2.8 Breviksvägen 188
Om ”Sommarbo” i Brevik
Redigerad utskrift från bandinspelning 2005-01-02 med Christer och Margareta Hansson
Christer Hansson har bott i Sommarbo under somrarna 1942 till 1968. Han berättar:
Tillkomsten av ”Sommarbo”
Fastigheten Brevik 1:29 (eller Öringhamnsvägen 4) kallas sedan gammalt för Sommarbo. Sommarbo byggdes 1906 och flygeln byggdes till år 1916 med sitt sadeltak. Sommarbo är i sin ursprungsdel identiskt med Tigerskiölds (d.v.s Breviksvägen 201) även om Sommarbo ser större ut till följd av tomtens starka sluttning. Att flera hus är identiskt byggda tyder på att de byggts av markisen för försäljning.
En familj Björkman ägde Sommarbo, som Christer minns det ända från 1906. Björkmans hade många barn, men hyrde ändå ut Sommarbo till Christers morföräldrar från slutet av 1920-talet.
Det stora vita huset = ”Nya Sommarbo”
I början av 1930-talet köpte morfar Wictor Forss grann-fastigheten 1:39 (det vill säga Öringhamnsvägen 6A). Han byggde där det stora vita huset, som stod färdigt till hans 50-årsdag i slutet av maj 1932. Han var en av Stockholms större byggmästare, så han byggde huset väldigt gediget, även om det var avsett som sommarbostad. Det finns många drag och inredningsdetaljer som är gemensamma i det huset med det hyreshus som han också byggde år 1928 och ägde inne i stan. Exempel på det är hur de öppna spisarna av Kolmårdsmarmor är utformade. (Även Blomsterfondens hus på Röda Bergen i Stockholm byggde han och även där är mycket detaljer liknande.)
Utanpå ser huset tämligen amerikanskt ut med liggande panel och gerade knutar utan foder. Och inomhus var det rent häpnadsväckande en gång när jag var i Fords hus vid Saint Claire i USA och kände mig som i Nya Sommarbo. Många byggnadsdetaljer var mycket snarlika. Det är oklart vem som ritat huset. Det bör ha varit någon arkitekt som varit Amerikainspirerad. Min morfar var bevisligen aldrig i Amerika.
Wictor Forss dog 53 år gammal år 1935 och has fru Anna dog 1939. Huset övertogs sen av sonen Erik Forss, även han byggmästare. Inte heller han blev gammal: han dog på Sommarbo blott 59 år.
Sommarbo på 1940-talet
Till sommaren 1942 ville Björkmans sälja sitt Sommarbo. Christers föräldrar hade gift sig 1941 och Christer föddes 1942. När Christers föräldrar köpte Sommarbo år 1942 som sommarbostad var det mycket som var gammalt och fortfarande i originalskick. Det fanns ingen el. Köket var nere i stenkällaren.
Christers föräldrar flyttade ganska snart upp köket från källaren till flygeln och drog in elektricitet. Det bör ha varit vid krigsslutet, när det återigen var möjligt att komma åt material. Flygeln var ganska vinterbonad från början. Dottern Ylva, som nu bor permanent i huset med sin familj, har gjort mycket för att isolera den äldsta delen av huset.
Från år 1916 finns gamla kokskaminen (Bolinder 102) kvar, men är nu flyttad till Christers nuvarande sommarstuga på Ällmoravägen. Dit har även flyttats ett av de två gamla torrdass som stod i källaren i det stora huset. De är mycket fina och modellen heter Marino nr 5. Den hade till och med urinseparering från början – och finns för övrigt representerad på Stockholms stadsmuseum.
Många hjälpande händer på 1940-talet
I begynnelsen levde familjen på gammalt vis. I källaren fanns en pannmur för tvätt. Man sköljde kläderna nere i Maren, där det dock inte fanns någon riktig klappbrygga. (Den ska ju helst flyta, så att man kan skölja och klappa tvätten utan att hänga över bryggkanten när det är lågvatten.) Genom att saltet var kvar i lakanen, så drogs fukten in i linnet, så det var mycket kallt att krypa till kojs när det var dåligt väder.
Margit Eriksson (gift med Gunnar Eriksson i Ällmora) kom också och hjälpte till av och till från Ällmora. Hon arbetade även åt Christers mamma i stan.
Dahlström var liksom en allt-i-allo härute och hjälpte till mycket i trädgården. Dahlström försökte ställa sig in hos pigorna genom att hjälpa till med vattenpumpningen. Han bodde på Breviksvägen 186 – ett hus som han byggt själv.
