BREVIKSHALVÖNS HISTORIA - I SKUGGAN AV EN MARKIS

• Startsida
• Förteckning över intervjuer
• Ämnen för studiecirklar
• Kontakt med författarna
• Rättelser

2.2 Breviksliden 4

Fem generationers sommarparadis

på Tyresö-Brevik

Gerd Hamilton[1] berättar några minnen från en 100-årsepok.

1. Farfars och farmors hushåll[2] 
Farmor hade fyra[3] systrar och tre av dem skaffade också sommarhushåll på Brevik. Alla fem systrarna var mycket starka och hade mycket att säga till om i sina familjer: Männen skötte Sverige, medan fruarna skötte familjerna. Familjerna hade flera barn var i ungefär parallella åldrar. Det blev en väldigt tät familjesammanhållning. Det blev ju fråga om ett aktivt socialt liv i en tämligen sluten krets av sommarfamiljer. De fem ”flickorna Neijber” höll mycket ihop och speciellt de fyra i Brevik hade således en mycket betydelsefull roll för att skapa den sociala kulturen i sommarsamhället här. Deras sammanhållande funktion kan knappast överdrivas.

Vid sidan av systrarna Neijbers familjer så kom också familjernas vänner och flyttade in i nya hus i Brevik: Amiralen Ankarcrona (på Breviksvägen 209), Hägglöfs (på Breviksvägen 194), Selanders (på Breviksvägen 205). Den goda stämningen under sommarlivet i Brevik kan man för övrigt läsa om i memoarerna från Gunnar Hägglöf. Han skriver (sid 72 i ”Porträtt av en familj”. Norstedts 1976) att alla ”barnen i de familjer som kände varandra från somrarna på Tyresö-Brevik, bildade en mycket talrik värld där man ständigt träffade varandra”.  Han skriver vidare (på sid 22):

”Vi bodde under en följd av år i en villa på Tyresö-Brevik, som på den tiden ansågs ligga långt ut i skärgården. Man for med de vita båtarna, som tog gott om tid på sig och där satt man på akterdäck och pratade bland idel bekanta. I minnet framstår dessa somrar från åren före första världskriget, då jag var fem till tio år; i ett förklarat ljus. Det fanns ett tiotal villor på den halvö som sträcker sig ut mot Hersöfjärden. Vi kände alla varandra, och de tjugo eller trettio barnen var ständigt tillsammans i lek och stoj. Hammarskiölds hade tre söner och en dotter, Setterwalls två söner och en dotter, Sterkys två söner och två döttrar, Ankarcronas två söner och Gyllenstiernas en son och en dotter. På Tyresö slott fanns det tre bröder Lagergren. Min egen familj räknade två döttrar och icke mindre än sju söner. De äldre pojkarna låg ute på fjärden i segel- eller motorbåtar. Ibland bar de av utåt de stora skogarna kring Dyvik. Där ordnade Göran Gyllenstierna scoutlekar och orienteringsprov. På kvällarna lektes det mellan villorna och alldeles särskilt på den långa strandängen, där det alltid växte så mycket blommor och där man med gemensamma krafter reste midsommarstången. Ängen låg nedanför Sterkys villa.”

1.1. Farfars hus
Markis Lagergren hade låtit bygga de första två sommarhusen vid Brevik år 1900 och min farfar köpte ett av dem och flyttade in där; Huset var så gott som färdigbyggt när det köptes, men möjligen fick farfar och farmor bidra med en del inredningsdetaljer. Farmor hade många synpunkter på sådant. Det är det stora röda huset som Areséns nu har med adressen Breviksvägen 199. Doktor Tor Lamberg köpte det andra, som kallades för Svaludden (på Maruddsvägen 6). Det var år 1900. Farfar hade först funderat på att köpa Svaludden men farmor tyckte att Svaludden låg för nära vattnet och att det därför kunde vara farligt för barnen. Det ångrade man nog flera gånger senare, eftersom vägen kom att dras framför det hus som farfar köpt och Svaludden blev en på många sätt mer attraktiv tomt. När Breviksvägen sprängdes fram omkring år 1930 fick farfar köpa till den separata tomten med badhuset på.

