4.15 Tonstigen 6

 

Minnen från Tegelbruksområdet på 1940-talet

Redigerad utskrift från en bandinspelad intervju med Torbjörn Lindström
den 24 juli 2010.

År 1939 när Torbjörn var fem år gammal hade hans föräldrar köpt det som nu kallas Tonstigen 6. Den sommarstuga som fanns där sedan 1932 byggdes till och blev det nuvarande boningshuset år 1939. Familjen flyttade då dit som permanent boende. Torbjörn berättar minnen från sin barndom där:

Den låsta vägen till skolan
Jag började gå i Tyresö skola (=nuvarande Bygdegården) år 1941. För det mesta kunde jag cykla dit på den gamla strandvägen. Tomtägarna, bland andra direktör Morales, hade satt upp låsta grindar över vägen, men jag fick nyckel till grindarna för att kunna passera. Jag har inget minne av att jag någonsin träffade direktör Morales, men han lär ha drivit spannmålsfirman Morales & Co i Stockholm, som köpte upp spannmål och sålde utsäde.

På min cykelväg måste jag också passera genom en hästhage i närheten av Willix i Edinsborg. Det var ett problem för mig eftersom jag var rädd för hästarna som sprang omkring där. Ibland åkte jag skidor till skolan – antingen på Kalvfjärdens is eller på den gamla strandvägen. Vissa vinterperioder kunde mina heltidsarbetande föräldrar inte bilpendla med gengasbilen från Tonstigen in till Stockholm. De bodde då istället i en liten lägenhet på David Bagares gata. Min fem år yngre syster Eva var liten och bodde då hos mormor Ragnhild i Enskede. Under mina första skolår var min morfar Harald Bjöklund barnvakt åt mig på Tonstigen, för han behövde bo där i den friska luften av hälsoskäl. Så han lagade mat och skötte om mig. När jag senare periodvis bodde hos mina morföräldrar i Enskede så åkte jag buss därifrån till Tyresö skola. Jag lärde mig snart alla hållplatserna och samverkade med konduktören Arne Englund: Jag skulle ge en eller två signaler till chauffören vid varje hållplats. En chaufför som var snäll hette Lamark.

Några minnen från skolan
Skolformen kallades för B-skola. Det betydde att klass 1 och 2 fanns i en sal och hade läraren Selma Lundell, som var gift med inspektor Lundell. Klass 3 och 4 fanns i en annan sal och hade Anna-Lisa Ericsson som lärare.
Hon blev senare gift Tunevi.
När man kom upp för trappan i skolhuset fanns det till höger ett litet rum som var slöjdsal. Men jag tror att vi hade slöjdlektionerna i det lilla huset. Där hade det tidigare varit duvslag: Bjärgård hade haft massor med duvor där. Dessutom var toaletterna där. Om man klättrade upp så kunde man titta ner på flickornas toalettavdelning. Bjärgård blev mycket uppretad vid ett tillfälle när någon pojke i skolan hade gjort det. Intill det lilla huset fanns det en trappa ner till ån, där man kunde snara gäddor.

Tant Idas lägenhet fanns också på skolhusets övervåning. Hon var städerska. Bjärgård bodde i halva nedre delen av huset. När vi gick i tredje klass tog vi över hans bostad. Det var när det blev sju istället för sex års skolgång och det samtidigt blev tre lärare istället för två. När vi sedan gick i fjärde klass fick vi ett rum på höger sida på bottenvåningen.

Vi lekte ofta uppe i bergen på rasterna. Vid i vart fall ett tillfälle kom många av pojkarna för sent tillbaka när lektionen skulle börja. Bjärgård gav dem då var sin örfil.

Kurre Karlsson, som är död nu, gjorde mycket rackartyg. Han var lite grisögd, som man sa, d.v.s han skelade. När han fick spö av Bjärgård så såg det ut som om Kurre skrattade hela tiden. Ju mer Bjärgård slog, ju mer verkade Kurre skratta.
Men det var ju hans sätt att skrika.

Vid ett tillfälle stod en av grabbarna, som hette Göte, på övervåningen och tittade ner ut genom ett fönster. Det bar sig inte bättre än att hans mjölkflaska åkte ut ur hans ryggsäck och ner på stentrappan. Där gick glasflaskan i tusen bitar och det blev orsak till att han också fick stryk.
Jag slutade i Tyresö skola år 1945. Då bodde jag i Enskede hos mina morföräldrar under veckorna och började i realskolan i stan.