Dessutom fanns det senare en imponerande stor och stark karl från Vissvass, som hette Robert Blomkvist som hjälpte till på 1960-talet med byggprojekt och trädgårdsarbete. Hans fru hette Gerda och hjälpte Bonniers att städa på Ällmoravägen.
Trädgårdsmästare Boström den äldre
Som granne hade Christer Ankarcronas tomt (Breviksvägen 190). Där fanns det på 1940-talet dels ett trädgårdsmästeri och dels den japanska delen.
När den japanska delen anlades och sköttes i början av nittonhundratalet var det med mycket hjälp av dalkullor, som kom vandrande ner från Dalarna till Stockholm för att få jobb under somrarna. Det gick nog åt 4-5 stycken dalkullor under säsongen. Den japanska trädgården var förfallen redan under 1940-talets andra hälft.
Från 5-6-årsåldern tillbringade jag väldigt mycket tid i hälarna på gamle Boström (Hilmer). Han kunde ju både prata och gräva på samma gång och jag tror att han tyckte det var trevligt med sällskap av en liten snusförnuftig parvel. Så vi hade mycket trevligt tillsammans. Han var trädgårdsmästare och bodde i det röda huset på sin bergknalle. Han var en mycket mysig gubbe. Han kom från Bergsslagen och hade varit i gruvdriften som lilldräng. Han hade en del rövarhistorier från tiden före dynamitens tid. Man sprängde då med flytande nitroglycerin, som var ett mycket nervöst material. Man hällde nitroglycerin ner i borrhålen. Problemet var om man spillde lite, så att det rann någon annan stans. I så fall var det mycket lätt att förlora diverse kroppsdelar, när man började borra i spillet nästa gång. Nitroglycerinet förvarades av säkerhetsskäl långt bort i skogen. Därifrån fick man hämta det i spannar, som man bar med ett ok. En dag, när det var halt, så var det en av gossarna som skulle hämta två spannar. Han halkade tyvärr på en liten spång över en bäck. De andra hörde en förskräcklig smäll och det enda de kunde hitta av bäraren var en liten klädtrasa högst upp i en gran! Såna historier berättade Boström gärna för mig. Och såna minnen kommer jag ihåg. Han hade också varit privatchaufför i sin ungdom och han hävdade med emfas, att ”man kör mycket säkrare om man har ett järn innanför västen, eftersom man inte tvekar då”.
Boström brukade kalla det nu gula huset (Breviksstigen 1) på höjden för ”Skandalvillan”, eftersom det byggdes med en del rivningsvirke från stallet på Breviks gård. Han menade att huset stank årtionden efteråt.
Gamle Boström flyttade på gamla dar från det röda huset på Japanska tomten till ett litet hus nära Brevikvägen: det bör vara nr 42. Hans son Gösta tog då över trädgårdsmästeriet och drev det fram till 1970-talet.
Det kopierade uthuset
På Sommarbo-tomtens nederdel står ett kvadratiskt uthus. Det kallas för ”Schadis” och har fungerat som sjöbod och förråd. En period var det utedass (från början stod de två Marino nr 5 i källaren på stora huset) På 60-talet hade Christer en Gogomobil (en minibil). Den förvarades på Schadis på vintrarna och lyftes in med hjälp av rep och taljor och starka kompisar! Schadis hade ursprungligen ett litet torn. Christer såg när det tornet förstördes: på 1950-talet föll en 300 år gammal ek ner över huset och massakrerade tornet. Därefter har huset i stället haft ett praktiskt taget horisontellt tak på sin topp. Två grannar var på 1980-talet och mätte upp huset och byggde sig kopior av det. Så nu finns det tre identiska uthus i grannkvarteren, men utan torn. Den oinitierade kan möjligen luras att tro att detta kan ha varit en ursprunglig arkitektur i Brevik!
Badhuset
Till flera av de ursprungliga husen som inte hade egen strand fanns badhus, som låg i rad längs Erstaviken strax före dansbanan vid Brevikslidens slut. Badhuset hade som en stor spjällåda som kunde hissas ner i vattnet för att de som inte kunde simma skulle kunna bada tryggt. Vårt förföll redan på femtiotalet. Men tomten ägs fortfarande av Ylva.
Dansbanan längre nordväst ut längs stranden har jag bara minnen av i form av lite byggnadsrester.