När tre av min farmors systrar byggde sina hus så blev de husen bättre byggda och mer genomtänkt planerade som sommarbostäder. Farfars hus var helt oisolerat och dragigt och hade en mörk och dyster köksavdelning. I köket fanns det ett isskåp –  som gav mig en känsla av mögel. Det tog väldigt lång tid tills man fick el. Farfar fick det i födelsedagspresent av sin svärmor år 1949 när han fyllde 60 år. Han var ganska disträ ibland och märkte inte att det hade kommit el, trots att hela familjen sprang omkring och tryckte på knappar för att tända och släcka lampor. Till slut fick man tala om för honom vad som hade hänt: att huset var elektrifierat!

1.2. Hushållets liv på farfars och farmors tid
Farfar hade fem barn. Hela familjen med tjänstefolk flyttade ut direkt efter skolan och bodde på Brevik hela somrarna. Det var inte lättflyttat eftersom det var stora hushåll med mycket folk och mycket utrustning som behövdes.

På farmors tid måste många av lokalbefolkningen ha varit insugna i det arbetet för att klara det stora hushållet. Ägg och mjölk, fisk och grönsaker måste ha kommit från Dyvik och Ällmora. Det hade ju inte gått att få ut det annars. Jag vet inte hur det gick till. Det är tråkigt att farmor aldrig skrev något om detta och själv har jag inget minne av de frågorna. Farmor måste ju hushållsmässigt ha haft det rätt jobbigt.

På farfars tid fanns inte den nuvarande ångbåtsbryggan från början. Det berättas att man då fick gå över från ångbåten till en liten eka som låg nedanför den: man fick äntra ner till den för att ros iland från ångbåten som stannat till ute på redden. Men jag vet inte hur man fick iland alla sakerna innan ångbåtsbryggan och vägen till den var färdigbyggda.

Farfar flyttade ju inte bara ut familj med barn och husgeråd, utan han tog även ut sina hästar över somrarna. Det var hans tjänstehästar som måste ridas även på sommaren som han hade här som nöje. Till hästarna hörde en kalfaktor, som bar vatten till hästarna och gjorde grovgörat kring dem – och som även hjälpte till med tunga jobb i hushållet – inte bra på somrarna. Farfar hade ett litet stall nära tennisbanan. Det kan ha varit fråga om markisens stall som då verkar ha legat på vad som nu är Stubbvretsvägen 1 och som farfar kunde inhysa sina hästar i.

Jag har intet minne av hästskjutsarnas tid. Men jag kommer ihåg att farfar hade en stor bil i slutet på 1920-talet som vi åkte med någon gång: jag ser framför mig vägen som snirklade sig förbi Bollmora gård, som ju låg där Shellstationen nu ligger.
Farfar blev 89 år och var här till de sista åren. Han kom ofta de sista åren varje kväll upp till oss på vårt berg och satt på verandan och njöt av den bländande utsikten – utan att säga mycket.
Jag minns att han tidigare år ofta gick på promenader med svågrarna och andra vänner i sina linnekostymer och käppar med guldkrycka - och skrynkliga linnehattar på huvudet. De vandrade på vägarna jämt, jämt.

1.3. Pappas barndom
Det måste ha varit ett underbart ungdomsliv för pappa, hans syskon och deras kusiner, eftersom det fanns jämnåriga barn i varje familj. Han hade en idrottsförening: Breviks IdrottsFörening BIF. Flera av pojkarna blev jurister sedan och deras delvis dråpliga protokoll från föreningens verksamhet finns väl bevarade.

 Det verkar som att Lars-Gösta och Kjell Hägglöf samt Arvid Hammarskiöld redan år 1910 startat en första idrottsförening som ägde såväl spjut, diskus som höjdhoppsställ. Sommaren 1913 bildade pappa och några av pojkarna på nytt en idrottsförening, som då verkade avhålla sig från de tidigare mer småbarnsfarliga kastredskapen. Föreningen blev från 1915 mycket väl organiserad och protokollen är skrivna med alla juridiska finesser man kunde komma på i lägre tonåren. Styrelsen kallade sig självfallet för ”Biffarna” och delade in verksamheten i tävlingar och uppvisningar. Dessutom hade man skämttävlingar.
Tävlingarna skedde en lördag-söndag i slutet av juli och delades in i seniorer, som var 11 år eller äldre och juniorer som var mellan 7 och 10 år. Idrottstävlingarna var öppna för både pojkar och flickor; det var enbart längdsimningen som hade en särskild ”dam”-klass.

