2.16 Älgstigen 5
Minnen från en härlig barndom vid Älgstigen
Redigerad utskrift från bandinspelad intervju
med Peter Hising den 10 mars 2008
Peter Hising är född 1948 och har sedan dess varit mycket på Älgstigen 5, där han nu bor permanent.
Gamla fastighetshandlingar
Peter visade en intressant samling gamla handlingar rörande fastigheten:
- Avstyckningsplan 1943 av Jan Dahlman med befintliga hus inritade, inklusive Pensionat Bergshyddan och ett litet hus på gränsen mellan Göran och Lars Fernbäcks tomter, dvs mellan Breviksvägen 183 och 185. Ruschas nuvarande tomt har de gamla åkerdikena inritade. Fiket på Breviksvägen 179 är inte påtänkt. Parallella diken finns på var sin sida av Mossvägen. ”Ällmoraträsk” är skrivet i ett ord.
- Köpekontraktet från oktober 1944 med Claes Leo och Johan Lagergren som representanter för dödsboet. Farfar Ernst Hising köpte Älgstigen 5 tillsamman med farmor fru Hulda Hising. Det krävdes märkligt nog inte att staket anlades på tomten.
- Förmyndarskapsprotokollet i rådhusrätten 1945 för Leo Carl Gustav Lagergrens dotter Annmarie (Embla) född 26 april 1928. Hon har gjort en generell fullmakt 1944 för sina advokater att sälja fastigheter, eftersom hon var 16 år och omyndig.
- Ritningarna, Byggnadslovshandlingar 1944 och Värderingsintyg 13000 kronor för brandförsäkringen av den då nybyggda stugan.
Bussen som inte orkade sin last
När jag var 5-6 år och åkte buss ut var det grusväg från Tyresövägen och hela vägen hit. Då var det ibland så mycket folk på bussen att bussen inte orkade upp för Orrnäsbacken. Vi fick gå kanske 40 meter av den översta delen av backen medan bussen backade ner och tog sats. Vid toppen av backen fick man gå på igen. Detta hände mig två gånger när jag åkte hit ut från stan. Detta hade inte med gengas att göra, utan bussen hade dieselmotor. Men bussen var verkligen fullpackad så att man stod packad som sillar i gången. Det var bara på somrarna, som detta hände när vi åkte buss.
Långa somrar med kamraterna
Farmor Hulda var här när mina föräldrar inte var här under hela sommarlovet. Det betydde att jag kunde vara tillsammans hela sommaren med ett gäng som var födda mellan 1946 och 1950. Det var:
- Björn Mittag Leffler (Rudtjärnsvägen 11);
- Lars Agréus (son till Bertil och Maj Agréus på nuvarande Jan Neumans tomt, d.v.s Breviksliden 8). Bertil skulle snurra i graven om han såg hur tomten ser ut nu, eftersom han var mycket noggrann med hur tomten såg ut då.
- Krister Landerholm på Breviksliden 3 och hans kusin Sören (oklart efternamn) som hyrde på Renstigen 4 i ett hus som inte finns kvar.
- Familjen Per Olov Emeryd i Älgstigen 4 (systern Ingrid bor där nu);
- Anita Karlsson (ibland kallad Skatan) på Rudtjärnsvägen 1.
- Kerstin (numera Ruschas) bodde då på Brevikvägen 193 och var äldre än oss andra.
- Även Anita Hansson som bodde på Rudtjärnsvägen 12, där doktor Hansson bodde.
Tjuvfiske av kräftor i Trollsjön
En gång var vi fyra grabbar som tänkt ut hur vi skulle fånga kräftor i Trollsjön. Det var spännande och samtidigt läskigt, så vi gjorde det nog bara ett par gånger. Vi hade lakan med fyra snören i de fyra hörnen. Vi lade mat på mitten av lakanet och lät det sjunka till botten. Med ficklampor såg vi när kräftorna krupit upp på lakanet - och då gällde det att rycka snabbt. Det hela skedde mitt i natten – och till hjälp lånade vi en båt som låg i sjön. Vi var nog 12-13-14 år gamla och vi fick inga stora fångster. Nu finns det inte flodkräftor längre, utan bara signalkräfta i Trollsjön.