Tegelbrukets IdrottsJuniorer, TIJ
Jag var ensam permanentboende grabb i min ålder vid Tegelbruksområdet, men jag hade en sommarkompis, som hette Oscar Setterblad. Vi var idrottsintresserade. När vi cyklat till Trinntorp för att köpa mjölk till våra familjer, så satt vi i en trevlig syrénberså och läste sportnyheterna och drack Pomril medan vi väntade på vår tur i Norlingsaffären. Vi två startade en idrottsförening som fick heta Tegelbrukets IdrottsJuniorer, TIJ.Föreningen innehöll också flera passiva medlemmar som stödde oss med en liten medlemsavgift, så vi kunde köpa idrottsredskap. Så vi köpte spjut, diskus, kula, tidtagarur och byggde en hoppgrop nedanför Tegelbruksområdet.

Spjut fick vi till en börja med kasta hos Bosse Lindblom på den tomt som nu heter Ugglevägen 4, men så småningom blev våra kast så långa att de började nå ut på vägen. Vi flyttade då spjutövningarna till strandområdet nedanför Tegelbruket istället. Vi två tävlade mest mot varandra för att förbättra våra egna resultat. Vi bjöd också in de yngre i grannskapet och blev deras instruktörer. Den där instruktionsverksamheten blev med tiden det viktigaste för oss och föreningen.

Det fanns ju en del grabbar som var betydligt äldre än vi och därför inte passade in som aktiva medlemmar: Sven Linnell (Tonstigen 3), Olle Naglo (i Trinntorp) och Bo Lindblom (vid Ugglevägen 6).

Många sponsrande grannar
Många av grannarna var sponsorer till idrottsföreningen, exempelvis Tore Linnell och Kurt Atterberg. Från Kurt Atterberg fick vi också ett par boxhandskar som han hade. När han givit oss boxhandskarna så sparrade vi mot varandra på kul. En av oss fick in ett slag mot Bosse Lindblom, så han blev groggy, vilket inte var meningen. Sedan ville han inte fortsätta med boxningen. Tore Linnell hörde till dem som hämtade vatten i Grankällan. Tore Linnells son Sven var född 1925 och var kompis med Kurre Norling.

Besvärliga hundar
Vi hade en hund: en Rottweilertik som hette Tessan. En gång när Kurt Atterberg besökte idrottsföreningen så fick hunden tag på Kurts spatserkäpp och höll på att bita sönder den. Det var inte bra! Och en annan gång kom jag bort till Kurts tomt. Där hade han en hund – en boxer som hette Karlsson. Det bar sig inte bättre än att boxern Karlsson började jaga mig inne på Atterbergs tomt. Så jag fick fly in i Atterbergs hus där Kurt satt och komponerade. Han tycket det var lite onödigt att jag kom och störde honom.

Några andra grannar jag minns

* Gullfors var en nära granne tvärs över vägen på Tonstigen. Han hade en stor avfallsgrop och var mycket ute och fiskade.

* Lingströms hade grannfastigheten till Grankällan på nuvarande Grankällevägen: det hushållet bestod av två damer: en mamma och dottern. Mamman och dottern gick arm i arm på vägarna. Mamman dog så småningom. Dottern var lärare i religionskunskap på Norra Real.

* Elof och Elsa Wennsten med sonen Evert hade sitt sommarhus på Tegelbruksområdet. Elof hade flera fastigheter inne i Stockholm. De hade en doberman som hette Jim. Jim blev pappa till Tessans valpar.

* Pålsson hette en slöjdlärare som bodde tillsammans med sin hustru som granne med Wennsten i ett timmerhus nere vid stranden av tegelsbruksområdet. De hade inga barn. Han hade varit med i finska kriget mot Ryssland och i det sammanhanget hade de skilt sig. Sedan efter kriget träffades de igen och gifte om sig.

* Lasse Norlin var skeppsbyggare och byggde Allegro-båtarna och en båt som hette Fortissimo, tillverkad i Nyköping. Han hus finns nog kvar idag, men ägs av andra. Han bör nog vara i 80-årsåldern idag.

* Sven Bergvall bodde i Brobänken. Han var nog bara med några veckors tid i skolans nybörjarklass. Hans pappa jobbade på Elektrolux och familjen flyttade utomlands.

* Tafvelin var en pensionerad polis, som bodde väster om Finborgsvägen söder om den nya skolan. Honom sålde jag jultidningar till.