Simtävlingana bestod av:

• Raka hopp på huvudet och på fötterna från broräcket (seniorer och juniorer)
• Kappsimning från Hammarskiölds badhus till klipporna eller Tranchells båtbrygga (juniorer) och sen tillbaka (seniorer)

Hoppuppvisningarna omfattade:

• Huvudhopp med och utan sats från bron och utan sats från broräcket
• Strömhopp på fötter från bron
• Fothopp i grupp från räcket och Fothopp med och utan sats från badhusets tak
• Huvudhopp utan sats från badhusets tak
• Strömhopp på fötter från taket och Fothopp i grupp från taket

Andra tävlingsgrenar var:

• Löpning från fru Kjellbergs grind till albuskarna och tillbaka
• Löpning 100 m för seniorer och 60 m för juniorer
• Höjdhopp med ansats för seniorer och juniorer
• Längdhopp med ansats och utan ansats för seniorer och juniorer
• Trestegshopp med ansats för seniorer och juniorer
• Kulstötning för seniorer – dels med vänster hand och dels med höger hand
• Tennistävlingen
• Löpning på cykel för seniorer och juniorer

Bland skämttävlingar finns de från augusti 1917 bevarade i protokollen:

• Dragkamp mellan familjerna – med 4-6 deltagare från varje familj, varav minst en dam.
• Fyrfotalöpning (”jössehopp”) 20 m, för barn under 7 år
• Stafettlöpning 1000 m med minst 4 personer från samma villa, varav minst en över 25 år och minst en dam (flicka), varvid sträckan ska delas in i fyra delsträckor om minst 50 meter. Laget bestämmer själv hur långa delsträckorna ska vara.
• Säcklöpning, Kuddblindbock och Hurry-scurry

Prisutdelningen 1917 skedde i Hammarskiölds hus pga regn under söndagseftermiddagen. Före och efter prisutdelningen spelades marschmusik på pianot. Bland priserna kan nämnas: visselpipa, märlspik, chokladkakor, knallpulverpistol med 2 askar, läderbägare, svensk flagga, ficklampa, dolk, badtofflor, fotografiram, ¼ kg konfekt, blocknotes.

Verksamheten finansierades genom en sommaravgift, som var 25 öre per månad för juni, juli och augusti. I augusti 1917 förstod styrelsen att verksamheten skulle ha svårt att fortleva nästa år. Så efter mycket funderingar och många protokoll, så upplöstes föreningen formellt den 13 juni 1918 och kassan (7,50 kr) delades mellan Erik Appelqvist, Göran Hammarskiöld, Sven Hammarskiöld, Carl Setterwall och Göran Sterky. Inventarierna bestod av en juniorstötkula, som man beslöt att tills vidare förvara hos f.d. ordförande Erik Appelqvist. Och höjdhoppsgropen beslöt man ”donera till Breviks ungdom”.
Med hjälp av styrelse- och resultatprotokollen kan följande data sammanställas över vilka som var med i föreningens ledning och tävlingar  -  varvid de mest närstående (släktingarna och barn till umgängesvännerna) till ”flickorna Neijber” här har högerjusterats i vänsterspalten:

 

