4.11 Måsvägen 1
Minnen från 1960-talet runt Måsvägen 1
Redigerad utskrift från en bandinspelad intervju med Hans Langenstedt
lördag den 10 juli 2010
Som liten bodde jag sommartid på Tynningö. Jag gillade det, bland annat därför att vi fick åka båt dit. Men när jag skulle fylla sju år hösten 1960 flyttade mina föräldrar sommarstället till Måsvägen 1 på Brevikshalvön. Och dit skulle vi åka bil eller buss, och det var mindre spännande. Vi bodde således på Måsvägen 1 sommartid från 1961 till 1969. Då flyttade vi till Skåne och var här uppe bara i mindre omfattning. Och när mamma dog år 1986, så sålde pappa Måsvägen 1.
Så följande minnen från Brevikshalvön är främst från när jag var mellan sju och sexton år.
Trädgårdsmästare Boström
Hilmer Boström lärde jag känna i och med att familjen var kund hos honom från 1960-talets början. Han och frun odlade och sålde mängder med bär, grönsaker och rotfrukter, såsom jordgubbar, hallon, björnbär, potatis, morötter, palsternackor, vitkål, blomkål, grönkål, dill, persilja, purjolök, tomater i växthuset, gurka m.m. Alltså en mycket imponerande produktion m.h.t deras begränsande resurser. Det var ofta min uppgift att gå och handla, först i handelsboden (hos Märta Lindkvist) så länge den fanns kvar (till cirka år 1964/65) och sedan till Boström. Han hade en liten försäljningshörna vid en vit trädgårdsmöbel där grönsaksförsäljningen ägde rum framför sitt garage på Breviksvägen 4
Hilmer Boströms egenheter
Hilmer Boström var något sned i ansiktet, men inte speciellt mycket. Han besvärades dock av detta eftersom han tuggade tuggtobak och det lätt rann i ena mungipan, men tog det som det mesta med gott humör. Han var en mycket vänlig och trevlig person som alla talade väl om. Han var också kraftigt hjulbent. Enligt hans egen förklaring berodde det på att han skadat knäna när han en gång hoppade ner för en trappa under kriget utan att använda trappan – och landat för hårt.
Flygfoto av Boströms trädgårdsmästeri. Garaget, utedasset och en f.d kiosk syns nere till höger. Bostadshuset hade varit Breviks telefonstation som Hilmer fick köpa billigt för demontering. Som telefonstation var det timrat och hade bara en våning, så han förvandlade det själv till den typiska tvåvånings 30-talsvilla det blev på bilden.
Vykort från senast 1960-talets början.
Storsamlaren Hilmer Boström
Han samlade på allt:
* Frimärken och mynt. Myntsamlande var nog det främsta intresset, såtillvida att han aktivt försökte bygga upp en så komplett samling som möjligt. Han hade mynten i gamla fröpåsar, väl dokumenterade och katalogiserade.
* Flaskor, som han krossade och hade som utfyllnad på trädgårdsgångarna, där det nog finns hundratals kilo krossat glad. En del flaskor sparde han på för att de var intressanta med årtal eller från speciella glasbruk.
* Telefonkataloger: Boströms telefonkataloger med genomborrade hål och snören i har nog funnits i Saltsjö-Breviks telefonstation när han köpte det huset. Telefonkatalogerna från Brevik är från 1910 och 1913 (del IV Sthlm, Uppland, Södertörn), Norrland 1907, Västsverige samt Sydsverige 1910. Tyvärr inga efter 1914. Dessutom en av modern typ (Stockholmsdelen) från 1933.
* När det gällde annat var det egentligen mer fråga om att spara i stället för att slänga saker, som t.ex tidtabeller och biljetter. Han hade även stora mängder tidningar, veckotidningar, tidskrifter och böcker sparade. Högra sidan av garaget var ett "arkiv" med hyllor och skjutdörrar gjorda av masonitskivor. Vad som fanns innanför dessa vet jag ej säkert, men bl.a lär ett antal Sveriges Kommunikationer som jag fick och har kvar legat där, för klistret i ryggen är tuggat av möss på vissa exemplar.