* Isidor Lindqvist var kristidsnämndens ordförande och han bodde strax norr om Fafvelins. Till Lindqvists fick jag cykla ibland för att få ut ransoneringskuponger för kött, smör och en del annat.

Det stora röda huset
Nedanför Villa Tolvekarna fanns det ett stort rött hus med många lägenheter i. Huset var i ganska dåligt skick och med ohyra i väggarna. I det huset bodde en gammal skomarkare. En snickare bodde där också – liksom Reinhold Gustavsson med sin fru. Hilmer Gustavsson bodde i en övervåning: han var ungkarl. Hilmer bjöd mig vid ett tillfälle på en smörgås - och mina föräldrar blev förskräckta när jag berätade det för dem: de var rädda för den bristande hygienen i det huset. Hilmer berättade för mig att han hade dynamit i sängen för att hålla vägglössen borta.

 
Det röda flerbostadshuset vid Tegelbruket den 22 juni 1941, då det håller på att rivas.
Fotograf Torbjörns mamma Ragnhild Lindström

Det stora röda huset revs under andra världskriget och invånarna försvann åt olika håll:

* Reinhold Gustavsson bodde därefter i grindstugan till Estrid Ericsons Villa Tolvekarna. Han låtsades höra dåligt när han talade med sin fru, så de skrek till varandra. Med oss hade han däremot normal samtalston.

* Hilmer Gustavsson flyttade till en enrumslägenhet under vårt garage på Tonstigen 6. Han eldade med ved där. Det var välisolerat. Han jobbade åt Morales och andra i trakten. Han murade också golvet i vårt garage och huvudhus.

En atterbergare som uppfinning
Jag hade en hel del att göra med Kurt Atterbergs son Björn Atterberg. Björn borde vara född 1924 eller så. Min pappa hade honom som elev i teckning. Och sedan gick han till sjöss som 16-åring och blev senare bl.a flygspanare och chef för Gladan och Falken. Han seglade med katamaran och hade sina katamaraner på tomten. Han kom med helikopter och lyfte upp dom på land. Han blev nämligen en viktig person vid Berga helikopterbas och utvecklade bland annat något som kom att kallas en atterbergare. Det innebar att han vid sjöräddning ställde helikopterns pontoner mot fartyget och följde med det i sjöhävningen.
Jag var med i Sjövärnskåren och seglade Gotland Runt med Gladan medan Björn var befälhavare på Falken. Björn hade många olyckor i livet: En son körde ihjäl sig i en motortävling och hustrun blev innebränd i ett hus. Han själv dog av hjärtinfarkt.
Vid något tillfälle hade han Gladan och Falken inne i Kalvfjärden. Det måste ha varit vid ett extremt lågtryck, för Gladan och Falken har djupgåendet 4,2 meter, vilket låter mycket för att passera Luraström.

 
Foto som min mamma tog sommaren 1965 av Falken nedanför Björn Atterbergs tomt på Tonstigen

   

Foton som min mamma tog sommaren 1965 av Gladan ute på Kalvfjärden.

Grannar på Vissvass-sidan
Min morfar Harald tävlade med Gustaf Norberg om vilka visor de kunde sjunga. De sjöng hellre än bra men var mycket duktiga att deklamera massor med visor. Norberg berättade att han hade festat och i laget fanns en gubbe hette Kalle Takfot som hade pipskägg: under festandet hade någon slitit av honom pipskägget och spikat upp det på laduväggen. Jag vill också minnas att Gustavs son Gilbert Norberg från Vissvass gick ner sig på isen när han var i 20-årsåldern. Han hade skidorna på sig och kunde inte komma upp från vaken.

Fiskaren Ehrenström bodde i en stuga intill Ängmarens boningshus. Ehrenström hade byggt sin stuga halvvägs ut mot udden. Han kom till oss och sålde fisk. Han berättade vid ett tillfälle att han var förbannad för att han var tvungen att betala sin medlemsavgift till Riddarhuset. Han tycket det var en onödig utgift.

Pappa hade träffat Mauritz Jonsson (som hade en rullande gång) vid något tillfälle och sagt: ”Är du uppe så här tidigt!” Mauritz skall då ha svarat: ”Är man inte uppe före tre på morgonen så kan man lika gärna ligga hela dagen”. Som jag fattat Mauritz Jonssons historia så skall han först ha flyttat med sin mamma (som var änka) till Sisshammar och sedan hade han Svälthem eller Stenbacken ett tag, d.v.s ett torp vid Södergården i Vissvass.