Namn	Född år	Orga- nisation 1913	Verk- samhet 1914	Orga- nisation 1915	Verk- samhet 1915	Orga- nisation 1916	Verk- samhet 1916	Orga- nisation 1917	Verk- samhet 1917	(Enligt resultaten 1917) extra bra på:
S. Ankarcrona					Junior
Bruno Appelqvist				Revisor	Senior
Erik Appelqvist			Deltagare						Deltagare	Simma, löpa
Margaretha Björkman									Deltagare
Åke Björkman									Deltagare
A. Boman					Junior
Bo Gyllenstierna	1907								Deltagare	Löpa
Baron Gyllenstierna						Hedersledam
Görvel Gyllenstierna	1905								Deltagare	Längdhopp
Arvid Hammarskiöld	1899			Revisor
Göran Hammarskiöld	1906	Medlem	Deltagare		Junior		Deltagare		Deltagare
Sven Hammarskiöld	1901	V ordf	Deltag	Sekr	Senior	Sekr		Sekr	Deltagare
Sven Hult							Deltagare			Längdhopp, 3-steg
Gunnar Hägglöf*	1905	Startare
Sven Hägglöf*	1903	V sekr	Deltagare
Torkel Hägglöf*	1907	Medlem
Carl Lagerholm									Deltagare
Nils Lagerholm									Deltagare
Pehr Lagerhjelm		Startare
Edvard Kjellberg					Junior				Deltagare
Erik Kjellberg			Deltagare		Junior		Deltagare		Deltagare	Löpa, höjd, 3-steg
John Kjellberg			Deltagare		Senior					Längdhopp, kulstötn
Margit Rosenberg**									Deltagare	Simma
Sven Rosenberg**					Senior		Deltagare		Deltagare
F. Salinger					Junior
Carl Sandblom			Deltagare		Junior		Deltagare
Philip Sandblom	1903				Senior		Deltagare			Löpa, cykel
Brita Schaffer									Deltagare	Längdhopp, 3-steg
Tore Schaffer									Deltagare
Erik Settervall	1907								Deltagare
Carl Settervall		Sekr	Deltagare		Senior				Deltagare
Gösta Sterky	1904?	Medlem	Deltagare		Junior		Deltagare		Deltagare
Håkan Sterky	1900	Ordf
Irma Sterky	1911								Deltagare
Ragnhild Sterky	1904?								Deltagare
Vera Sterky	1911								Deltagare
Margot Unger									Deltagare
Seve(rin) Unger		Medlem					Deltagare		Deltagare
Antal medlemmar			14		14	11		Odef[4]

*Hägglöfs bodde på Brevik 1909-1914. Det var alltså Häradshövdingen Richard Hägglöf (född 1865) och hans hustru (sedan 1893) Sigrid (född Ryding 1873). De hade barnen Karin (född 1894), Margit (född 1896), Lars Gösta (född 1897), Kjell (född 1899), Stig (född 1901), Sven (född 1903), Gunnar (född 1904), Torkel (född 1907) och Ingemar (född 19  ).

** Dessa var barn till botanikprofessor Otto Rosenberg (född 1872), gift 1900 med Ottonie Maria Benedicks (född 1874) vilka bodde i Villa Hällevik på Breviksnäsvägen 5.

2. Pappas hushåll[5]
Min pappa älskade Brevik. Han hade ju haft sina mycket lyckliga barndoms somrar där.
Eftersom pappa hade haft så många och lyckliga barndomsår här ute, så blev han begravd på Tyresö kyrkogård – där han (och även Petri[6]) efter mycket möda fick var sin grav nära den nisch i muren där det står Brevik.

2.1. Pappas hus
Pappa gifte sig ung och hyrde olika sommarhus på Brevik. 1929 hyrde mina föräldrar Petterssons nedre hus (=Breviksvägen 183) och då fanns Petterssons affär (dvs Breviksvägen 181). Pettersson byggde väl huset för att kunna hyra ut till sommargäster ( - han var väl en affärsman). Med åren blev det fyra fem olika hus som hyrdes och som jag således bott i, inklusive det som jag bor i nu (Breviksliden 4). Det huset hyrde mina föräldrar ett år och köpte det därefter år 1936. Cederqvist hade haft det innan (då pappa hyrde det) och dessförinnan hade Wretmans bott där. Då fanns det där ett stort rött hus som var precis likadant som Edmans som låg bredvid. Huset var byggt omkring år 1910. Till det stora huset fanns vad vi kan kalla en flygel, som innehöll rum för tjänstefolk och en tvättstuga. År 1924 köptes alltihopa av en direktör Tranchell, var chef för Sockerbolaget och som lade ner mycket pengar på det och byggde altaner och gjorde det riktigt ståtligt. Men det var ett typiskt sommarhus som var oisolerat och dragigt. Den tomten där jag bor är ju ganska stor, trots att den styckades upp i två, när mina föräldrar köpte den.

