Fastigheten var ju inte så billig jämfört med hur priserna var i Bollmora som just höll på att byggas upp då. Priset för tomten här var ungefär tre gånger så mycket som en färdig villa i Bollmora. För att finansiera det hela så arbetade jag som lärarvikarie för Aina Erlander i 3½ år på Södermalm. Där lärde jag mig att hantera myndighetspersoner, vilket var nyttigt för mig som kom från landsbygden utanför Lycksele i Norrland. Jag fungerade som lärarvikarie i kemi, fysik och matematik och behövde nästan aldrig förbereda lektionerna eftersom jag fick så mycket ”gratis” från mina studier på KTH. Men det var ju lite speciellt att jag som lärare var jämnårig med tjejerna i mina klasser!

Striden om bygglovet
Det större bostadshuset byggde vi själva år 1968. Då började det bli svårt att få bygga. Avstyckningsplanen säger inget om hur stort man får bygga. Längre ut på halvön fanns det byggnadsplaner, som sa att man fick bygga drygt 200 kvm. Jag fick byggnadslov efter många om och men. Kommunen hade nekat byggnadslov och jag sa i telefonen till kommunens handläggare att i så fall kommer jag posta ett för kommunen mycket besvärligt brev senare under dagen. Efter en halvtimme ringde handläggaren (Stig Jarefeldt) tillbaka och sa att byggnadslovet var beviljat. Det var det året också närmast omöjligt att få krediter, men med stor tur och en del skicklighet kunde vi ordna lånen också!

Strider efter villabranden 1998
Tyvärr så brann huset år 1998 när vi var i San Fransisco. Brandkåren släckte med saltvatten. Det fick som konsekvens att det som var kvar efter branden måste rivas. Saltvatten gör nämligen att armeringen i betongkonstruktioner rostar med en gång och man kan inte ha ett betongvalv med rostig armering i. Det medförde mycket bråk innan försäkringsbolaget kunde erkänna det – och ännu mer trassel innan de rättat till ovanligt många allvarliga byggfel som deras entreprenörer gjorde.

Striden om det påstådda ”svartbygget”
Vid ett tillfälle ville kommunen sätta fast mig för svartbygge. Det hela var mycket egendomligt. Bygglovschefen Åke Holman påstod att det nedre huset på Finborgsvägen 14 aldrig funnits, trots att kommunens konsult Kurt Piper mätt in huset och jag hade gamla bilder på det. I det målet beslöt länsstyrelsen så småningom till min förmån.

Servituten som kommunen inte erkänner
När tomterna här i grannskapet bildades på 1930-talet så hade praktiskt taget alla fastigheter samma text i köpehandlingarna. Bland annat var alla nya tomtägare tvingade att inom kort tid sätta upp staket runt sina tomter. Alla har ett avtalsservitut för fiske och många för rätten att lägga ut avloppsledningar i sjön. Förvaltningsbolaget gav på den tiden servitut att köra på kringliggande vägar, eftersom den närmaste vägen ofta var så dålig att köra på när köparna vill bygga sina hus.

Kommunen vill numera inte kännas vid dessa officialservitut. Det verkar vara så att kommunen plockat bort servitutshandlingarna ur sina akter, så lantmäteriet och kommunen har olika handlingar. - Dock inte beträffande Karl Larssons tomt Sparvvägen 10. Men det kanske beror på att hans pappa är kommunfullmäktiges ordförande.

Jag anser att Tyresö kommun inte styrs av politikerna utan av vissa tunga tjänstemän. Det har medfört att kommunen gjort flera oegentligheter genom att ändra på ritningar. I vart fall hände det för nio år sedan, d.v.s år 1998 då man ändrade min sons ritningar när han överklagade sitt byggstopp.

En del av servituten är officialservitut, som kommunen försöker mygla bort genom att ta bort anteckningarna om de servituten i sina handlingar. Nyttjanderätt är ju på maximalt 49 år medan servitut gäller för evig tid. Min fastighet har legalservitut på bryggan och rätten till stranden, men det ville kommunen inte erkänna. Men nu har Kammarrätten beslutat sålunda.