Boströms samlingar idag
Eftersom det visade sig att Boström och jag hade flera gemensamma intressen som myntsamling, ångbåtstrafiken i skärgården, Tyresöhistoria, busstrafken på Södertörn m.m, fick jag överta en del av hans ganska omfattande samlingar, bl.a en del vykort.
De som har tyresömotiv har jag överlämnat till hembygdsföreningen.
Dessutom fick jag överta Hilmer Boströms samling av busstidtabeller och biljetter från Södertörnsbussarna. Han hade ett rätt stort antal turlistor, både lösblad och häften från 1934 och framåt. Till 1937 åkte han ju waxholmsbåt till Breviks brygga. Dessa turlistor har jag överlåtit till Kungliga Biblioteket.
Han var mån att överlämna mycket av sina samlingar till mig, eftersom han (nog med rätta) var rädd för att hans efterlevande inte skulle vara intresserade av att behålla samlingarna utan lämna det hela till tippen.
Två gamla rövarhistorier
Hilmer Boström hade mycket att berätta. Bland annat om den törstige länsmannen som fanns på 1920-talet. Det blev de så kallade Uppenbarelserna på Ällmora Träsk. Länsmannen skall således på vintern ha sett vålnader som kom upp genom isen. På liknande sätt vid Sjöberga så hade huvudet från en för länge sedan drunknad piga flutit upp i vattenytan när länsmannen varit ute och fiskat med en roddbåt.
Svea och Hilmer Boström vid sitt hus på Breviksvägen 42 hösten 1967.
Foto:Hans Langenstedt, som berättar att just den dagen när Boström höll på att höstkratta ovanför huset, var han bekymrad över att han inte längre kom ihåg de latinska namnen på växterna i rabatterna. Det var väl första tecknet på att han började bli senil, vilket sedan utvecklades med en rasande fart. Ett eller två år senare dog Svea och verksamheten lades ned.
Boströms fyra tomter
Hilmer och Svea ägde Breviksvägen 40 och 42. Från början ägde de också Nytorpsvägen 3, men den såldes till Arne Edgren, som byggde ett hus där på 1970-talet.
Hilmer Boström vid sina odlingar hösten 1967. I bakgrunden syns Nytorpsvägen och den då fortfarande obebyggda nr 3 samt (svagt) Eneströms hus på Nytorpsvägen 12.
Foto Hans Langenstedt.
Svea och Hilmers son Gösta Boström lär ha ägt Nytorpsvägen 5. "Grabben Gösta" minns jag mycket svagt, för han visade sig rätt sällan vid Nytorp. På hans del av ägorna fanns förutom växthuset en liten gul stuga, som så vitt jag kommer ihåg stod tom. Gösta använde inte bostadshuset på 1960 och 1970-talet alls, vad jag vet. Han hade nog vid denna tid sin kiosk vid Brevik igång och möjligen odlade han vissa år något för avsalu, men det är jag osäker på.
Grannfastigheten på Nytorpsvägen 7 ägdes av ICA-Anderssons (Hans och Anne-Britt) och tidigare av fru Anderssons föräldrar (Holmqvist), som byggde den ursprungliga sommarstugan där.
Mångsysslaren Göte Edgren
Arne Edgren var son till Göte Edgren, som var en profil. Han kallades för Brunnsborrare och hade ett gammalt brunnsborrningsaggregat med järnhjul. Han borrade brunnar hos många, bland annat hos oss år 1964 på Måsvägen 1. Göte var väldigt omtyckt; en sympatisk äldre person som åkte på moped. Med tiden blev det inte mycket brunnar borrade utan han hjälpte till med allt som tomtägaren önskade få hjälp med. Han grävde och sprängde ur vår källare några år senare, dränerade och murade en ny källarmur. Göte Edgren var från Hälsingland, där han hade varit yrkesfiskare och kom troligen till Tyresö på 50-talet. Han hade kvar åtminstone två stora strömmingsskötar från den tiden. Han lade regelbundet strömmingsskötarna i Erstaviken på försommaren och fram till midsommar, tillsammans med Arne Hagman (bodde vid Öringe), som han också arbetade tillsammans med vid denna tid. Skötarna förvarades i en sjöbod nära stranden vid Bofinksvägen. (Boden tillhörde nog egentligen en som hette Eriksson.) Göte hade också en träbåt, öppen snipa, på samma ställe, men använde mest Erikssons aluminiumbåt vid fiske. Jag fick vara med flera gånger och dra skötar tidigt på morgnarna och ibland även lägga dem kvällen före. Detta var de sista åren på 60-talet.