Efter några år så behövdes huset åtgärdas; det var i jättestort behov av reparation. Men eftersom min far inte var en praktisk man så beslöt man att riva det stora huset omkring år 1960. Istället byggde man ett annat som var mindre och modernare och som lades vid sidan om. Så nu är det två likvärdiga hus på tomten. Men på den stora klippan är det tomt; det ser märkvärdigt ut: det är en magnifik trappa upp till något som är tomt.

[1] Sommaren 1917 tog man inte ut någon medlemsavgift, så antalet BIF-medlemmar förblir odefinierat. Verksamheten det året finansierades med riklig sponsring från många vuxna: många priser och mycket pengar till priser donerades till föreningen inför tävlingarna i augusti 1917.

[1] Det är här fråga om hovrättsrådet Sven Hammarskjöld (1901-1983) och hans hustru Märta (född Hay, 1903-1993) och deras döttrar Gerd (född 1926, gift med Gustaf Hamilton), Marie-Louise (född 1929, gift med Lars Dahlgren) och Cecilia (född 1936, änka efter Christer Leijonhufvud).

[1] Petri var landshövding i Kristiansstad och ordförande i Nordiska Museet och därmed över Tyresö slott.

2.2. Min egen barn- och ungdomstid
Till skillnad från min pappa så hade jag och min syster inga jämnåriga att sysselsätta oss med. Så i synnerhet i 14-15-årsåldern så var det dödstråkigt för oss.
Vi levde som ett samhälle i det övriga samhället: om det inte fanns några jämnåriga sysslingar i de övriga hushåll som betraktades som de ursprungliga, så sökte vi oss inte till några andra barn. Man var liksom fången här.

Vi badade förstås: från början i badhuset och småningom fick vi simma ut genom badhusets lilla hål - försedda med korkdynor. Några av badhusen hade från början en bassäng. Det betydde i praktiken en trälåda byggd av träspjälor. (Man kunde således stå på bassängens trägolv.) Lådan var möjlig att hissa upp ur vattnet på vintern med hjälp av trärullar. I dessa bassänger simmade även mostrarna, fastän de blev mycket gamla. Det var en ganska läcker syn att se dem simma som med svanhalsar!
Till alla de ursprungliga stora tomterna fanns det badhus med trampoliner och badbryggor, till isen tog sin tribut. I början av somrarna badade vi i farfars badhus, eftersom det var mycket varmare vatten i Breviksmaren än i Erstaviken.

Vi barn skickades ner till ångbåtsbryggan för att hämta post och tidningar. Posten och tidningarna kom med ångbåten mest varje dag. På en bänk vid ångbåtsbryggan fanns det en grön låda, där post och tidningar lades. Och jag minns att Tom Selander som var drygt 2 meter lång retades med oss barn: han tog posten och vi barn klängde alltid nedanför honom för att komma åt posten. Vid ångbåtsbryggan fanns då ett litet rött vänthus. Farbröderna kom ut med ångbåten till veckoslutet.

 - Ja, vad gjorde man egentligen på somrarna? Så fort det var vackert, så var man utomhus. Jag samlade mycket växter. Jag hade kusiner som besökte mig ibland: Jag kommer ihåg att de gärna fiskade. Vi hade klasskamrater på besök ibland. Någon gång under sommaren for vi bort, t ex till mormor i Småland på ett par veckors besök. Det innebar samma livsstil, men i en annan miljö.
Det var stora gemensamma midsommarfester.  Midsommar firades på den ganska stora äng som fanns mitt för den nuvarande P-platsen vid Breviksmaren. Där fanns en majstång.

Till familjen hörde så småningom löjtnant Bertil Uggla, som gifte sig med min faster[7]. Han var en drivande idrottsman, så det var han som till en del inspirerade de här gossarna och han förde ett ganska hårt regemente med oss andra också: det var rätt mycket med att hoppa och springa och säckar och bära - i de sportlekar som hörde till midsommarfirandet. Tok-Johan förekom också: Han stod på huvudet.
Allt detta utarmades ju så småningom – allteftersom barnen växte upp och det blev tomter och hus överallt.