Slåtterängarnas bruk på Sommarbo
På 1808 års karta ser man slåtterängar utritade på sluttningen ner mot Maren. Blomsterprakten har alltid varit prunkande fin på de ängarna för vi har alltid varit noga med att inte slå före midsommar. Hjälp med slåttern var det lätt att få: familjen Gauffin arrenderade jordbruket på Dyviks gård 1952-1956 och hade dåligt med bete och kom därför och slog höet på Sommarbo. Det är ett tunnland äng. Men annars var det nog mest Northun som kom och slog och körde hem med sin kofärja till Härsö.
Japanska tomten
För mig har det berättats att tidigt på nittonhundratalet var det världsutställning i Paris. Den tiden fanns en stor fascination för allt Japanskt och amiralen Ankarcrona blev så till sig att han köpte Thehuset som ingick i den japanska delen av utställningen. På tomten fanns även många lyktpelare i granit, en dryg meter höga. De var nog av japanerna tänkta som ställen att dyrka naturens andar. Japanerna är shintoister, en form av animister, dvs de dyrkar naturens andar på plats.
Det mest bestående minnet av den tiden är björnlokorna… i alla fall har vi alltid trott att de härstammar från den flora som bragtes hit.
Otaliga är de dammar och vattenhjul som jag har byggt i bäcken. Ursprungligen gick nog bäcken ner i gränsen mellan Öringhamnsvägen 4 och 6. Det insåg vi år 1993 när det blev översvämning efter ett häftigt regn:
den vattenvägen är den naturliga när inte det grävda diket som idag leder vattnet över japanska tomten kan svälja allt.
Dammen bakom telefonstationen och reservoaren på japanska tomten anlades för att få bevattningsmöjligheter, Det var den dammen som svämmade över 1993.
Sommarlivet på 1940-talet
Christer berättar vidare: Sommarlivet var högst annorlunda då när jag var liten. Familjen flyttade ut när skolan slutade. Eftersom vi barn var intelligentare på den tiden kunde vi ha tre månaders sommarlov! Så ofta runt den 6:e juni flyttade vi ut med lastbil. Man tog mycket av sina grejer med sig. Det var inte samma prylöverflöd på den tiden. Det var två flyttkarlar som hjälpe till. (Flyttfirman finns kvar än i Stockholm.) Stora lårar, bland annat med konservburkar, eftersom man skulle ta vara på allt. Det var ju spännande som liten gosse. Efter lastbilen puttrade familjen i sin lilla bil (Austin A 10, modell margarinlåda på högkant)
Pappa (d.v.s Gunnar Hansson) kunde pendla till arbetet (som jurist på Sveriges Radio) med buss eller senare med bil. Mamma (Margareta Forss Hansson) var barntandläkare och kunde lägga ner sin praktik över sommaren, för patienterna var på landet de med.
Under kriget var det ont om mat och delar av tomten var uppodlad.
När jag var 6 år fick jag en liten roddbåt av masonit. Den hade köpts på NK för 125 kronor. Den skulle nog sjunkit om den blev vattenfylld och då hade jag nog blivit stående med huvet ner och fötterna upp, som ett sjömärke med mitt korkbälte om magen.
Jag tillbringade mina somrar på sjön alltifrån dess. Från början var ju Maren helt idealisk som barnkammare, eftersom det fanns uppsikt över mig där. Det första seglet var ett vikingasegel av markisväv. Då var det fridfullt i Maren: ett fåtal bryggor och rent vatten. Min morbror Erik Forss var byggmästare och gjorde en sandsand nedanför sin tomt.
Mina lokala lekkamrater var dels Ola Jarder (från Stubbvretsvägen 3) och Lars Kahn (Breviksvägen 170 just bortom där det nedbrunna pensionatet hade legat). Bosse Henriksson (som bodde längre bort på Stubbvretsvägen) seglade jag med senare. Så hade jag mina kusiner på granntomten. Det var i övrigt för vår del inte något särskilt livligt socialt umgänge med de andra familjerna i Brevik - vid sidan av med Forss.
Långpromenaderna gick ofta till Dyviks gård (via den branta backen) och sedan runt Trollsjön tillbaks till Brevik. Och familjen åkte ofta på båtutflykt till Sandholmen, Pannkaksgrund och Stora Grimskär utanför Mörtö Bunsö med Molaren. Det var en spetsgattad stor snipa som fått sitt namn efter en idé som mamma tandläkaren hade.