Några andra grannar jag minns
* Affären vid Nytorpsvägen 1 eller Breviksvägen 38 drevs av Märta Lindqvist. Affären hade betjäning över disk. Det kunde bli långa köer om man kom fel tid på dagen. De sista åren var det bara Märta Lindqvist som skötte affären. Så hon stod på den tiden ensam vid disken. Hon bodde kvar i huset länge efter att affären upphört. Hon övergick därefter till pressbyråkiosken, som nu står kvar vid gamla Tyresö centrum. Hon blev senare hemsamarit i kommunen, bl.a åt Hilmer Boström, när han blivit ensam, innan han flyttade till ålderdomshemmet i Bollmora p.g.a begynnande senilitet.
* Nytorpsvägen 9 innehades hela 60-talet av ett äldre par som hette Abrahamsson. I vart fall under decenniets senare del var de pensionärer och bodde, åtminstone i praktiken, där hela året. Deras stuga var en vitmålad sportstuga med stående panel med inbyggd veranda.
* Nytorpsvägen 11 var engulvit sportstuga som i vart fall under den första delen av 60-talet beboddes av en fru Lindkvist (som inte lär ha varit släkt med affärens innehavare). Hon utmärkte sig främst genom att komma och anföra synpunkter ifall någon klippte gräs med motorklippare på söndagar och då påpeka att ”så brukar man inte göra här”.
* Nytorpsvägen 13 ägdes av en murare (Holmberg?) som hade en Volvo Duett, hade en son som hette Birger och en sonson som hette Kjell (sannolikt född i slutet av 40-talet). Huset var putsat och av villatyp, men användes nog som sommarbostad.
* Nytorpsvägen 12 ägdes av Alf Enerström som var läkare och hade fru och två döttrar. Min syster lekte med hans två döttrar (som hette Eva och Laila) på 1960-talet. De flyttade därifrån vid mitten av 60-talet. Huset utmärks fortfarande av förstubrons stiliga kolonner ut mot Nytorpsvägen. I den familjens historia ingår att han var amatörflygare och störtade med sitt flygplan. Han klarade sig men bägge döttrarna omkom. Det var kanske i slutet av 1960-talet, efter att de flyttat från Tyresö. Efter Enerströms flyttade en estländare och arkitekt som hette Enn Iliste in på Nytorpsvägen 12. Barnen i den familjen hette Helén, Airi och Joakim.
* Nytorpsvägen 16 ägdes av Grundström, som mycket sällan var där. Fastigheten var bebyggd med en mörkbrun stuga och bestod enbart av en platt gräsmatta som var (är?) ganska sank, antagligen p.g.a att Nytorpsvägen, särskilt efter den höjning av vägbanken som skedde inför asfalteringen, ligger avsevärt högre, nästan en meter, än marken på tomten. Under 60-talet bytte fastigheten ägare.
* Måsvägen 2 ägdes av kamrer Olof Smedhagen och Gunvor Smedhagen, troligen födda på 10-talet. Han var kamrer på AEG och de bodde i en lägenhet på Spångavägen nära Brommaplan. Olle spelade tennis med min pappa och Walter Fröléen. Hade först en Ford Taunus och sedan en Opel Rekord. Deras hus var före tillbyggnad en tidstypisk sportstuga från 30-talet med liggande gul stockpanel och invändigt bestående av ett stort rum (”storstuga”) och ett par mycket små ”sovhytter” med platsbyggda fasta våningssängar samt ett litet arbetskök. Utanför huset fanns den borrade brunnen med handpump, samt grön vedbod med dass. Vid slutet av 1960-talet tillbyggdes huset i rät vinkel och moderniserades med fullständiga bekvämligheter. De hade två söner, Jan och Ulf.