Andra sommarfester var viktiga. Man åt mycket kräftor, det var ofta stora kräftkalas – inte minst hos Settervalls. Födelsedagarna firades ordentligt: Farmor 6 augusti, farfar 26 juni, som vi hade och så hos Settervallarna och många andra… - Det blev många födelsedagar under sommaren. Alla kom, så det blev många tiotals gäster på de eftermiddagstillställningarna - med mycket saft. Det fanns väldigt fina bärbuskar på alla de här ställena där man hade mängder av hallon, vilket gav underbara saftkalas. Mycket bakat. Åt gjorde man oftast i den inglasade verandan. Utomhus var det i vart fall hos oss ganska blåsigt. Även på sommarkalasen var det alltid kallt, så att man gärna gick in då också med sin saft.
Vi hade cyklar, men använde dem bara att cykla runt med lokalt. Krocket spelade vi, inte minst hos Settervalls som hade en fin krocketbana.

Man promenerade väldigt mycket: överallt och jämt. Det fanns en stege upp mot berget vid slutet av Ällmoravägen så att man kunde gå runt där. När man passerade förbi Ällmora träsk så ropade man för att kontrollera ekot. Till Dyvik gick man för att plocka svamp i stora mängder - och liljekonvaljer.

Dansbanan var inte för oss, däremot var barnflickorna där, både på den dansbana som låg vid stranden straxt norr om oss, och vid den som senare byggdes vid ”Smultronängen” (dvs nära de nuvarande villorna vid Stubbvretsvägen 9-13).

Musik lyssnade vi inte mycket på: Farfar hade kanske en radio. Men den lyssnade inte jag på som barn. När pappa köpte vårt hus 1936, så ingick en grammofon – det måste ha varit en vevgrammofon. Sara Leander kommer fram som ett Breviks-minne när jag tänker på den. Av musikinstrument så hade vi en taffel och farmor hade ett piano. Det var väldigt ostämt och ingen var särskilt intresserad. Det var inget som användes mycket.

Hundar fanns på några ställen även om det inte var modernt. Och katter fanns det inga alls. Kanariefågel hade vi när vi hyrde ett hus. Fågeln rymde, men kom tursamt nog tillbaka.

Som tonåring skulle jag ju egentligen ha varit ute i Europa och lära mig språk.  Men när jag var 16-18 var det krig, så jag kunde ju inte vara i England. Jag surade nog på somrarna då, utan jämnårigt sällskap. Jag var då inte så mycket här eftersom det var konfirmationsläger och liknande utflykter. Under kriget kunde föräldrarna ändå hitta på rätt mycket lösningar för mig: jag fick vara i Grisslehamn och lära mig franska och fick lära mig laga mat på olika gårdar.  Krigssomrarna utmärkte sig genom att alla bilar stod uppallade och det var bara ångbåt och gengasbuss som gällde. Allt var så mycket trängre. - Det var under kriget tal om att Brevik eventuellt skulle kunna användas för evakuering, men eftersom det inte fanns någon möjlighet till matproduktion där så skulle det inte vara någon bra evakueringsresurs.

Det var alltid en väldigt klar avslutning på sommaren: vi åkte till stan den 25 augusti och klippte håret för att börja skolan den 27 augusti.

2.3. Några kommentarer rörande omgivningarna när jag var barn
Det fanns små motorbåtar och ofta for man flera stycken på söndagen ut till Härsö norra udde. Ibland åkte man båt runt Dyviksudd för att bada vid Dyviks båthus. Och så for man förstås till Sandholmen – tills det fasansfulla inträffade att det blev ett nudisttillhåll där. Sager hade sitt nudistläger där omkring åren 1938 tills kriget kom. Man kände då att man inte kunde gå iland där. Breviksborna var hemskt upprörda över nudisterna och uppretade på Sager.

