2.14 Breviksvägen 199
Sommarminnen
från Villa Solbackens 1930- och 1940-tal
Redigerad utskrift från bandinspelad intervju med Sten Uggla
10 januari 2006
Sten Uggla föddes 1931 och bodde i stort sett hela somrarna under sin barn- och tidigare ungdomstid hos sina morföräldrar, generallöjtnant Ludvig R. Hammarskiöld och hans hustru Gerda, född Neijber, i deras Villa Solbacken (Breviksvägen 199) i Brevik.
Sten var "sladdbarn", sju år yngre än sin bror Jan och 11 år yngre än brodern Bengt och 12 år yngre än systern Ingrid. Det var då praktiskt att under sommarmånaderna låta Sten bo hos morföräldrarna på Brevik med ganska jämnåriga kusiner strax intill och rikliga tillfällen till bad och lek. Familjen Uggla hade alltså inte något eget "sommarnöje" och de äldre syskonen var borta på andra aktiviteter. Sten skulle ha blivit ganska ensam i "stan" under sommaren om man inte haft tillgång till det härliga Brevik. Stens pappa, Bertil Uggla, var chef på Karlberg under kriget och ledde också morgongymnastiken för svenska folket i radion.
Sten berättar:
Mina morföräldrar hade köpt Solbacken år 1901. Det har berättats att morfar, när han första gången skulle se stället, endast kunde komma dit med ångbåt, som stannade till på Erstaviken utanför Brevik. Där hämtades han av en roddare. Det var på den tiden det bästa och snabbaste sättet att ta sig från Stockholm till Brevik.
Valet av Solbacken framför Svaludden
Markis Lagergren hade på spekulation nästan byggt färdigt två identiska hus på Brevik, de som benämns Svaludden (Maruddsvägen 6) och Solbacken. Sett med dagens ögon ligger ju Svaludden på en betydligt charmigare tomt än Solbacken och man kan fråga sig varför Ludvig och Gerda valde det längre uppåt land liggande Solbacken. Det sägs att mormor Gerda var rädd för att barnen (min mamma Karin, född 1897 och hennes bror Arvid, född 1899) skulle kunna ramla i vattnet, om man bosatte sig på Svaludden. Man valde alltså Solbacken. Man skall också betänka att det inte fanns några andra hus i närheten: det var jungfrulig mark. Dessutom köptes en liten strandtomt vid Maren, nedanför Solbacken. Där byggdes badhus med omklädningshytt och upphissbar bassäng. Kvaliteten på badvattnet var fullt acceptabelt under många decennier, dock ej jämförbart med Erstavikens vatten. Mamma och hennes sedermera fyra bröder tillbringade sina barndomssomrar där.
Villa Svaludden
Istället blev det läkaren Tor Lamberg som köpte Svaludden. Det bör också ha varit år 1901. Min mammas kusin Carl Setterwall (som var son till Ingrid och Albin Setterwall i Villa Lillängen) köpte sedermera Svaludden när Tor Lamberg dött någon gång på 1940-talet. Carl bodde där om somrarna med sin fru Louise och döttrarna Marianne och Barbro fram till dess fastigheten köptes av Cilla Ingvar och Ricardo Edström.
Villa Solbackens vidaregång
Ludvig Hammarskiöld dog 1958 och hans hustru Gerda år 1965.
Inget av barnen kunde ta sig an stället. Det beboddes sista sommaren, 1966, av mig, min hustru och våra tre barn och mamma Karin. Därefter såldes Solbacken av dödsboet år 1967 till familjen Aresén.
Villa Ekliden
Redan tidigt på 1900-talet köpte mormor Gerdas mor, Augusta Neijber, född Moll, det närmaste grannhuset, nere till vänster, närmare Maren, Villa Ekliden (Breviksvägen 201). Jag har tydliga minnen av Grandmor, som vi barnbarnsbarn kallade henne. Jag var ofta och hälsade på henne, en mycket gammal dam (inte minst från ett litet barns perspektiv) med ett sammetsband om halsen och en spetshätta på hjässan, se fotot nedan. Som regel bjöds man på en karamell ur en glasburk.
