2.7 Breviksvägen 160
Något av vad Maj-Britt Rydström kommer ihåg från 66 år på Sjöbergavägen 7
Tomtköpet 1942
År 1942 beslöt mina föräldrar att anskaffa en tomt och bygga ett WST-hus[1] på Brevikshalvön på Tyresö. Vi hade tidigare hyrt hus på olika öar i skärgården men vår far ville gärna kunna vara även vardagar på vårt sommarställe och inte komma ut endast lördagar och söndagar.
Markisen Lagergren hade just låtit stycka av tomter utefter Breviksvägen och mina föräldrar valde en tomt vid Borgviken med en fantastisk utsikt över Erstaviken ända bort till Ingarö. Viktigt var också det klara och rena badvattnet som dessutom var bräckt.
På tomten fanns rikligt med svamp. På den tiden sköttes allmänningarna perfekt av markis Lagergrens skogvaktare[2]. Träden stod med fem till tio metes avstånd beroende på kronornas omfattning enligt god skogssed.
Vatten fanns inte på tomterna, så grävning av brunn var det första som skedde, med hjälp av de lokala hantverkare som markisen rekommenderade.
I Erstaviken fanns gott om fisk, både strömming, abborre, gös, braxen, ja till och med ål lyckades vi fånga.
Äventyrliga bussar
Att ta sig ut till Borgviken med buss var under kriget ofta ett äventyr. En busstur på morgonen och en retur på eftermiddagen var allt som fanns. Det gällde att passa tiden. Två gånger cyklade jag från Gärdet i Stockholm och ut för att vara spänstig, med då orkade jag inte göra så mycket när jag väl kom ut, så sedan blev det bussen.
Under kriget använde bussarna gengas och när vi kom till hållplatsen Orrnäset på Breviksvägen fick vi vackert stiga av, då bussen inte klarade den så kallade ”hängmattan” upp till Nytorp. Damerna fick stiga av och gå upp till Nytorp medan herrarna fick hjälpa till att skjuta på bussen.
Efter kriget började man anskaffa privatbilar igen. (Under kriget rekvirerades sådana till försvaret.) Trafiken ökade allteftersom. Busstrafiken, som då sköttes av Wallenbergs, reglerade turerna på Breviksvägen så att mötande bussar fick invänta varandra på särskilda mötesplatser[3]. Fort gick det dock. Själv åkte jag en gång med en bussförare som klarade sträckan till Ringvägen på 31 minuter. Men någon anmälde honom, så därefter gick det lugnare till.
Livligt umgänge med grannar
När vi flyttade ut fanns endast två familjer nära oss. Dels var det operasångaren Ossian de Frumeri och hans fru, vilka övertagit Sarah Leanders hus vid själva Borgviken och 1941 hade familjen Bengt Mellbergs föräldrar byggt hus på Breviksvägen 166 (numera 164). Därefter följde familjerna Roland och Lisa Englund och vår familj. År 1945 styckades ytterligare tomter och familjen Vestergren och Schärman kom till.
Våra grannar visade sig var mycket trevliga människor. Mötesplatsen var givetvis först badstranden med medhavt kaffe och dopp. Och allteftersom inbjöd varje familj övriga grannar en gång per sommar till en gemensam middag, inalles var vi 16 personer, och det var verkligen högt i tak. I övrigt ägnade vi oss åt krocket och badmintonspel och så småningom tennis på en ytterst hemmagjord plan (en riktig tennisplan förefaller mig sedan dess väldigt tråkig i jämförelse.)
På den tiden var fruarna hemmafruar och umgänget blev därför livligt.
Mataffärer
På 1940-talet fanns fyra affärer på halvön att handla mat i. Vid Tyresö slotts hållplats fanns en Konsumbutik, vid Trinntorp en stor kiosk, i Brevik fanns Eric Sjögrens butik och i Ällmora ytterligare en privat butik. Vi anlitade Sjögrens i Brevik. Den sköttes helt fantastiskt av herr och fru Sjögren, så småningom av ett lika fantastiskt biträde också. Någon räknemaskin behövdes inte. Herr Sjögren rabblade summorna uppifrån och ner sekundsnabbt. Han var i övrigt lika snabb. Potatis hämtades i källarvåningen och han flög nedför trapporna. Men det vill också till att allt gick fort: På lördagarna var affären den stora mötesplatsen. Vi kunde sitta utanför affären och vänta på vår tur att handla i tre timmar och ingen klagade. Det var helt enkelt trevligt att träffas där och prata och lära känna befolkningen.
I området kring Breviksmaren, som utgör det äldsta området, fanns också en trädgårdsmästare Boström. Trädgården tillhörde familjen Ankarcrona. Där handlade vi jordgubbar och grönsaker. Så småningom öppnades även ett konditori och bageri intill Sjögrens affär. Den var oerhört uppskattad. Nybakade wienerbröd var specialiteten.
