2.19 Breviksområdet
Mångas minnen från Breviksområdet
Med syfte att finna intressanta detaljer som vi kan ha nytta av i vårt bokprojekt har vi läst de cirka 70 intervjuer som Majbritt Faith-Ell gjorde omkring år 1970 och som Inga-Britt Bildt skrivit ut.
Ur det materialet har vi kopierat följande av intresse beträffande Breviksområdet
Henric Ankarcrona, f 1945
Min farfar, Sten Ankarcrona, köpte som ganska ung officer det som heter Brevik 1:5, det som ligger norr om ångbåtsbryggan, Breviksvägen 209. Jag tror att huset var klart 1900-1901 och de första som bodde där var min farfar som var född 1861 och min farmor som var född 1878. Det är fortfarande ett sommarhus som min mamma bor i. Min pappa, advokat Sten Ankarcrona, gick bort 1981. Min farfar byggde, 1915 tror jag, ett hus där en del tjänstefolk bodde. Där bor numera min syster Wivica, gift med Ulf Borell. Sen köpte vi 1968 tomten norr om det här ursprungsstället och där bor min bror Claes och där bor min fru och våra barn och jag själv också. Det är ett nybyggt hus som vi byggde för omkring 20 år sedan. När jag var liten omkring 1950, då kom ännu ångbåten Där nu min mamma bor, det vill säga ursprungstomten, där finns en rosenträdgård som min farmor anlade på toppen, på högsta punkten. Den tomt som vi förvärvade i slutet av 60-talet av familjen Edman, som bodde där under mycket lång tid, där fanns litet fruktträd i ganska begränsad omfattning. Vi fick ett hundratal persikor ända in på 60-talet. Även färska fikon. .. Hilmer Boström var med om bevattningsanläggningen och sedan fick han malaria, han var sned i ansiktet. Han var där i 40 år, fram till 1960 ungefär. Sen tog hans son Gösta vid. Farfar och farmor hade en kokerska som hette Ester och som ibland var mycket ilsken. "Gå inte ut i lejonets kula", sa min farmor när Ester var arg. Så hade min farmor en kammarjungfru som hette Helga och en husa som hette Hilda. Hennes föregångare hette Hulda. Så fanns det chaufför Abrahamsson.
Om Northun: I röda gården fanns det en ko och en liten åker, det fanns en häst som drog timmer i skogen, det fanns det lilla lilla varvet och det fanns fisket.
Wivica Borell, f Ankarcrona, född 1935
En person som gjorde mycket stort intryck på mig var gamle fiskaren Northun som bodde på Härsö i det hus som hans son nu bor. Han kom ibland och levererade strömming till oss, men framför allt var han mycket skicklig i att använda yxan. Han kunde bygga ett hus med hjälp av yxan. Han bodde vår sjöbod till exempel, min far lät honom göra det. Han var mycket lång och knotig och en oerhört stilig man. Northun hade ju en häst och han bodde på en ö. En dag gick hästen ner sig på isen och gick förlorad. Detta gjorde då min far och andra som bodde därute på somrarna mycket ledsna för Northuns skull och de gjorde en insamling och han kunde köpa en ny häst
Farfars trädgårdsmästare som hette Hilmer Boström hjälpte pappa att anlägga trädgården. Han var skicklig och flitig, arbetade långa dagar. Han var ganska liten och alltid brun av solen och han hade fina blå ögon, var lugn och en riktig filosof. Han gick bland sina plantor. Ett par av år var sonen Gösta Boström där också, men sedan har vi inte haft någon trädgårdsmästare på länge…….. var en enorm apparat att flytta ut dit. Dels skulle man ju ha alla människor med sig och dels skulle man ha stora blomkrukor och bagage. Det var stora lastbilar som åkte dit ut med alla grejor. På den tiden var det verkligen fråga om en utflyttning.
Margit Eriksson, född 1910 i Svartbäcken. Flyttade sedan till Mokärr, där systern Ellen föddes. Det är 13 månader mellan systrarna. I Svartbäcken hade morfar både oxar och kor och andra djur. Det fanns affär i Brevik bara på sommaren. I sju år bodde Margit E i Mokärr. Sedan flyttade familjen till ett hus nedanför affären på Breviksvägen. Omkring år 1920 fick föräldrarna ta hand om telefonväxeln. Då fanns det 20 abonnenter i Breviksområdet och de bodde där bara på sommaren. Men någon måste alltid passa den ändå. Nästa telefonväxel installerades i Karolinahemmet nära kyrkan.