* Måsvägen 3 bytte ägare ganska snart efter att vi kom dit, gissningsvis 1961 eller 1962, och övertogs då av herr och Signe Blomberg. De var äldre än mina föräldrar och de enda på vägen som alltjämt inte hade bil, utan gick med sitt bagage upp till busshållplatsen på söndagseftermiddagarna. De hade också den sista dasstunnan vid vägen som hämtades med budning. År 1999 eller 2000 berättade mäklaren Mats Dahlström (som då bodde i ”Lindbergs villa” Måsvägen 9) på Husman Hagberg som hade visning av Måsvägen 2, att Signe alltjämt kom ut med bussen ibland. Hon torde då ha varit mycket gammal.
* Måsvägen 4 ägdes av Tengdahl (Fru Tengdahl hette Vera.) De hade två söner (varav en nog hette Niklas) redan när vi kom dit 1960 och antagligen rätt länge, ty Kjell och Bodil Larsson som tidigare bodde i villa i Trollbäcken men numera året runt på Tynningö, har berättat att de hyrde stugan en sommar i början av 80-talet. Denna stuga skiljer sig från övriga närliggande genom att vara av typiskt funkissnitt. Tomten är mycket brant och var tätt skogbevuxen. Numera är den helt kalhuggen och t o m berget delvis renskrapat och därmed en av de allra mest illa behandlade tomterna i området. Den gamla stugan finns märkligt nog kvar. Till synes är den t.o.m ompanelad med tilläggsisolering! Fastigheten sägs ägas av något av Perzons bolag.
* Måsvägen 6 ägdes av Walter och Margit Fröléen. Walter F var advokat. Han var ganska gammal och kan ha varit född på 1800-talet men troligare på 1900-talets början. Han hade varit med att bilda Tyresö Tennisklubb på 1940-talet (vilket också framgår av TTK:s hemsida). Han månade mycket om den gamla torpbyggnaden på Måsvägen 6 och för att inte våldföra sig på det gamla huset så byggde han ett separat sovhus ovanför det gamla torpet. Fröléens dotter var gift med en som hette Arosenius som hade en amfibiebil han använde för resor mellan bostaden i Djursholm och arbetsplatsen på Lidingö. När amfibiebilen passerade på Måsvägen snurrade ibland inte bara hjulen utan av någon obegriplig anledning även propellern.
* På Måsvägen 9 bodde Lindberg som hade en chefsbefattning på ABN. Måsvägen 5 och 7 var då obebyggda. Lindberg klarade sig nog inte helskinnad ur ABN:s konkurs. Han flyttade sedan till en vacker kurort i norra Skåne (troligen Vittsjö), där hans läkarfru fick arbete.
* Tyregården köptes senare av Perzon, och han köpte successivt upp allt som blev till salu runt omkring i närheten. Mamma dog 1986 och då kom Perzon mycket överraskande en dag och frågade om han kunde köpa fastigheten. Hur han kunde veta något att vi var intresserade av att sälja är en gåta. Men efter en värdering, så fick han köpa. - Hans fru lär har bott i huset av och till efter skilsmässor.
Måsvägens fina grind
På var sin sida av Måsvägen finns efter nummer 3-4 två gula grindstolpar. Där var det ett grönt grindpar med monogrammet L i - efter Lindgren. Han var ägare av Gröna Lund och ägde Tyregården före Folke som hade ett kolbolag. Därefter kom Perzon, men det kan ha varit någon annan ägare emellan. Motsvarande grindar fanns i den södra änden av Klockargårdsvägen, men exakt samma design av ett M efter Morales, som skall ha bott där. De två grindarna måste ha varit gjorda samtidigt. Det var också en lykta på varje grindstolpe. Man vågade ju inte riktigt gå förbi de där grindarna, trots att det var allmän väg. Så vi som barn var tillsagda att hålla oss borta därifrån. Hela Måsvägen var till slutet av 60-talet grusväg.
Den försvunna strandvägen
På 1960-talet var den gamla strandvägen upplöjd och gräsbesådd – d.v.s den tidigare fortsättningen söderut av Klockargårdvägen, som nu åter är under anläggande som väg.