Vårt snäva revir
Vi var väldigt begränsade inom ett mycket litet område. Ibland sträckte det sig till simskolan i Trintorp. Som smågrabbar blev vi skjutsade dit i Gösta Mittag Lefflers DKW. Den bilen öppnade dörrarna bakåt och en gång höll jag på att ryckas ut ur bilen av dörren i vinddraget, men föraren Agneta Mittag-Leffler lyckades blixtsnabbt hugga tag i mig och hålla mig kvar i bilen.
Ett par gånger kom vi så långt som till Sageska tomten - en gång sjövägen och en gång landvägen. Det var ruskigt spännande med grottan där, men det fanns inga järnvägsvagnar eller lok då när vi var där. Jag var aldrig vid någon dansbana och jag har aldrig vetat att Dyviks gård existerade - förrän nu på gamla dar när jag går mycket med hundarna.
Badliv och båtliv
Jag var aldrig vid badet i Brevik och jag har aldrig badat i Trollsjön, utan vi badade vid Erstavikens strand. Jag hade en Penta Archimedes med ett svänghjul och 6 hkr. Vi grabbar åkte mycket med den utombordaren på en träbåt, bland annat till Finnklippan. Där roade vi oss med att reta måsarna så att de försökte anfalla oss – och så badade vi vid Sandholmarna.
En gång var vi var till Ängsö och på vägen därifrån så dök det upp en jättestor U-båt alldeles intill oss - kanske 60 meter bort. Det pyste och fräste och så växte denna bjässe upp och vi blev fruktansvärt rädda. Det var verkligen en skrämmande och spännande upplevelse!
Indianliv
Vi lekte mycket indianer och cowboys, utklädda så gott vi kunde med pilbågar och annan utrustning.
Vi grabbar byggde också en stabil koja nedanför berget vid Breviksliden nere vid vägen där det då fanns lite skog. Vi fick ihop bra med material och murade till och med en liten spis. Kojan finns för övrigt kvar på Mittag-Lefflers tomt, dit den så småningom flyttades. Den innehöll många kilo spik!
När vi blev äldre var det Zorro som gällde och vi klädde oss med mask och svart hatt och cape.
Idrottsliga övningar
Ibland spelade vi lite fotboll på Ällmoraängen. Vi spelade än mer tennis på tennisbanan och då satte Gösta Mittag Leffler alltid ut något pris till den som kunde slå honom. Det samma gällde för simning om någon kunde simma snabbare än han!
Fiskeöverflöd
Farfar dog 1955 och efter det fiskade jag med pappa inte minst utanför Härsö där det finns ett 1½ meter djupt grund, som numera blivit utmärkt med ett sjömärke. Där och mellan Härsö och Gloskär metade vi ofta abborre.
En gång när jag var 13-14 år fick Kalle Landerholm 100 kilo strömming och kunde inte ta ombord den, utan fick släpa hem fångsten efter båten. Vi grabbar bar strömming i hinkar och sålde för 50 öre kilot utanför Sjögrens affär. Gösta Mittag-Leffler hade först frågat Sjögrens att vi fick lov till det. Vi kanske sålde 75 kilo. Sedan försökte Kalle att dela ut fisk till alla i grannskapet.
Getingåret 1959
Sommaren 1959 var ju ett extremt getingår. Jag fick 14 getingstick den sommaren och vi döpte om ön Jäknesäcken till Getingsäcken.
Minigolfbanornas slut
Minigolfbanan vid Trintorp upphörde nog omkring 1965 när jag var 17 år. Den har alltid funnits för mig. Minigolfbanan vid Bergshyddan försvann omkring 1955, och kan inte ha funnits så sent som 1960. Jag var mycket besviken över att den plötsligt hade försvunnit. Och flipperspelandet i fiket (=Breviksvägen 179) var ju också roligt någon gång när man hade en 25-öring över. Alla dessa typer av nöjen har nu försvunnit.
Att tinga i affären
Jag tyckte att det var speciellt att man skulle tinga vissa varor i Sjögrens affär. Och jag kommer ihåg hur otrolig Sjögren var på att huvudräkna snabbt. Han slutade alltid med ”tdada!”, vilket nog skulle uttolkas: ”Tack, Tack!”