När Grandmor dog 1937 övertog Gerdas syster, Esther Tigerschiöld, Villa Ekliden. Esther dog efter några få år och då tog sonen Allan över och bodde där med sin familj i alla år tills Fredric Ankarcrona köpte stället.
Breviksliden 2
På berget alldeles ovanför Solbacken bodde morbror Göran och moster Kerstin Hammarskiöld. De hade på den delen av den stora Solbackentomten fått bygga ett lågt modernt hus (Breviksliden 2). Bygget torde ha genomförts under perioden 1929-31. Kerstin hade verkligen "gröna fingrar" och fick berget att blomstra med rabatter, stenpartier och blomlådor runt altanen. Hon hade Lejongap, Krasse och Rosor på alla tänkbara ställen på tomten.
Göran var officer och kom ut framåt kvällen körandes deras lilla Opel Olympia - en liten gulgrön Cabriolet. Göran slet med spett och spade och byggde gångvägar med stensatta kanter. Fyll-nadsmassor flyttade han i hinkar med ok.
Deras äldste son Ulf (nu bosatt i USA) var ett par år yngre än jag men det hindrade inte att vi lekte mycket tillsammans. De yngre syskonen var Ulla och Jan.
Jag har ett roligt minne från Kerstins tid: Uppe i någon av jungfruarnas rum i Solbacken stod det en gammal och mycket sliten shaggsoffa. Den baxades i hemlighet upp till Göran och Kerstin som klädde om den i kretongtyg och stagade upp den så att den blev i tipptopp skick. Till någon högtidsdag hos mina morföräldrar bars den sedan ner i triumf till Solbacken - oerhört snygg och bekväm hade den blivit.
Den tomten såldes senare till familjen Montelius.
Villa Högliden
På bergstomten vettande mot Erstaviken (intill Solbacken) bodde morbror Sven Hammarskiöld med hustru Märtha och döttrarna Gerd, Marie-Louise och Cecilia. Huset var stort och rött. Familjen hade köpt Högliden (Breviksliden 4) av direktör Cederquist, som köpt granntomten (Breviksliden 8) och byggt ett modernt enplanshus. Den med Sten mest jämnåriga av dessa kusiner var Marie-Louise. I tallarna framför entrén hängde en gunga, två klätterrep, en trapets och en repstege. (Ägare av Villa Högliden före Cederquists ska för övrigt ha varit en direktör Wretman.)
Några andra grannar jag minns
När Cederquist sålt Villa Högliden byggde han istället ett nytt och något mindre enplanshus på granntomten, som vetter ut mot Erstaviken alldeles norr om Högliden, där det nu finns någon slags varvsverksamhet (=Breviksliden 8). Det bör ha varit i slutet av 1920-talet eller början av 1930-talet som Cederquists nybygge kom till. Jag minns att Cederquists hade en vacker segelbåt som låg vid boj utanför tomten.
Jag var ibland och lekte på byggmästare Forss tomt (=Öringhamnvägen 6A). Forss byggde också en litet lågt hus till sina barn. Så småningom bodde döttrarna i det lilla huset. Det har nu hamnat på en separat fastighet Öringhamnsvägen 6B.
Familjen Zacharias bodde i det största huset nere öster om Maren (=Breviksvägen 192=Maruddsvägen 2). Där fanns det gungor i form av soffor på en plattform. Det var väldigt roligt att gunga med. Den yngste sonen Herbert blev senare tandläkare. (En syster blev skådespelerska. En syster hette Gun.)
På vägen till ångbåtsbryggan (=Breviksvägen 194) minns jag att Norstedts Semesterhem låg. ”Norstedt och söner: fläsk och bruna böner” var ett uttryck vi hade om det.
Gamla och nya ångbåtsbryggan
Första gången när morfar var här ute och tittade på det blivande köpet ska han ha mötts av en roddbåt ute på fjärden. Det betyder att nuvarande ångbåtsbryggan knappast var färdigbyggd år 1900 eller 1901. Jag har ett litet minne av att ha hört talas om begreppet ”gamla ångbåtsbryggan”. Den måste i så fall ha legat vid slutet av nuvarande Breviksliden, kanske vid bergssluttningen på Breviksliden 8.