Kvarvarande spår från Öringhamn
Öringhamn var roligt att besöka på 1960-talet, för det var en så spännande miljö med sina historier kring smuggling. Om man läser Algot Niskas lilla bok så har han en episod, där han beskrev att han blev gripen vid landsättning av ett parti på Tyresö. Polisen stod där och väntade på honom. Han åkte i fängelse i Sverige. Sedan skulle han utlämnas till Finland, men hoppade i sjön på vägen och blev gripen därefter. Jag har inbillat mig att det kunde vara vid Öringhamn som han åkte fast.
När jag sedan på 1990-talet fick höra talas om att allt skulle ändras, så fick jag år 1995 ta hand om rälsen, när den just hade rivits upp.
Jag har den Sagerska järnvägsrälsen kvar vid min stuga på Tynningö – med undantag för fyra rälsbitar, som en granne på Pionvägen i Trollbäcken ville göra en båtslip av vid hans sommarstuga i Norrland.
Vid Öringhamn fanns då också en mycket fin bensinstation mellan kajen och järnvägsspåret. Den hette Bensinkiosken Faros (Pharos?) och bestod av en låg fyrkantig plåtlåda i vilken det fanns ett bensinfat. Ovanför lådan var det en fyrkantig och smalare överdel med ett smalt skåp på. I det fanns en handpump. Bensinfatet var fortfarande fullt med bensin från 1940-talet, vilket var ett problem för mig, eftersom jag fick skaffa många bensindunkar och fylla för transport till destruktion av bensinen. Bensinkiosken Pharos blev senare för stor för mig att förvara, så den bensinstationen finns nu i Rimforsa vid Göta Kanal hos Veteranbåtsmuseet. De var mycket intresserade. Så bensinkiosken har verkligen hamnat på rätt ställe.
Sager hade också en slip på södra sidan av sin udde. Där fanns spelet kvar och sliprarna, men ingen räls år 1995. Tyvärr var spelet för tungt för mig att kunna ta hand om.
Breviks ångbåtsbrygga
Jag har aldrig sett någon bild på Breviks Ångbåtsbrygga. Det är anmärkningsvärt att en så stor bygga inte har någon bild. Hilmer Boström berättade om en stor vänthall på bryggans norra del vid tomtgränsen mot Ankarkronas tomt. Den gamla bryggan lär ha varit en mycket större träbrygga som gick längre ut i sjön, än vad den nuvarande betongbryggan gör. Den kan ha kommit till som ett arbetsmarknadsprojekt på 1980- eller 1990-talen. Där låg tills Waxholmsbolaget återupptog trafiken 1995 en skuta som var ett kommunalt ungdomsprojekt. Ingen pollare fanns dessförinnan. De nuvarande tillkom på begäran av Waxholmsbolaget.
När jag var vid Brevik på 1960- och 1970-talet så fanns det ingen brygga alls, utan ett vägräcke i slutat av Breviksvägen - och det fanns ingen brygga utanför det räcket. Den brygga som ligger till höger om ångbåtsbryggan tillkom i slutet av 1960-talet, sannolikt 1968 och påstods ha varit avsedd för ev. utryckning med brandfordon till öarna utanför, en uppgift som kanske bör tas med viss nypa salt.
Ångbåtstrafikens avveckling
Brobänken började som en brygga på vägen till Nämdö på 1800-talet - med ”Gustavsberg”. Jag tror att Brobänken slutade trafiken redan 1937. Jag tror således inte att Brobänken hade trafik till år 1945. Under kriget tryckte Waxholmsbolaget sina sommarturlistor, utan då fanns det bara tidningsturlistor. När bussarna kom 1934 så kollapsade båttrafiken.
Till Brevik gick både Muskö-linjen och Vadviken-linjen och jag tror att den ena slutade gå på Brevik år 1934 och den andra år 1937 när bussarna kommit. Båtarna gav upp väldigt lätt.
Jag är kassör i Stiftelsen Skärgårdsbåten. Det finns en del skrivet om båttrafiken i södra skärgården i gamla nummer.