På följande bild ser man 1906 års karta med den dåvarande vägen längs stranden och fram förbi min tomt. Dessutom är dagens fastighetsgränser inlagda över den kartbilden. Jag har överklagat detaljplanen vid Tyrede-Tyregården, eftersom den inte tar hänsyn till de gamla servituten. Min fastighet har ju servitut på den vägen och det har kommunen inte alls beaktat.
 
   
Strider kring stränderna
Jag och grannen (på Finborgsvägen 12) har skaffat en hamn för fyra segelbåtar genom att muddra ut mycket lera, som har lagts upp på våra egna tomter och på svågerns tomt på Ugglevägen. Det var mycket kladd den sommaren leran lades upp på tomterna! Det var år 1981

Stranden är mycket långgrund och landhöjningen har medfört att stranden flyttats ut tiotals meter sedan 1930-talet. Kommunen vill nu sälja stranden till oss tomtägare, men det är problem med markvärderingen, eftersom värdet av mina bryggor ingår och jag inte ser att jag skall behöva betala en gång till och köpa min egen egendom. Jag anser att kommunens tjänstemän sysslar med häleri när de försöker sälja egendom som tillhör andra. Dessutom finns det en EG-dom på att ingen skall förfördelas, det vill säga att det får inte var olika pris för olika parter. Men jag behöver ju inte köpa, eftersom mitt servitut är lika starkt som om jag äger. Det finns en HD-dom på hur tomtgränserna skall gå ute i sjön, men kommunen vill inte kännas vid den domen.

Strider kring båtplatser
Alla muntliga servitut inom 1932 års avstyckningsplan före 1970 års nya jordabalk gäller. Det begrep inte Folkhem, när de ville ta betalt för båtplatserna på grönområdena. Ådägens brygga var belägen på den av Folkhem ägda fastigheten Ällmora 1:144. Folkhem stämde år 1971 bryggföreningens ordförande Björn Wallander till tingsrätten att ta bort föreningens brygga. Bryggföreningen vann målet och skulle bara betala en hyra på 19100 kr, d.v.s 75 kr per båtplats. Ärendet drevs till Hovrätten, som enhälligt beslöt att en gemensamhetsanläggning får inrättas på Folkhems mark. Det var det så kallade Noret-målet. Kommunen är ju snarast sämre som markägare av grönområdena än Folkhem var och vill inte godta att alla tomtägare från 1930-talet fick ett muntligt servitut med rätt till båtplats. Det är ju stadfäst i Noret-målet och väl beskrivet i Villaägareföreningens 50-årsskrift.

Kommunen säger också att det aldrig har funnits en brygga nedanför svärfars tomt på Finborgsvägen 12. Men den bryggan syns ju tydligt på kommunens flygbild från år 1983. Så det är ytterligare exempel på egendomlig politik från tjänstemännen.

Det dyrbara VA-systemet
När vi flyttade hit hade vi en vanlig grävd brunn. Brandkåren kom ibland och fyllde på, när brunnen sinade. Sedan lät vi stötborra i berget till 85 meters djup och det gav 6 kbm per timme. Det var dock inte bästa kvalitet, för vattnet är mycket hårt med mangan. Men år 2002 fick vi brunnen infekterad av en granne, så nu dricker vi inte vårt eget vatten utan hämtar från kommunens nya pumpstation. Det kan synas lite egendomligt, eftersom kommunens nya vattenledning är ansluten till vårt hus, men vi få inte använda det vattnet än.

När det gäller den nya avloppsledningen i Finborgsvägen så ligger vårt hus lägre än kommunens avloppsledning. Det gör att vårt avlopp måste pumpas upp dit med hjälp av en avloppspumpstation. Kommunen kan uppenbarligen inte läsa lagen, men det är kommunen som skall stå för kostnaderna för att bygga den. Den kommunala så kallade likställighetsprincipen gör att alla grannarna skall ha samma kostnad för avloppsanslutningen. Det här kommer att bli dyrt för kommunen, eftersom kommunen inte gjorde en uppsamlingsledning längs stranden nedanför alla de nedre tomterna så som vi föreslog.