På 1930-talet gick vi ofta och mötte morfar vid ångbåtsbryggan. Han kom iland med sin Unica-box. Vi hade med oss en liten fyrhjulig flakvagn när det var mer bagage.
Intensivt badliv
Vackra, soliga och varma dagar (vilket jag minns att det som regel var) tillbringades nere vid stranden av Erstaviken nedanför Högliden. Vattnet var kristallklart. Ofta lekte vi "kull". Den som "hade den" jagade de andra upp och ner i vattnet och i vattnet. Ibland var vi i så mycket att tänderna började skallra och läpparna blåna.
Vi badade ju flera gånger om dagen. Ibland badade vi i badhuset som låg i Breviksmarens innersta del. Jag har en video av när vi kusiner badar och leker kull inne i badhuset. Inne i badhuset fanns det en bassäng av träspjälor. Den fanns kvar ända till huset såldes år 1967. Vattnet i Maren var inte det renaste ens på den tiden. Man såg inte botten vid badhuset.
Lekar
Vi kusiner (Ulf och jag) hade ju inte leksaker utan tillverkade leksaker: Vi spände upp snöre mellan husen och lekte att det var telefonledningar. Vi tillverkade pipor och rökte torkade ekblommor.
Midsommar firades flera somrar på ängen som nu är Breviksvägen 193. Jag har hört att min pappa tidigare hade lett lekarna där, men det skedde inte på min tid. Sven Hammarsköld på Högliden var mycket barnkär och road av att leda lekar.
När jag var mycket liten så spelade vi krocket på gräsmattan på Solbacken-tomtens nedre del – mellan ett antal fruktträd och vinbärsbuskar som fanns där då. Badminton spelade vi också ibland.
På kvällarna spelade vi ofta kort, sittande runt matsalsbordet, antingen på Solbacken eller på Högliden. Ofta var morfar Ludvig med under min tidigare barndom.
Kvällpromenader söderut
En annan kvällssysselsättning var att promenera runt Maren. Först samlades Göran och Kerstin - sedermera med de större barnen och Sven och Märtha med sina döttrar nere på Solbacken där Ludvig, Gerda och Sten anslöt. Och så vandrade hela skocken runt Maren. Man stannade till hos Gyllenstiernas (Öringhamnsvägen 5) och de vuxna pratade med dem. Ofta var Göran Gyllenstierna ute och ansade den vackra parktomten. Det fanns en gång in från grinden och jag kommer ihåg att den var täckt av röd och vit småsten. Hans hustru Anna Gyllenstierna var syster till Gerda Hammarskiöld. Den Gyllenstiernska tomten och huset (Villa Fagervik) var på den tiden bland de charmigaste på hela Brevik.
Så vandrade vi vidare förbi Setterwalls (Villa Lillängen, Öringhamnsvägen 7). Ingrid Setterwall var också syster till Gerda Hammarskiöld. Ingrid var gift med Albin Setterwall. De hade sex barn: tre söner och tre döttrar. Där fanns det en mycket fin lekstuga. Den finns fortfarande kvar. Lekstugan var hur fin som helst. Flickorna (Marianne och Barbro Setterwall) lekte bland annat kontor och hade stämplar som vände sig i luften.
Sedan minns jag den mycket branta och knaggliga backen upp över berget, som sedan planade ut och övergick i en brant backe ned till Dyvik. Vi gick sällan fram till gården.
Kvällpromenader västerut
Andra gånger gick promenaderna upp förbi Handelsboden (Breviksvägen 181), som på den tiden var ett rött trähus med grön dörr, bort mot Ällmora. Antingen gick man vid Noret ut på en udde i Kalvfjärden, som vätte mot Tyresö slott och såg solnedgången bakom tinnar och torn. Eller så gick man in i skogen och vandrade på en stig förbi Trollsjön med sitt "svarta" vatten. Där stannade vi till och jag fick pröva ekoeffekten genom att ropa mot den motsatta klippiga stranden. Den stigen mynnade "efter en oändlighet" vid Dyviksängen.
