 år i Nytorpsområdet
Redigerad utskrift från bandinspelad intervju den 23 april 2008.
Gunilla Eriksson är född 1937 och har bott vid Nytorpsvägen 30/Finborgsvägen 15 sedan år 1939, varav tiden efter år 1970 som permanentboende. Hon berättar:
Tomtköpen år 1939
Mamma och pappa köpte först den övre tomten (d.v.s Nytorpsvägen 30) i juli 1939 och en månad senare köpte vi även den nedre (d.v.s Finborgsvägen 15). Mina föräldrar anlade sin köksträdgård där med krusbär, vinbär, rabarber, sådde kålrötter, morötter, palsternackor, ärter, bönor och så vidare. Mycket syltades och äpplemos, äpplekompott, blåbär, lingon och svamp konserverades för vintern. Det var vanligt då. Nästan alla hade köksträdgård. Jag hade eget land och drivbänk som jag skötte som barn. Bästa stället för köksträdgården var där ladugården med dyngstacken legat. Det fanns inte så mycket rådjur på den tiden och det gick att odla utan höga inhägnader och nät runt allt.
Resterna från Nytorps gård
Ladugården till Nytorps gård hade legat på vår tomt Nytorpsvägen 30 invid nummer 32. Det fanns inget kvar av den byggnaden år 1939 när vi kom hit, men mamma fick veta var den hade stått. Däremot fanns det ett Säfstaholm äppleträd och krikonträd kvar och de finns än idag.
Nytorps mangårdsbyggnad beboddes då permanent av en familj som hade några höns. Framför det huset fanns det en altan och på det västra hörnet fanns det en glasveranda. Burspråket på framsidan av huset fanns inte från början. Mangårdsbyggnaden beboddes därefter av familjen Lindström med lekkamraten Kerstin; Sedan av fru von Heidenstam med dottern fru Walter som hade de två barnen Emil och Katarina. Därefter kom familjen Öste (han med TV-programmet ”Så nappar det”) och sedan familjen Tuwesson som byggde takfönstret och balkongen och flyttade därfrån omkring år 1998. Jag tror att det var familjen Öste som byggde till burspråket ut mot Nytorpsvägen. Mangårdsbyggnaden hade sitt vatten indraget från en brunn som finns (fast sinad) i gränsinbukt-ningen på Nytorpsvägens 30:s gräns mot Nytorpsvägen.
Byggnaderna på tomten har vuxit och krympt
Det första huset som pappa och mamma byggde finns kvar. Det är den lilla röda stugan, som i dåligt skick nu står på Nytorpsvägen 30. Det byggdes av bil-lådor. Det var flera familjer som gjorde så då. De amerikanska bilarna kom ju i kraftiga trälådor på den tiden. Jag tror att pappa köpte lådorna billigt. Jag flyttade från en lägenhet på Stora Essingen till den stugan som jag bodde i året runt från 1970 till december 1997, då jag flyttade till min nybyggda stuga på Finborgsvägen 15.
Vårt första hus år 1940 med Nytorp i bakgrunden. Notera även de många telefontrådarna plus elledningen på samma stolpe längs med Nytorpsvägen. De nya ägarna Stefan & Kristina Nilsson med två barn började med att riva ut innanmätet direkt och har sedan låtit stugan förfalla samt låtit barnen panga rutorna.
Foto: Gunilla Eriksson.
Den röda stugan var gullig: den var vinterbonad med vind och källare, där vi förvarande grönsaker, äpplen och potatis hela vintern och där det också fanns ett garage. Huset var lågt i tak överallt men det var inget hinder. Jag trivdes jättebra där med mina hundar – och senare med min katt.
Pappa Sven Eriksson med Nytorps gård (svagt) i bakgrunden omkring år 1954.
Foto: Gunilla Eriksson
Pappa var road av tekniska experiment. Så efter några år satte pappa upp en vindmotor på taket till den första stugan. Uppe på vinden hade han ett stort batteri som laddades från vindmotorn. Batteriet måste tas ner på vintrarna för att inte frysa. Vi hade fotogenlampor i många år och vedspis. Det dröjde många år till vi anslöt oss till elnätet, trots att det fanns el i närheten. Pappa drog ledningar till köket och rummen så vi hade lyse när det blåste bra. Eftersom stugan låg på ett stort öppet gärde så blåste det ofta. Vi anslöt oss till elnätet först när det stora tegelhuset byggdes. Foto: Gunilla Eriksson
Pappa byggde så småningom garaget på den nedre tomten. Jag tror det var i slutet av 1940-talet. Garaget växte med tiden med upplag för ved etc. En av tillbyggnaderna revs sedan av mamma och mig efter pappas död 1988 och år 1997 var jag tvungen att riva halva garaget (så att 30 kvm kvarstår) för att få bygga det nuvarande huset. Och för att det skulle bli högst 50 kvm i yttermått fick jag minska med 20 cm på långsidan och 3 grader på takvinkeln mot ursprungsritningarna.
