4.3 Breviksvägen 77
Minnen från över 60 år på Björkgården
Redigerad utskrift från intervju den 5 maj 2010
med Anders Gullberg, Breviksvägen 77, .
Villa Björkgården är ett av de första sommarhus som tillkom på halvön. Tomten avstyckades år 1909 och köptes av min farfar Sigfrid Gullberg år 1932. Anders Gullberg har från mitten av 1940-talet tillbringat alla sina somrar där och bor sedan några år permanent och han berättar följande.
Det var ett nöje att växa upp vid Björkgården på somrarna och alla helger. Här är lite historik och några minnen därifrån.
Ovanliga fastighetsförvärv
Min farfar Sigge var född på en gård i Mariestadstrakten som hette Aspetorp, där man hade ett slakteri och charkuterifabrik. Han var yngst av tio syskon och hans äldste bror tog över den verksamheten, medan Sigge under några år var ledare för en charkuterifabrik i Örebro, men startade sedan en korvfabrik i Göteborg, där min pappa Sten Gullberg föddes. År 1926 flyttade han till Stockholm där det fanns en charkuterifirma som var till salu. Syftet med flytten till Stockholm var att komma närmare sin sjukliga svägerska. Hans hustrus syster var nämligen gift med en av Sigges bröder. Den låg i Vasastan och fick namnet Stockholms Matvarufabrik och är numera omvandlad till en restaurang med samma namn. Väl i Stockholm hyrde farfar några somrar en del av arbetarlängan vid Tyresö Tegelbruk som sommarnöje. Min pappa Sten har berättat hur farfar en kväll förvånande nog kom hem sent till middagen. När han ätit färdigt chockerade han familjen genom att säga: ’Jag har just köpt Björkgården idag. Nu skall vi flytta dit!’ Uppenbarligen hade en snabb affär givit möjlighet till ett förmånligt köp, troligen i Kreuger-kraschens spår.
Silvergranarnas bakgrund: När farfar bodde vid Tegelbruket så hade han lärt känna Teodor Åhlén med familj, som också bodde där om somrarna mellan 1928 och 1932. Teodor Åhlén (som var bror till Åhléns grundare Johan P Åhlén och redaktör för Åhléns katalog) hyrde sedan några somrar den lillstuga som farfar lät bygga på Björkgården. När Teodor fyllde 50 så fick han i present granntomten Breviksvägen 75 med en nybyggd sommarstuga av sin bror Johan P Åhlén. Några silvergranar finns kvar där från invigningen. De silvergranarna har numera spridit sig i trakten. Här är en bild av Teodor i Lillstugan år 1933:
Tomten som inte blev ett tak: En rolig historia från 1940-talet är hur farfar köpte Breviksvägen 79. Det var då en markremsa mellan vägen och vår tomt - och förvaltaren Ivar Lundell ringde en dag och frågade om farfar var intresserad av att köpa remsan. Den var på cirka 3000 kvadratmeter. Lundell sa att markisen ville sälja för att kunna lägga om taket på ladugården. Varje gång som farmor och farfar därefter passerade ladugården vid Tyresö slott kunde de konstatera att pengarna tydligen använts till något annat än att lägga om det taket! Min bror Olle bor nu på den tomten.
Med och utan vägar
Den gamla vägen: Före år 1929 fanns det en enkel väg från Trinntorps gård fram till Björkgården. Den vägen ser man fortfarande spår av på vår tomt, och förutom den smala vägen var det även möjligt att ta ångbåt från Stockholm eller Saltsjöbaden, och bli avsläppt eller hämtad vid den rejäla bryggan som byggdes samtidigt som huset. På följande gamla fotografi anar man vägen till vänster. Bilden visar Trinntorps ängar på den tiden som Trinntorp skördade sitt hö ända fram till Björkgårdens tomt. Senare troligen sent 30-tal eller tidigt 40-tal avstyckades flera tomter som bland annat ägts av Ivar Sporre och han syster Ellen Ågren samt Familjen Lindgren som ägde Nöjesfältet på Djurgården. Samtidigt avsattes även två Allmänningar.
Nygammal väg med gammalt material. Husets grund är byggd av stenblock som sprängts fram på tomten. Det gäller även den gamla kajen. Jag tror att den också är från omkring år 1909 och den har hållit mycket bra i hundra år. När vi rustade upp den gamla smala vägen söderut från huset för några år sedan, så tog jag för hand upp sten från botten utanför kajen. Därigenom ökade jag djupet i hamnen samtidigt som den gamla vägen blev rustad igen. Det var en princip som farfar alltid framhöll: När man flyttar på massor, så skall man se till att lägga materialet där det verkligen behövs och gör på så vis nytta på två håll!