Systrarna Neijbers mamma (Augusta Neijber) kallades för Grandmor. Hon hade varit änka i många år och bodde i många år i det som numera kallas Tigerschiöldska: Hennes andra dotter hette Tigerschiöld och ärvde det huset efter henne. Grandmor var en väldigt fast punkt: hon blev mycket gammal och var klar i huvudet. Vi barnbarnsbarn har bara goda minnen av henne. Hon hade alltid speciella karameller på spiselkanten. Det var mycket som var rituellt i vår tillvaro med henne.

Amiral Ankarcronas japanska trädgård låg ju på Breviksvägen 190: Vi barn var aldrig i amiralens trädgård: Men man gick till trädgårdsmästare Boström och köpte grönsaker. Han skötte ju landen på den tomten. Amiralen var ju mycket trädgårdsroad och därför så har dom ju mycket träd även på hans bostadstomt norr om ångbåtsbryggan. Det japanska huset köptes från Parisutställningen.  Det finns en igenvuxen tennisbana. Det fanns ju två bröder: den ene drunknade som sjökadett och den andra (advokaten Sten) fick polio som ung men var en trogen Breviksbo till sin död.

I Maren fanns några enstaka båtar. Där simskolan nu finns var det ju intet speciellt då.

Fruncks var ju en celebritet med sitt vattenskidåkande och åkte ju vattenskidor bland annat till Åland. Och hans tomt (Öringhamnsvägen 3 & 22B) var ju mycket magnifik - och föremål för mycket diskussioner bland grannarna. En av systrarna Neijber – den yngsta - var gift med morbror Göran Gyllenstierna, som också var general och han hade mycket synpunkter på vad Fruncks hade för sig. Gyllenstiernas var det kanske bäst byggda huset.

Telefonstationen låg i Ramstedts hus (=Breviksvägen 189). Vi hade låga telefonnummer då. Ramstedt kunde tala om precis vad alla hade för sig. Ramstedt hade två döttrar: den ena var Margit Eriksson, som var vår räddning. Hon städade alla våra hus på vårarna. Hon hade mycket att berätta om hur hon åkt skidor till skolan. Och Margit Erikssons man hjälpte oss att bygga den ena flygeln.

Tennisbanan (=Breviksvägen 187) tillhör ju fortfarande ursprungstomterna. Så jag har en tolftedel i tennisbanan. Numera är det inte så många som spelar, så nu hyr man ut tennisbanan även till andra. Det är mycket med tennisföreningens sammanträden. På somrarna hade vi tennisturneringar. Vi var ju väl försedda, genom att den svenska tennismästarinnan Hals bodde i Brevik i slutet av 1930-talet. Hon hade norskt ursprung och bodde i en av de stora fastigheterna bortom Svaludden. Det var då tre systrar Hals, varav två var goda tennisspelare.

3. Mitt eget hushåll[8]
Jag gifte mig tidigt (1945) och fick barnen i början av 1950-talet. År 1947 blev far chef för Sockerbolaget och flyttade till Malmö. Snart köpte han ett sommarhus i Falsterbo och det blev en diskussion om att eventuellt sälja Brevik. Då grät jag mig till att behålla den fastigheten. Så på vår tomt blev det ena huset min systers och det andra är mitt.

Men från början bodde föräldrarna i det stora huset och när min äldste son föddes så flyttade vi in i den lilla flygeln som fanns på Breviksliden 4. Vi hade inte elektricitet då. Men pappa tyckte inte om att det första barnbarnet fick ligga med fotogenlampor, så efter något år så fick hela fastigheten el. Huset byggdes om lite grand så att vi hade eget hushåll. Ett madrassrum (det vill säga ett litet rum som användes att förvara madrasser i under vintrarna) gjordes om till kök och man drog in vattenledning. En nyårshelg i början av 1950-talet var det en storm, som blåste av taket från utedasset och mamma sa: ”Aldrig mer!”. Då fick vi en WC. På den tiden var det inte så noga med hur avloppet planerades, så det luktade inte alltid gott i den backen under några år därefter.

Skillnaden mellan mina barns somrar och mina egna var egentligen inte stor. Det var fortfarande inte särkilt mycket kompisar i trakten. Segelbåtar kom till. Barnen fladdrade iväg på konfirmation, sommarläger och utlandsresor efter det de blev omkring 13-14 år.