Utvecklingen av Koängen före skolbygget
Det finns en karta får 1802 som visar området där skolan nu finns. Då var där olika namngivna lövängar. I modern tid började korna gå och beta här i början av 1980-talet och höll på i cirka 15 år till 1998. Det var de som bodde i hörnan Nytorpsvägen 22 /Finborgsvägen 1 och på Nytorpsvägen 22 som hade hand om korna. Under den tiden uppkom namnet ”Koängen”.

Alldeles innan Folkhem tog över ägandet av grönområdena häromkring så lät ”Musse” Lagergren hyvla av jorden från delar av ”Koängen” och flyttade den till sin tomt vid Tyrberga, d.v.s Breviksvägen 12A. Det skedde under åren 1969-1970. Han tyckte väl att det var en praktisk och nyttig användning av jorden, eftersom jordbruket var nedlagt. Men det visade sig bli ett administrativt bråk om detta eftersom Koängarna fortfarande var klassade som jordbruksmark och det är inte tillåtet att föra bort jord från jordbruksmark.

När jag kom hit var det dans vid Trinntorp nästan varje helg. Sen flyttades dansen hit till stranden vid den så kallade Koängen och på 1990-talet var midsommarfirandet här. Det skedde i Peters Winnerstams regi.

Fiskerätternas historia
Fiskevårdsföreningen äger Sparvvägen 2. Fiskevårdsföreningen är fortfarande obligatorisk för tomtägarna även idag. Men föreningen bryr sig inte längre om att kräva in de obligatoriska avgifterna. Tomtägarna disponerar fisket till två meters djup från stranden. Men andra medlemmar i fiskevårdsföreningen har inte rätt till det fiskevattnet. Så det gäller att veta var man pimplar på isen, när det blivit napp och frågan uppstår vems fisken är.

Fiskerätt är en lokaliserad rättighet som följer med stamhemmanet. Nu när man gjort om de nya avstyckningarna till vår förmån har man inte skrivit bort fiskerätten, vilket innebär att vi plötsligt har fått samma fiskerätt som stamfastigheten Tyresö 1:1 hade ursprungligen. Vi har således fått rätt att fiska runt hela halvön – till följd av tjänstemännens slarv och okunnighet!

Spökhistorier kring seglarskolorna
En verksamhet som varit trevlig att engagera sig i är Tyresö skeppslag. Det är en mycket aktiv förening. Den kräver att man skulle bo på halvön för att få vara med. Skeppslaget startade år 1973 av bl.a Rolf Levander: seglingarna var vid Breviks ångbåtsbrygga från början men har sedan fram till år 2000 var i här. Vi har haft kappsegling på våren och en fem dagars seglarskola när skolan var slut; sedan en seglings-kväll i veckan på höstarna. Säsongsavslutningen var en seglig till Lura Holme med övernattning, under vilken det brukade kunna spöka. Det var aktiva föräldrar som agerade som spöken. På vintrarna var det en kväll i månaden i skolan, där man fick lära sig göra knopar mm. Det brukade vara cirka 20-25 elever och såldes 40-50 föräldrar.

Tyresö båtklubb vid Storängen har också haft seglarskola i Kalvfjärden.

Släkten samlad i grannskapet
När vi köpte så fanns det bruna bostadshuset som ligger nere vid stranden. Det huset var då något mindre. Det hade varit två omgångar permanentboende före oss i det huset. Och vi har ju bott permanent här hela tiden. När vi flyttade hit år 1963 fanns det bara två permanentboende här i närheten: dels Carl-Gustav Hansson i den röda tegelvillan på Finborgs-vägen 16 och familjen Tavelin som bodde tomten ovanför Hansson (=Finborgsvägen 18). Nu är det ju helt annorlunda.

Min hustru är född Driving och hon har sin släkt väl samlad runt oss här. Hennes föräldrar byggde sin permanentvilla 1964 efter att ha bott här sommartid sedan 1949. De tyckte att när vi kunde bo permanent här, så borde de också kunna göra det. Och nu har min hustru syskon som bor permanent på Finborgsvägen 12 (där min svåger bor) och Finborgsvägen 26 (min svågers son). Mina söner bor på Finborgsvägen 27 och Lövsångarvägen 10. Så det är tydligt att vi trivs att bo här, även om fastighetsförvaltningen som sagt kan vara omständlig ibland när kommunen inte är kompetent att följa gällande spelregler.