Mormor Gerdas syster Signe von Koch hyrde någon sommar ett hus (Breviksvägen 183) nära Handelsboden. Jag har endast svaga minnen härav. Även Gerdas moster, Mathilda Afzelius, hade ett hus (Ällmoravägen 2) ovanför bussens vändplan. Hon dog tidigt under min barndom.
Utsikten från Telegrafberget till Sofia kyrka
Jag minns att jag som riktigt liten promenerade med de vuxna till Björndalen och därifrån in i skogen upp på ett berg ganska långt in. Där fanns ett utkikstorn varifrån man kunde se Sofia karaktäristiska kyrktorn. Jag minns att det var obegripligt att man kunde se från Brevik ända in till den mycket avlägsna staden.
Obesökta platser
Det fanns tillräckligt mycket roligt att göra hemma och på de närmsta grannarnas tomter - samt vid badhuset. Det betyder att det finns många platser i närheten som jag aldrig hade anledning att besöka. Jag var således aldrig där Stubbvretsvägen går nu. Eller vid Sagerska tomten. Och jag har nog aldrig varit inne i japanska trädgården någonsin eller framme vid det japanska huset.
Jag har först idag blivit uppmärksammad på att det fanns en damm som försörjde Boströms odlingar med vatten. Jag förstår nu att det gröna plank som jag minns från Breviksvägens östra sida (=Breviksvägen 175) markerade Ankarkronas tomt, på vilken dammen måste ha legat även då. Men jag har aldrig varit framme vid den dammen.
Telefonstationen som informationskälla
Ett annat minne är när jag gick till Ramstedts vita hus (Breviksvägen 189) där fru Ramstedt skötte den manuella telefonväxeln. Jag var fascinerad av hennes arbete med propparna och hennes samtal med de uppringande. Hon höll reda på sina abbonenter. Vid något tillfälle ringde någon till min mormor Gerda. "Nej, generalskan är inte inne. Hon har gått över till fru Setterwall".
Mina sommarsysslor
Då Grandmor i Villa Ekbacken hade en brunn med utmärkt dricksvatten, som Solbacken saknade, skickades jag ofta, antagligen varje dag dit med en större och en mindre förtennad kopparkanna att pumpa upp vatten till "vårt" hushåll.Även Villa Högliden hade en borrad brunn med handpump och utmärkt fint dricksvatten. Det var hit jag för det allra mesta gick för att hämta vatten.
Vid bussens vändplan (framför Breviksvägen 181) fanns en väntkur och en stor trälåda med lock. Däri lade busschauffören morgontidningarna till de prenumererande sommargästerna. Det var en av mina uppgifter att hämta tidningarna till hammarskiöldarna.
En annan uppgift var att med en inköpslista i handen cykla till Sjögrens handelsbod (Breviksvägen 181) med en tom kartong på pakethållaren, där mjölk och andra varor ställdes för transporten hem. Sjögren minns jag mycket väl: han gick framåtlutad som en fällkniv. Alla inköp (varor och priser) noterades i en bok, som sedan adderades, i en rasande fart, och så småningom betalades av mormor.
Jag rensade hallonlanden någon gång och det hände ofta att mormor skickade mig till trädgårdsmästare Hilmer Boström för att köpa färska grönsaker eller bär. Trädgårdsmästare Boströms hus (Breviksvägen 190) var brunt på den tiden.
Ett bestyr som morfar och jag sysslade med ibland var att bli av med avfallet. Vi hade flera plåthinkar fulla med konservburkar och glasflaskor med oss ut i båten. Det var en roddbåt med en Penta aktersnurra. Ute vid vad vi kallade för Abborrgrundet (=Finnklippan på sjökortet) så sänkte vi allt i havet. Varje flaska fick fyllas med vatten. Runt sillkonserverna blev det vackra fettblommor på vattenytan. Jag förmodar att det nu är en stor avskrädeshög på botten där.