Butiken på trädgårdstomten
Gösta Boström hade ju försäljning på sin tomt, d.v.s Breviksvägen 190B. Det var där man köpte jordgubbar, hallon och färska grönsaker från bord innanför staketet till trädgårdstomten. Det gjorde vi ända till jag var 20 år, dvs i slutet av 1960-talet. Tala med Kerstin om årtalen. (Per Oscarsson bodde i semesterhemmet med sin åsna, när trädgårdsmästaren fortfarande var kvar med sin försäljning på tomten.)
Bryggföreningen
Bryggföreningen nere vid Erstavikens strand är den som ligger längst norr ut mot slutet av Breviksliden. Den har sju eller åtta fastigheter som medlemmar, dvs ungefär de mest närboende fastigheterna. Jag var ordförande efter pappa och vi var med i den gemensamma föreningen där alla bryggföreningar på hela halvön var med. Bryggföreningen hade ett servitut med markägaren, men Sten Almling rådde oss att inte bråka med kommunen om detta. Dag Astertun är ordförande nu och han har de gamla pappren om servitutet.
Leif och Mats Pettersson (på Renvägen 5, högst upp på berget) har varit väldigt engagerade i bryggföreningarna i Breviksmaren och deras pappa Börje Pettersson före dem.
Byråkratdiskussioner med kommunen
Vi hade problem med Lillkåken. Kommunen hittade 6 kvm i källaren utan full ståhöjd, så den kåken kallas 24 istället för 30 kvm. Och ”sovrum” och ”dusch” fick ändras till ”verktygsbod” och ”förråd”, men det måste likväl finnas ordnat avlopp till verktygsboden och förrådet.
Min bedömning är att kommunen bråkar mycket före att byggnadslovet är beviljat, men i övrigt bryr sig kommunen inte alls - så länge ingen granne klagar.
Nu skall man ha en kvalitetsansvarig som sänder in bevis att huset är i avsett skick. Man skall till exempel anlita Kartverkstaden som skall mäta ut husets rätta plats och storlek.
Det lilla huset kom i nästan färdigbyggda block på morgonen klockan 0630 och huset stod färdigt på plats klockan 11, med fönster, dörr, tak och ströläkt på taket efter 4½ timme. Jag var likväl tvungen att begära stombesiktning och kommunen intygade att de hade besiktigat stommen, trots att det var omöjligt att göra och de dessutom inte hade varit här för att försöka göra det.
Vattenförsörjningens variationer
Farfar lät borra brunnen där det växte tre stora björkar. Han menade att en stor björk skall ha 800 liter per dygn, så att där borde det finnas vatten. Vi borrade 37 meter och fick från början 7500 timliter fint vatten. Nu är det något mindre. Ingen av grannarna har så mycket vatten som vi har.
Bra vintervägar
Vinterväghållningen är imponerande bra och mycket bättre här än i Nacka - och mycket bättre än i Stockholm.
Minskat viltliv
Som jaktintresserad tycker jag om att studera djuren. Några mink-ungar höll på att bita en av mina grannar i foten för några år sedan här nere vid Erstavikens strand. Han hann precis rycka under fötterna från de stenar där mink-ungarna var.
Sista året har det märkligt nog blivit en stark minskning av antalet rådjur. Men 30 rådjur (inklusive dovhjortar) blev i alla fall ihjälkörda hitom slottet på ett år. Jag förstår inte varför rådjursstammen verkar ha minskat så mycket. Det är ju förvånande lite räv på halvön. Jag har bara sett räv vid Ällmoraängen.
Det underbara lugnet i den vilda terrängen
Ett av skälen för jag nu i vuxen ålder bosatt mig permanent här är alla lyckliga barndomsminnen som miljön bjuder på. Jag gläder mig åt att Brevikshalvön fortfarande erbjuder så rikligt med nya naturupplevelser som jag får på mina hundpromenader. Den vilda terrängen ger mig ibland lite av samma dröm om indianliv som i fantasin under de härliga somrarna som barn. Men det absolut viktigaste skälet till att jag bosatte mig här var det underbara lugnet. Jag brukar säga att ”jag går ut på altanen och lyssnar på tystnaden”: All stress bara rinner av!