Gertrud Sterky, född 1917. …och mina svärföräldrar köpte villan här 1906 av en herre som hette Lagercrantz. Då betalade de för hela stora tomten 21.000 kr. Tomten är cirka 10 000 kvadratmeter, två tunnland….. min svärmor, Hilma Sterky, f Almén. Hon levde på Brevik till hon var 94 år och hade varit med från början. Sterkys hade den första telefonlinjen in till Stockholm. Nr 1 hade markisen på slottet och Sterkys hade nr 2. I köket fanns bara en vedspis. Efter tio år ungefär byggdes en lekstuga och den var inrättad så att pojkarna fick ett slöjdrum och flickorna ett litet kök. Så var det ett strykrum på baksidan och vinden blev torkrum för det gick ju åt väldigt mycket tvätt. Svärmor berättade att varje gång hon hade främmande som kom bara över en natt så fick de avsluta besöket med att bada tillsammans med sina lakan. Det behövdes ingen tvätt, det räckte med att doppa dem i det salta vattnet.
Varje dag kom Ramstedt med ett ok över axlarna och då gick han ned till badhuset och hämtade två fulla hinkar med saltvatten.
Så bars de upp på mellanvåningen i huset där de flesta sovrummen var och hälldes i stora tunnor där var och en sedan fick gå och hämta sitt tvättvatten. Varje säng hade sitt tvättställ och sin potta, mycket ordentligt. Det var mycket frukt och bär. Allting togs om hand. Jag har fortfarande i källaren stora korgar med plats för saftflaskor och syltburkar som då skulle fraktas med skottkärra ner till båtbryggan och sen med båt in till stan och så då ny kärra till våningen. I köket fanns bara en vedspis men så kom fotogenköket och det var en väldig hjälp på morgonen när det skulle värmas morgonkaffe och kokas gröt. Sedan tände kokerskan i stora spisen och det höll hela huset varmt när det var kyliga dagar. Varma dagar var det nästan outhärdligt att stå vid en stor vedspis, det var ju ett stort hushåll. Jag har frågat min svärmor många gånger hur dom tyckte om det, de låg ju i ganska primitiva sängar och de var ju fyra stycken och de fick dela rum. Barnsköterskan delade rum med småbarnen och husjungfrun med första kokerskan och kökspigan. Ibland var det två, ibland tre och ibland fyra om det var mycket folk. . Ibland var det någon tysk guvernant med. När min svärmor dog 1972 hade hon testamenterat huset till min man och då byggde vi om det till vinterbostad. Vi använde det inte till året-runt-boende förrän 1980 då min man gick i pension. Badhusen var byggda ibland med bastu och alla hade en sump så man gick ner i en bassäng och badade. När den ruttnade hos oss så tog vi bort den och fick ett rejält badhus i stället. Förr var maren helt badbar och när det var kallt i vattnet utanför marsundet så gick man in i badade vid Hammarskjölds badhus. Där var det litet varmare i vattnet. Till de här jättestora villorna hörde ett möblemang när ägarna köpte villorna. Mycket var Carl Larsson-inspirerat under jugend-tiden. Då var det röd matsalsmöbel hos Sterkys och det var grön hos Landbergs och det var röd hos Gyllenstiernas och så kanske det var grönt igen borta hos Settervalls. Det var precis samma möbel. Så byggdes det också till de här villorna något som man kallade gasthus. Hade man stor båt så behövde man en gast och då fick han bo där. En del av dem blev lekstugor för barnen, en del blev bostad för en dalkulla. Landbergs hade en liten dalkulla som kom dit och bodde i gasthuset. Herr och fru Landberg som var stora trädgårdsälskare hade en lång lista på hur många deciliter vatten varje blomma och planta skulle ha och som kullan gick runt och vattnade.
Anna-Lisa Sjögren, f. Karlsson, 1924
-Vi var väl fjorton elever när jag började i Vissvass skola. Alla satt i samma rum. Första lärarinnan hette Tekla Hallberg. Hon var gammal tyresöbo, pappan hade ett ställe därute. Hon bodde hos pappa i Brevik och rodde när hon kunde det. Skolan var först i Norrgården. Innan dess var den i Spirudden, där gick pappa i skolan. Farfar gick också han i skola i Vissvass.
Knut och Olga Spångberg skulle flytta från Mokärr och bosätta sig i Vissvass. De höll på att bygga till ladugården och göra i ordning. Karlarna hade gått över på morgonen och hon skulle gå efter med mat åt dem. De hade inte buskat ut var hon skulle gå så hon gick dessvärre ner sig på sjön. Men Knut Spångberg flyttade dit i alla fall 1927.