Inbrottet i Villa Tolvekarna
En gång på hemväg från skolan var det två män som kom gående med cyklar och frågade mig var Estrid Ericson bor. Den ena mannen hade en säck på pakethållaren och de sa att de skulle dit och jobba. Så jag visade dem vart de skulle gå. Några dagar senare kom fjärdingsman Bremer och hämtade mig i skolan och det visade sig att det varit inbrott hos Estrid Erikson och jag skulle titta genom en ruta för att se om jag kände igen de misstänkta tjuvarna. Jag vill minnas att det kunde jag inte göra.

Sisshammars sågspån i halsen
Ibland var vi grabbar över och lekte på andra sidan Kalvfjärden. På Sisshammar fanns en timmersåg. Man hörde sågen ibland om somrarna över vattnet. Den hade en stor råoljemotor, tror jag. Vid sågen fanns det en kärra på räls. Man fick upp farten så det var nästan livsfarligt att åka i den kärran. Vi lekte också i de stora sågspånshögarna och Erik Linnell fick vid ett tillfälle i sig så mycket sågspån att han höll på att hosta ihjäl sig för att bli av med all sågspån i halsen.

Svenssons två handelsträdgårdar
Tyresö handelsträdgård vid slottet låg på min skolväg och det hände att jag stannade till där för att köpa tomater (på krita) för de var så goda. Han som drev handelsträdgården hette Svensson under mina första skolår. Efter några år tog Nils Trygg över arrendet av den handelsträdgården. Det berodde på att Svensson parallellt med sin verksamhet under Nordiska Museet hade startat en egen handelsträdgård nedanför eller bakom Funkis. Museet gillade inte den konkurrensen, så Svensson fick sluta och Nils Trygg kunde ta över. Svensson flyttade till ett radhus i Fårdala när han började bli pensionär och hans egen trädgård lades ner. En fru Boman försökte driva den vidare, men det gick inte så bra för henne för hon var alkoholist.

Från Wetseras sista tid i Tyresö
Bo Nyman kom vid ett tillfälle seglande in i Kalvfjärden med sin briggantin Wetsera för att lägga till i vår hamn vid Tonstigen 6. (Wetseras hamnläge där var mellan 2 och 3 meter djupt.) När Wetsera lade till vid piren stod Bo Nyman ombord med megafon och gav order om hur vi skulle ta emot hans tampar. En tamp hamnade i vattnet och jag kunde gå ut på botten och få tag i den. - Han hade köpt Wetsera i Råå och den skulle säljas när den låg hos oss. Han sålde till en familj som heter Dage. Jag kommer ihåg Dage för han kunde beskriva en nära-döden-upplevelse, som fanns att läsa i någon artikel.

 

 
Två vackra bilder av Wetsera i hamnen nedanför Tonstigen 6.
Foto: Torbjörn Lindström.

Två seglatser med Markisen
Markisen hyrde en segelbåt (en så kallad åtta efter längden i vattenlinjen, mätt i meter) i Trosa och seglade upp därifrån till Kalvfjärden mitt i natten när det var mörkt och svårt att navigera. Det var min pappa som styrde och jag var med ombord som kock. (Jag var då cirka 12 år.) När vi närmade oss Tyresö så var det mycket mörkt, men Markisen skulle upp på däck och pinka, vilket var livsfarligt eftersom han druckit några glas. Så pappa var nervös och bad mig hålla noga koll på var markisen ligger i vattnet, om han skulle ramla i och vi blev tvungna att försöka fiska upp honom i mörkret. Men det behövdes som tur var inte. - När vi varit hemma några dagar så stack vi iväg till Sandhamn. Där kom vi att ligga intill en gubbe som hette Allerman som hade en skärgårdstia, vilket inte passade markisen så bra eftersom den såg så mycket större ut.

Minnen från andra världskrigets beredskapsår
Från andra världskriget minns jag bara att det var aktiviteter i hemvärnet, där pappa var med. Skjutbanan som hemvärnet använde låg nära Svenssons trädgårdsanläggning öster om slottet. Jag fick vara med där någon gång. Jag kommer också ihåg att ibland hade de övningar i Tullinge.