På 1960-talet började Bollmora byggas. Området som tidigare hyst en bondgård, var mycket vattensjukt och stora ansträngningar och kostnader måste till för att bygga om Tyresövägen och dika ut marken. För Brevikhalvöns del innebar Bollmora att affärsverksamheten avstannade. Affären i Ällmora upphörde helt. Däremot ordnade kommunen så att kiosken i Trinntorp togs ner och ersattes av en mataffär med restaurant. Sjögrens affär i Brevik övertogs av sonen Rolf Sjögren, men den lades ner helt år 1992.
Dansbanan i Trinntorp
På lördagarna anordnade så småningom ägaren av kiosken (herr Norling) en dansbana i Trinntorp som var en stor succé. En trio med dragspel, fiol och gitarr (om jag minns rätt) spelade. Ibland hade flottans fartyg Belos dykövningar och djupmätning utanför i Erstaviken och när besättningen kom till dansbanan blev det extra fart på tillställningen, likaså när midsommarstången restes. Tyvärr upphörde så småningom dansen när raggarna med sina motorcyklar förstörde tillställningarna.
Utsikten mot Ägnö och båttrafiken
Under 1950- och 1960-talen var det ett sant nöje att se ut över Erstaviken och den utanför liggande segelleden med alla de vackra och många segelbåtarna. Därefter kom de snabba motorbåtarna, men den perioden blev ganska kort på grund av de höga bensinprisena. Numera reagerar vi nästan för varje båt som visar sig i området. Mest är det färjor som passerar och kanotister som kommer i grupp.
På 1950-talet upptäckte vi att ett sprängningsarbete utfördes på Ägnö mitt emot Borgviken. På 1970-talet fick vi i tidskriften Vår Flotta veta att det var ett av de bergrum som flottan sprängt ut i skärgården. Man kan se två stora stendörrar som öppnades då och då när flottans fartyg körde in och ut. Båtarna lär ha lastat olja.
Kommunens ökande roll
Några kontakter med Tyresö förekom inte förr i tiden. Vi var ju endast sommargäster. Först sedan Bollmora befolkades började våra besök i kommunens övriga delar. Vi började givetvis handla i centrumaffärerna, och numera görs nästan alla inköp där.
Sjukvården kom till och, sedan jag bosatte mig här för gott efter min pensionering, följer jag givetvis vad som sker i kommunen. Vi har kommunala gratistidningar som följer vad som händer.
Sjöbergavägens tillkomst
Brunnsborrning blev aktuellt i hela området på 1960-talet och dessutom ökade biltrafiken. Sjöbergavägen hade byggts av bland andra tre bröder Eneqvist, söner till bonden i Mokärr. Man fällde träden vid sidan av den blivande vägen och stora stenar baxades dit. Det blev en smal och krokig väg med branta backar. Än i dag kommer stenar och rötter upp vid snösmältningen men en väg blev det. Tomter styckades utefter vägen och vi lärde oss så småningom känna de nya grannarna.
Sluter samvaron sig i cirkel?
Den kulturella samvaron har minskat allteftersom, mest nog beroende på hemmafruarnas övergång till arbetande familjemedlemmar. I dagens läge ser man mest sina grannar på helgerna då de rastar sina stora hundar och sig själva. Andra går stavgång.
De närmast boende har liksom jag blivit gamla men endast två har dött och deras fastigheter sålts. I övrigt har barnen övertagit föräldrarnas fastigheter. Däremot har fastigheterna utefter Sjöbergavägen ofta bytt ägare.
En ny tid har medfört att kommunen beslutat om införande av vatten och avlopp fram till Trinntorp samt förbättring av Breviks- och Nytorpsvägarna. Många har ju bosatt sig permanent i Breviksområdet och så småningom kanske den trevliga samvaron som rådde fram till 1980-talet kommer tillbaka. Cirkeln kanske sluter sig.
[1] WST står för Werner Svensons Trävarufabrik i Foresrum. Hustypen var mycket uppskattad på 1940-talet. Huset hade hög kvalitet och var förtillverkat på hemmaorten. Köksinredningen var mycket omtyckts av oss ”fruntimmer”: allt var i rent trä, d.v.s inga farliga spånskivor. Mellanväggarna består av 5 cm tjocka plank och i ytterväggarna sitter plattor av halm inbakad i murbruk – d.v.s sådana plattor som man idag bygger hela hus av i Tyskland och som anses mycket hälsosamma.
[2] När AB Folkhem övertog råmark och allmänningar hade de en man vid man Eklund anställd för handläggning av skogsfrågor. Jag och senare mina grannar kontaktade honom för rensning av allmänningen vid hållplats Borgviken och han lät ta ner 300 träd som såldes för tidningsframställning. När kommunen övertog vissa av Folkhems områden hade man Gillis Carlenius anställd för markvård. Han hjälpte gärna till att ta ner murkna träd. Men jag tror att skogen på Brevikshalvön lämnades åt sitt öde p.g.a att halvön klassats som friområde genom Birgitta Nådells begäran hos regeringen om detta.
[3] Det fanns två mötesplatser för bussarna på Breviksvägen, dels Björndalen och dels Trinntorp, så länge Wallenbergs skötte trafiken. Det fanns inga mötesskyltar, utan det var bussförarna själva som ordnade detta med bussbolaget.