Vattenförsörjning med proble
Vi har alltid samlat regnvatten att vattna med. I området fanns det några grävda brunnar där man fick hämta vatten från början, innan envar grävde sina egna brunnar. Pappa tog ut en slagruta med sälgklyka och vi grävde en egen brunn där källådern var kraftigast. Den gav gott dricksvatten och ganska bra med vatten på den tiden, även om det var lite kalkhaltigt. Omkring år 1995 borrade vi en brunn på den övre tomten. Nu har jag en ny borrad brunn med järn- och kalkhaltigt vatten på min tomt, som tyvärr blivit förorenad med kolibakterier från grannens avloppsurspolning mot min tomt ovanför min tomt. Så nu hämtar jag kommunalt vatten i en plastdunk från kommunens pumphus nedanför min tomt. (Sedan slutet av år 2008 har jag dock fått det kommunala vattnet indraget i huset.)
Kommunikationerna förr och nu
Den första tiden gick bussen bara till ändhållplatsen Tyresö centrum, som numera heter Tyresö slott, d.v.s där Sågen är nu i det gamla bussgaraget. Sedan gick bussen många år bara på Breviksvägen. Det var nummer 10 som gick från Ringvägen till Tyresö Brevik. Det är först på senare år som bussen börjat gå på Nytorpsvägen. Vi tog oss ibland ut med bil från stan. Mamma cyklade ofta hitut med mig på cykeln när jag var liten. Under kriget hade mamma och pappa en bil som jag tror kallades för CV4 med gengas. Det var nog en liten Opel. Den använde vi när vi kom över kol att elda med i gengasgrytan. Här sitter jag på den bilen:
Foto: Gunilla Eriksson
Matbutikerna kröp närmare och längre bort
Den affär som låg närmast från början låg vid Strandvägen 1, mitt emot Åkerbloms Järn- och brädgård. Affären vid korsningen Tyresövägen 1 och Kyrkvägen 2 fanns inte år 1939, utan kom till senare. Sedan kom Lindkvists affär vid Nytorpsvägen 1 och det var ju bra så länge den affären och grönsaksbutiken fungerade. Trädgårdsmästare Trygg stod för grönsakerna som såldes på nedre bottenplanet samt odlades i hans trädgård intill. Vi handlade också ofta i Kurt Norlings affär vid Trinntorp. Han hade liknande utbud och även en liten kiosk och dansbana. Där var det dans ibland om lördagarna.
Skolområdet kallades för Gärdet
Hela området häromkring var ett stort öppet gärde. Det obebyggda området söder om oss hette Gärdet. Så småningom hade Hultgren sina kor betande där och det kom att kallas för Koängen. Det kan ha varit från kanske omkring år 1985 till i början på 2000-talet. Det medförde ju att innan skolan byggdes var det en del personer som kallade området för Koängarna, men för mig har det dessförinnan bara hetat Gärdet. På den här bilden från vårt hus syns hur man slagit höet på Gärdet och hässjat det på långhässjor:
Mamma Tyra Eriksson med Nytorpsbacken i bakgrunden omkring år 1940. Fotot taget söderut från Nytorpsvägen 30 från röda stugans altan innan den byggts in.
Foto: Gunilla Eriksson
Gärdet användes inte för att vara på. Först var det ju vall. Senare var Harry Karlsson här och plöjde så att man inte kunde gå över Gärdet: han skulle köra bort matjord. Sedan var Hultgrens kor där.
Kreativ tillvaro som barn
På 1940- och 1950-talen så lekte vi barn mest hos varandra på tomterna. Någon hade gungor. Någon hade annat. Vi byggde kojor. Vi cyklade och handlade. Vi badade mycket. Vi metade. Vi lekte affär eller mamma-pappa-barn. Vi tog upp blålera ut diken och formade skålar, fat, matvaror o.s.v. Vi hittade på mycket själv. Nuförtiden skall allt bestämmas så att barnen inte får hitta på något själva. Nu skall ju andra ordna för barnen. Barnen har massor av färdiga leksaker nu. Dom behöver inte hitta på och skapa några själva.
Lantligt liv
I en kaninbur hade vi kaniner som gav tillskott i matkassan och tre ankor som gav ägg på tomten. De första åren hade vi stort potatisland intill gränsen mellan Nytorpsvägen 30 och 28. Även grannen på andra sidan den gränsen hade potatisland längs sin sida av gränsen. Det var familjen Sävström med lekkamraten Ingvar. Det fanns ingen granhäck där då. När grannen och mina föräldrar tog upp potatis samtidigt på hösten gick våra tre ankor och plockade mask - fast dom gick bara där mamma och pappa hackat och inte efter grannen.
Och jag minns att jag en gång åkte på hölasset som hästarna drog härifrån till Tyresö gård. Det var verkligen livet på landet. Tyresö gård slog och hässjade höet på Gärdet och Tyresö gårds kor betade sedan på återväxten, det vill säga på ängen där Breviksskolan nu finns. Även på Tyresövägen fick vi ibland stanna för att vänta på att korna skulle gå över landsvägen vid Rotvik till en hage på andra sidan.