Busstrafiken
Asfalteringen av Nytorpsvägen skedde troligen år 1965. Bussarna började gå där från hösten 1969. Sedan har det skett några konstiga namnbyten för några av hållplatserna. Måsvägens och Nytorps busshållplatser har således en konstig namnhistoria.
Under vänstertrafikens tid (d.v.s före 3 september 1967) stod busshållplatserna annorlunda i närheten av Nytorps hållplats. En kur stod i korsningen Nytorpsvägen/Breviksvägen, delvis ute i luften i den branta backen av Nytopsvägens början. Under hösten 1967 stod den kvar där. De nya hållplatslägena iordningställdes successivt i maklig takt på hela Södertörn under vinterhalvåret 1967/68. Den som då uppsattes i nuvarande hållplatsläge vid Grönsiskevägens fot var inte densamma som stått vid Nytorp tidigare. Den tidigare hade fast bänk, den nya ingen. Troligen passade man på att i samband med de förändringar som gjordes av hållplatserna denna vinter hämta hem vänthusen till Handen eller Björknäs för renovering, innan de sattes ut på rätt sida av vägen. När den ”nya” kom fanns där en mynttelefon som betalades med två tioöringar.
Vid Orrnäset stod vänthuset under vänstertrafiken i västra väghörnet Orrnäsvägen/Beviksvägen, med öppningen vettande snett mot backen upp mot Nytorp, så de som väntade där inne syntes väl från ankommande bussar.
Vid Tyrberga och Edinsborg fanns då liksom nu inga vänthus, men däremot vid Tyresö Centrum/Tyresö, Tyresö Skola, Alstorp, Strandallén, Rotvik, Öringevägen, Gränsvägen och Lindalen.
De gröna kurernas begränsade liv
SL skall utplåna alla gamla busskurer under det närmsta året. Man har fått för sig att man vill ha allt enhetligt i hela länet. Troligen är de nuvarande hållplatskurerna på Brevikshalvön de mest välbevarande i hela länet. Björknäsbussarnas kurer var också av denna modell (”Wallenbergsbussarnas modell”) även på Värmdö. Värmdö och Södertörn hade alltså samma gröna färg på hållplatskurerna. Det var samma färg som det gröna strecket som bussarna hade. Det fanns bara några små variationer mellan kurerna: en del hade haft fönster på ena eller bägge sidorna, de var olika djupa, vissa hade fast bänk. Men kurens grundmodell var densamma! Om det är så att kurerna sattes upp successivt under åren 1947-1958 på Brevikshalvön så har den modellen således fått finnas kvar i omkring 60 år.
Bussbiljetter av olika typ
Har ni bussbiljetter till bokprojektet? Jag kan skänka någon gammal originalbiljett. De är ju alltid skojiga i böcker eftersom de är så färgglada. Blockbiljetter hade man bara när man hade konduktör, medan när föraren sålde, så hade man Almex-maskiner. Omkring 1960 var det en successiv övergång till enmansbetjänade bussar. Det var för det mesta enmansbetjänat, men ibland på söndagseftermiddagarna hade man konduktörer. På den tiden var det glesa avgångar, men i gengäld körde man i konvoj och kunde sätta in två eller tre bussar på samma avgångstid. Då körde föraren förbi och stannade en bit framför hållplatsen och öppnade mittdörren, där konduktören stod med sina blockbiljetter.
De gula bussarna år 1973
Jag kan också ha några bussbilder från Brevikshalvön - från 1970-talet. De är från omkring år 1973, då bussarna plötsligt hade fått 800-nummer från sommartrafiken. Mina bilder av de gula bussarna på linje 816 är tagna där det är några branta backar, så att bilderna skulle bli intressanta.
Allt mer trist syn
Jag brukar göra ett årligt besök på bland annat Brevikshalvön för att besöka min barndoms platser. Det har blivit en för mig allt mer trist syn att se hur snabbt utvecklingen nu går när halvön omvandlas. Men eftersom jag numera har lyckats köpa min tidigaste barndoms tomt på Tynningö som sommarställe, så klarar jag av dessa nostalgiska påfrestningar. För Tynningös barndomsminnen är mer grundligt präglade i min själ än Måsvägen 1.