Det var en påtaglig skillnad i sättet att leva som jag upplevde jämfört med mina föräldrar: På 1950-talet hade jag ingen hjälp. Hushållet var å ena sidan mindre och lättare att sköta men å andra sidan fanns inget tjänstefolk som hjälpte till. Jag kommer ihåg när jag hade två små barn och vänner till oss bodde i det stora huset med fem barn. Så tvätten för sju barn medförde mycket kok i grytor på spisen, för att sedan gå dessa väldigt svåra trappor ner till sjön och skölja all tvätten.

3.1. Brevik som förälskelseobjekt
Liksom min far så är jag förälskad i Brevik. Man kan fråga sig vari den förälskelsen består och jag tror att min förälskelse med Brevik nog är fråga om barndomsminnen – att det var så beständigt, att det var det man alltid gjorde! Jag var ju inte förälskad i Brevik när jag var i tonårsåldern under kriget. Men när jag fick egna barn, så var det underbart att ha Brevik. Min man kom då ut varje dag, vilket genast var lättare. Vi bodde tre år i Afrika och jag minns att jag skrev ett brev till min farbror Lennart (som var den yngsta i sin syskonskara) och berättade litet om vårt liv. Han hade frågat om jag inte längtade till Sverige. Så jag skrev att jag punktlängtade till Sverige men att det egentligen är till Brevik. Då hade jag blivit så vuxen att jag på något sätt visste att det här var värt att ha.

Nu delar jag fastigheten med mina syskonbarn. Jag har frågat mina barn: De vill inte äga det nu.
Men jag har massor med barnbarn och de är bestämt upphängda på Brevik.

3.2. Några skillnader mellan förr och nu:
Exploateringen efter andra världskriget medförde ju att det blev bebyggelse överallt. Markisen hade sagt att man måste ju bo vid stranden, och att den övriga marken var oanvändbar till sommarbostäder.  Men efter andra världskriget blev allt bebyggt: då kände man att man inte längre bodde på landet på samma sätt. Efter det så sitter vi på vårt berg – och är mera lite för oss själva. Förr gick man på mycket mer promenader och plockade svamp och bär bakom berget, men där är ju bara hus numera.
Det var aldrig tråkigt på Brevik – kanske med undantag för några av mina somrar under kriget då jag delvis hade det långtråkigt. Numera längtar man ju efter en långtråkig tid ibland - eller snarare lång tid.

4. Ett fantastiskt hundraårsminne
I somras firade man Brevik 100 år hos Setterwalls. Eftersom Erik Settervall var gammal men i livet, så ville man göra det i augusti 2002. Man hade en fantastisk fest, där värdfolket var utklädda med tidsenliga kläder och hade cirka 100 gäster. Jag grät för att jag inte kunde vara med, eftersom jag var på en sedan länge planerad utlandsresa. Men det finns bandinspelade tal från festen med minnen från glada ungdomsdagar: det hände ju inte några otrevliga eller otäcka saker egentligen; det var ju ett väldigt privilegierat liv som vi alla levde därute på Brevik. Och i talen framhålls på nytt inte minst systrarna Neijbers roll för hur Brevik kunde bli en sådan positiv upplevelse under så lång tid för så många.

Tilläggsnotat från samtal med Gerd Hamilton 8 augusti 2008.

Angående de två separata badhustomterna vid Erstavikens strand.
På kartan från år 1907 visas en liten badhustomt med ett badhus som tillhör Villa Solbacken. Det badhuset kommer Gerd ihåg: det hade också en nedsänkbar träbassäng i sig, precis som Solbackens badhus i Breviksmaren. Senare när Kerstin Hammarskiöld övertog Breviksvägen 197 = Breviksliden 2, som tidigare varit en del av Villa Solbackens tomt, så överfördes badhuset vid Erstaviken till den nya fastigheten, dvs Brevik 1:678, till vilken den fortfarande hör enligt kommunens fastighetskartor som finns på kommunens hemsida.

© 2012 Brevikshistoria.n.nu. Alla rättigheter förbehållna.
Template design by Andreas Viklund