Annorlunda bryggor
Vi fick ha vår båt på endera av de två bryggor som Markisen hade byggt och som han underhöll. De kallas numera för Nytorpsbryggan respektive Kroken. Vid Nytorpsbryggan fanns en sköljbrygga med sköljbassäng, där man kunde gå ner och skölja sin tvätt. Där kunde jag bada när jag var barn. Djupet i den träbassängen var kanske mellan en halv och en meter djupt. På det här fotot sitter jag på sköljbryggan vid sköljbassängen:
Foto: Gunilla Eriksson
Senare gjorde pappa en liten brygga rakt ner här, där han la ut några plankor som en gång ut genom vassen. Där hade vi också ett litet båthus, med min fastlåsta roddbåt i. Den brann dock upp tidigt våren 1997. Branden startade nedanför Bexelius tomt och eftersom det var mycket torrt i markerna så brann det med rasande fart bort till Nytorps brygga, då brandkåren kom.
Även Helmfrids, som bodde på den nu försvunna tomten Finborgsvägen 17, byggde sin en brygga nedanför sin tomt. Både Helmfrids och mina föräldrar hade nämligen löfte av Bexelius att bygga bryggorna och båthuset där, eftersom de låg på Bexelius servitut. Bexelius har ju bott här långt före vi kom hit och har hela tiden varit mina bästa grannar.
Bad- och båtliv
De första åren och under krigstiden var det bara roddbåtar som gällde, då det inte fanns bensin. Men på 1950-talet åkte vi ibland med vår racerbåt på kvällarna till Lökholmen och fikade eller åt middag där och badade. Då fanns det getter där - och på Lura holme fanns det får. Och på Bergholms södra udde hade Tyresö gård ungdjur. Där fanns det då också ett skjul för djuren att ta skydd under. Vi fiskade strömming i Bagarsundet, tältade på Dalarö, åkte vattenskidor.
Vi har haft flera båtar sedan dess. En kutter med tändkulemotor; och i slutet av 1940-talet hjälpte pappa mig att sätta centerbord och roder med rorkult på en gammal båt. Jag hyvlade till masten och sydde segel. Mina kompisar och jag seglade bland annat till Bagarsundet med den. Det var en hel del att rusta upp, men det var kul samtidigt. Hur hann vi? Före 1952 var det bara två och sen tre veckors semester, 48 timmars arbetsvecka och inga lediga lördagar.
Löja och maneter i överflöd
Jag kommer ihåg att på 1940-talet fanns det en sen höst mycket maneter i Kalvfjärden och det hände att det alldeles under vattenytan var så mycket löja att det var som ett golv. Det gällde att ha tungt sänke när man metade, så löjorna inte åt upp all masken från kroken, när vi barn fiskade abborre vid bryggorna.
I bakgrunden vårt hus till vänster om Nytorps gård. Nedanför gården en annan tidig sommarstuga på den nu försvunna tomten Finborgsvägen 17, som byggdes av herr & fru Helmfrid strax efter att mina föräldrar byggt sitt första hus. I förgrunden roddbåtar och jag på den långa bryggan mitt för Gärdet. Mamma hade en lång rabatt längs med grusgången in, med jättestora dalior i olika färger. De klarade sig eftersom det var sällsynt med rådjur då.
Foto: Gunilla Eriksson
Utvecklingen inte bara bra
År 1969 eller 1970 flyttade jag hit permanent och bodde i lilla röda stugan. Jag hade stora blodhundar då och det gjorde att det var bra att bo på landet. Dessutom kunde pappa som pensionär hjälpa mig att vakta dem här.Pappa dog 1988 och år 1997 lät mamma och jag bygga stugan jag bor i nu. Vi ägde halva fastigheten var. Vi sålde övre tomten för att få pengar till mammas boende på Ängsgården. Hon dog 2001 och jag flyttade in hit i december 1997.
Då fanns det även tre grann-tomter söder om våra två. De tomterna försvann tyvärr helt med hus, fina trädgårdar och trevliga grannar (familjen Swärd och Märta Swärd) på 2000-talet i samband med att skolan byggdes. Det sved i min själ när grannhusen revs bort. Grannarna hade ju jobbat och byggt själva. Alla som flyttar hit tycker nog det är nytt och fint och bra, men de vet inget om vad som tvingats bort. Som följd av att de tre tomterna försvunnit så har jag skolan som en barriär framför den vackra omnejden. Jag är rädd för att det blir problem om några år när skolbarnen blivit lite större än de är nu. Det har redan börjat märkas att det har blivit lite bus här, något som även fanns förr men inte med så många barn som nu. Det allra värsta är ju frågan om jag kommer att ha råd att betala de stora anslutningsavgifterna till kommunens VA-system och de dyra vägkostnaderna. Jag upplever att den här tomten är min enda fasta punkt i tillvaron, nu när pappa och mamma dött. – Det är mitt liv att arbeta på min tomt och få ha min katt.
Så 2000-talet har för mig hittills inte bara betytt fyra år av damm och oljud från skolbygget, utan även att utsikten över Kalvfjärden skymts av bygg-barackerna, och att framtiden känns hotande. Den innebär ju inte för mig något nytt och roligt, så som nyinflyttare kan känna! Man får vänja sig!