Clivus Multrums långa historia
När mina föräldrar flyttade ut 1939 och byggde huset med vattentoalett och en trekammareavskiljare.  Tidigare hade det varit en sommarstuga där från 1932. Stranden på tomten var ju lämplig för bad, men det blev slammigt och pappa tyckte att det inte var lämplig att gå och bada i den gröna sörja som fanns där. När man trampade så bubblade det upp metan, som han trodde kunde komma från avloppet. Han byggde därför sin betongkasun med en sluttande botten. Det färskaste skall vara högst upp och den lutande bottnen skulle få materialet att glida ner. Det fungerade inte riktigt så: Urin rinner längs botten och blir omvandlad till ammoniumsalter och allt sjunker ihop. Anläggningen var indelad i tre fack: Det första var toaletten och andra facket var köksavfall. Jag minns från krigsåren, att mamma gick ut och stoppade ner hushållsavfall i mellandelen. Hon tryckte ner en påse när det var proppfullt. Nästa dag gick det också att trycka ner en påse till, eftersom avfallet isolerade mot den 30-gradiga kylan så att förmultningsprocessen pågick hela tiden och materialet sjönk ihop.

Man kan säga att pappa lät naturliga processer få ske under kontrollerade former. Pappa tyckte att det latinska namnet Clivus var ett passande produktnamn, för det betyder lutande. Men andra personer menade att Multrum skulle passa marknaden bättre, bland andra Sven Arrhenius, som var brorson till kemisten och nobelpristagaren Svante Arrhenius. Så därför blev det så småningom Clivus Multrum.

Kurt Atterberg och några andra grannar byggde också liknande betongkasuner för egen del. När det varit igång i många år till början av 1960-talet så menade Tore Linnell som biolog och Kurt Atterberg (som var elektroingenjör och patentingenjör) att systemet borde ges en bredare spridning. De talade med Willy Maria Lundberg som var journalist på Expressen. Hon tog sig an projektet i början av 1960-talet när vi hade erfarenheter i omkring 20 år. Det skrevs och intresset ökade och det kom folk från många olika håll.

Till att börja med gjorde pappa ritningar som han sålde, så att folk kunde bygga själva i betong. Sedan tog vi kontakt med Fisksätra Varv, som tillverkade Clivus Multrum i glasfiberarmerad plast. Pappa bildade sedan ett företag: först en enskild firma och därefter år 1964 ett aktiebolag. Han var först ensam ägare. 1975 fick övriga familjemedlemmar aktier i företaget. Det var då det började ta fart:

Naturhuset i Saltsjöbaden
Sedan byggdes Naturhuset 1975. Det var arkitekten Bengt Warne och Allt i Hemmet som skulle göra ett miljöhus till tidningens 20-årsjubileum. Han tänkte i de fyra elementen, jord, vatten, eld och luft. Jorden och vattnet hängde samman med Multrum. Elden var Hugo Larssons eldningskamin som kom in i bilden. Han hade tidigare varit chef för FOA och teknisk direktör för Philips - och Hugos kamin föddes i det huset. Luften skulle värmas och cirkulera i huset och genom att undvika vattenburen värme skulle allt bli billigare och mer effektivt. Hugo fick mothugg av dåvarande chefen för Planverket Lennart Holm. Och miljöintresset minskade på 1980-talet. Sedan 1990-talet har det ökat igen.

Jag jobbade ju med helt andra saker på KTH (med elektroniska ämnen) men var hela tiden med i det här skeendet. Mamma och jag ägde fastigheten i Saltsjöbaden och erbjöd tomten till Allt i Hemmet. Tanken var att arkitekten Bengt Warne skulle köpa huset av min mamma och mig, men det blev inte så av olika skäl. Min fru Britt-Louise och jag bodde med våra barn i fastigheten bredvid Naturhuset. Min bror Calle var kompis med ett par som hette Boel och Anders Lamrén och de köpte sedan Naturhuset.

Från problem till resurs
Många miljögrupper har ju därefter vuxit fram och en del ville skapa så kallade plushus, som inte kostade någon energi att använda. Mats Wolgast (som var en läkare i Uppsalatrakten) byggde det första jätteisolerade huset. Han räknade på att urinen från en person kan göda en markyta som krävs för att försörja den personen med brödsäd. Då uppkom tanken på urinseparering för gödning. Det har numera blivit en viktig del i marknadsföringen för Clivus Multrum. Jag undrar ibland vad pappa skulle ha tänkt om det, när han såg sumpgaserna vid min barndoms badstrand.

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)