Vägasfalteringens hjältar: I mitten av 1950-talet var det tal om att Breviksvägen skulle asfalters. Farfar gav oss pojkar då i uppdrag att cykla över trafikmätningsslangarna så många gånger vi kunde mot en skaplig timpenning. Vi var tvungna att lasta cyklarna med tegelstenar för att cyklarna skulle ge utslag på mätutrustningen. Så vi inbillade oss att när asfalten äntligen kom, så var det vår förtjänst. Tidigare hade jag tjänat pengar på att tvätta farfar bil varje lördag, men med asfalt på vägen så blev det högst en gång i månaden så farfar gjorde en bättre affär än jag.
Jag hade en kompis, Magnus Dahlén, som bodde vid Nordal några hundra meter från oss. Vi fick själva glädje av permanentningen av vägen: dels gick det betydligt lättare att cykla och vi fick en ny sport att ägna oss åt. Vi ställde ibland våra väckarklockor på 3 på natten och drog våra lådbilar till Orrnäsbackarna för att verkligen njuta av fartens tjusning!
Ormarnas väg till Skansen: Vi var båda ivrigt naturintresserade och medlemmar i Stockholms Fältbiologer. Mest handlade det om insekter och kräldjur, och då framför allt huggormar. Det fanns det gott om i de igenvuxna groparna efter lertäkterna utefter Finborgsvägen. Vi byggde en ormgrop med stenmurar, ett rejält stenröse och en damm på Magnus föräldrars tomt och dit hämtade vi ormarna, som vi sen matade med grodor och studerade. När vi senare inte kunde härbärgera fler ormar plockade vi upp ett antal i ett örngott, for till Skansen och donerade ormarna - och fick på så vis årskort. Vi tror att vi gjorde en välgärning både för ormarna och kringliggande bebyggelse.
Samlingsplatsen vid Trinntorp
Dansbanecyklisternas show: Dansbanan vid Trinntorp var ett populärt ställe inte bara för dans. Vi grabbar älskade att cykla på det släta och plana trägolvet. Det var de enda släta ytan som fanns på halvön innan vägarna var asfalterade. Vi kunde visa våra konster för varandra och flickorna och sedan bjuda någon flicka på glass från Norlings kiosk.
Trinntorps raggarbad: En gång (omkring år 1960) var vi ett gäng vältränade grabbar som nojsade med de invaderande raggarna vid Trinntorps dansbana. Vi drog oss försåtligt ner mot badet och där gick vi plötsligt till anfall: alla raggarna hamnade i vattnet - utom en som hamnade i livbåten som låg förtöjd vid badbryggan. Därefter försvann raggarna genomblöta från Trinntorp i sina bilar för resten av den kvällen! Inte långt senare slutade dansbaneverksamheten och raggarna fokuserade istället på ”Morsans fik” som låg vid Skarpnäck.
Simskolan, en kall upplevelse i varmt minne
En viktig sommaraktivitet var ju simavslutningen i augusti och då förekom det många upptåg. Den här bilden visar att det var livligt och att mycket hände då:
Livräddarträning: Min syster Charlotte är ett år yngre än jag och vi gick samtidigt i simskolan vid Trinntorp. Vi skulle ha livräddningsövning och frågan uppstod vem som skulle visa mun-mot-mun-metoden. Till min förargelse löstes det genom att jag skulle rädda min syster. Jag som hoppats på att istället få kyssa en av de andra flickorna! Följande foto visar just det tillfället i mitten av 1950-talet.
(Fotograf är Marianne Bohlin, som jag således inte fick pröva mun-mot-mun-metoden på).
Simskolans tävlingspriser: Det fanns flera olika tävlingar i simskolan för de elever som varit duktiga. En tävling som jag kommer ihåg var pannkaksätning. Man skulle med händerna på ryggen så snabbt som möjligt äta en trave syltpannkakor (fulla med sylt mellan varven). Första pris var en stor påse godis. Andra pris var ett paket med stora runda knäckebrödskakor.
Fruncks vattencirkus: Vid simavslutningarna i augusti var det under många år i mitten av 1950-talet vatten cirkus. Det var Ragnar Frunck som hade uppvisningar på vattenskidor. Följande foto visar honom i full aktion
(fotograf Marianne Bohlin):
Här är några andra gamla bilder från Lillstugan:
Farfar Sigge vid Lillstugan år 1933.
Lillstugan år 1933 med utsikten över Erstaviken.
Pappa Sten är den längste av de två killarna vid Lillstugan år 1933, här färdigrustad med flaggstång och fönsterluckor.
De två damerna är troligen husor.