Sagers nudist-plage på Sandholmen
Sager var en något udda person, som bland annat var aktiv nudist. "Plagen " på Sandholmen är ju inte stor så det blev lite intimt när han kom dit spritt språngande med delar av sin familj. Mina föräldrar tillhörde förvisso en annan generation vad frigjordhet beträffar. Men det var bara att hålla god min, det var hans ö!
Sager och det tredje världskriget
Sager hade också en tro på ett tredje världskrig. En mystisk täckt livbåt låg i många år vid båthuset med torvtak i Öringhamnsviken. Det sas att den skulle han ge sig iväg med till USA när det drog ihop sig. Till yttermera visso sprängde han in skyddsrum i bergen i Öringhamn. Det gick sedan det tillfället ett järnvägsspår över tomten.
Ragnar Frunck och vattensurfande
Han var en av pionjärerna på vattenskidor i Sverige och en omåttligt flitig åkare. Varenda sommarhelg och många kvällar for hans tungt V8 bestyckade dragbåt runt som en stor bålgeting. Förtjusningen på bygden var måttlig. Ända upp i 80-årsåldern höll han på, tror jag.
Jag och Ola Jarder prövade också grannarnas tålamod när vi åkte surfingbräda efter deras aktersnurra på Maren. Brädan var en gammal källardörr och dragbåten en campingbåt, som inte hade kraft att dra vattenskidor. Vilka stopp det blev när man ramlade av och dörren skar ner i dyn!
Den bottenlösa Öringhamnsvägen
Vägen runt Maren flyter på ett tjockt lager av gyttja. Många försök att fylla ut den har misslyckats, massorna försvinner neråt. Ett av de första blev jag vittne till: Öringhamnsvägen har en svacka mitt för gränsen mellan nr 2 och 4. Kommunen hade en dag en grävmaskin där som skulle reparera och fylla ut svackan. Jag fick se hur det plötsligt sa slurp och hela grävmaskinen försvann ner i ävjan! Föraren lyckades rädda sig upp på taket: det var mycket lite av maskinen som stack upp ur hålet. Det bör ha inträffat på 1960-talet.
Northuns varv och fiske
Gamle Northun var vårt varv. Han tog hand om båtarna på vintern. Han hade kanske 10-15 båtar på sitt lilla varv. Det var ju rätt små båtar på den tiden: mest aktersnurror. Han var en väldigt fin gubbe: han hade en personlig rening och ingav en naturlig respekt – utan att det var otrevligt.
Han var ju också den lokale fiskaren, så man kunde åka ut till honom och köpa sumpad fisk. Eller också kom han och sålde strömming genom att knacka dörr. Senare – på 1960- och 1970-talet - fick Christers pappa åka med sin lilla plåtbåt Beda till Gränö och köpa strömming.
Sjögrens affär
Rolf Sjögrens farsa var den typiske urhökaren. Det var en fruktansvärd ruljans i den affären på somrarna. Ofta fick man gå upp ta en kölapp och komma tillbaka två timmar senare för att handla. Där rådde fortfarande det gamla lösviktssystemet, allt i säckar och lådor. Och så stod han och adderade allt för hand. Det var ungefär som att handla i Hongkong: man kunde inte följa med hur additionerna gick till.
När Rolf tog över affären, så byggde han om så att det blev mer av självköp. Han hade jättebra kött, så där handlade vi ofta på somrarna, så länge affären fanns kvar.
Margaretas första minne
Jag tyckte Sommarbo var så fantastiskt: jag såg det första gången på vintern 1962 när alla möblerna var övertäckta. Det var så stort och så speciellt, litet av ett kråkslott. Jag riktigt längtade till sommaren för att få uppleva det på riktigt! Jag hade som barn läst mycket böcker om när man flyttade till sommarhus. Men jag hade aldrig bott i ett sådant, eftersom jag är uppvuxen på landet (i Svärtinge mellan Norrköping och Finspång). Då var mycket av originaltapeterna kvar: man hade spikat upp papp först på väggarna och sen tapeter på det. De var således mycket buckliga, speciellt när det var fuktigt på vintrarna. I hallen kommer jag ihåg att det fanns en fantastisk tapet med blå fåglar på .
I köket fanns en diskmaskin, en General Electric! Det var inte så vanligt då, särskilt inte i sommarhus. Den imponerade på mig. Farfar Gunnar kallade den alltid Kommissarien (efter en kommissarie Larsson i en TV-serie, tror jag), eftersom maskinen alltid stod och "tänkte" mellan de olika momenten! En sån har vi fortfarande på Ällmora: den börjar närma sig den ålder antikhandlarna kallar semiantik.