Eftersom jag behövde cykeln här ute, så cyklade jag några år ut i början av varje sommar från Värtavägen, med resväska på pakethållaren och ibland med ryggsäck på ryggen. Det var liksom ett spännande projekt. Ibland cyklade jag från Brevik till Trintorp där jag hade en klasskamrat som bodde. Annars använde vi kusiner cyklarna bara i närområdet.
Ett tråkigt minne var ju vedermödan att åka buss in till stan för att ta lektioner ett par gånger i veckan. Varje sommar under hela min skoltid var jag nämligen tvungen att läsa upp mina dåliga betyg.
Många hjälpande händer
När jag bodde på Villa Solbacken så fanns det en eller två ”jungfrur” d.v.s säga unga flickor som ”hjälpar” i hushållet. Mormor hade en liten klocka på matsalsbordet, som hon ringde i när flickorna skulle komma in och servera eller duka av. Mormor anlitade också en äldre man som hjälpte till att sköta trädgården på höstar och vårar. Jag kommer inte nu ihåg hans namn.
Gamle Northun på Härsö fiskade och kom med sin fångst. Han var klädd i sin vegamössa och bugade djupt. Han hade med sig en liten flat näthåv och ett besman. Jag blev fena på att rensa strömming så det var något som jag alltid hjälpte till med.
Du har väl hört när man anlitat ett av syskonen Pettersson som kommit och gjort i ordning spisen hos Sterkys Villa Ekbacken (Maruddsvägen 7) och sedan skrev en räkning till krigsrådinnan Hilma Sterky. På den räkningen ska det inledningsvis ha stått:
”Till Krigsgudinnan Himla Sterky,
Rapat i spisen och murrat i skorstenen.”
En byggnadsarbetare Dahlström kommer jag ihåg. Han bodde i det gula huset tvärsöver vägen från tennisbanan (=Stubbvretsvägen 2). Han var med och byggde bland annat Görans hus uppe på berget (=Breviksliden 2).
En voltande hammock!
Morfar fick en gång en hammock. Det var nog till hans 70-årsdag. Det fanns en jättestor lind uppe till höger på tomten. I skuggan under den ställdes hammocken upp i sluttningen. När morfar satte sig där med två små barnbarn så rullade hela hammocken runt ett varv ner för backen. Han var klädd i grå kostym och väst och sommarhatt. Och med svarta skor och käpp. Hela äventyret gick emellertid bra och finns förevigat på film. Jag har en kopia på kassett med bland annat den händelsen.
Andra positiva barndomsminnen
De härliga sommarljuden minns jag gärna: Jag kan fortfarande höra suset av tallarna som stod på höjden ovanför Villa Solbacken.
Och så alla dofter: Luktkaprifolen som täckte verandan. Mormors handkammare som luktade terpentin. Det var en skrubb där hon hade alla sina prylar: burkar, spik, målarfärg och andra praktiska saker.
Ett positivt sommarminne var att gå och möta mina föräldrar vid busshållplatsen. Eller jag minns ibland när man väntade att pappa skulle komma ut med bil under somrarna 1938 och 1939, då gick jag flera gånger honom till mötes på Breviksvägen bortåt Trintorp och blev upplockad när jag mötte honom. Det var en stor glädje.
Augusta Neijber (född Moll 1846-12-25) som sommartid från sommaren 1906 fram till sin död 1938-06-06 bodde i Villa Ekliden på Breviksvägen 201 - i det som många kallar för Tigerschiöldska huset (efter Augustas dotter Ester som var gift med Hugo Tigerschiöld och som också bodde i det huset). Bildkälla: Sten Uggla.
Akvarellmålning år 1946 av Villa Solbacken, utförd av Rolf Carlesson (som år 1944 gift sig med general Ludvig Hammarskiölds dotterdotter Ingrid). Notera att stigen fram till huset är en del av den gamla landvägen från Breviks gård till Erstaviken. Bilden är målad från SV. (Målningen finns nu hos Eva Karlström, som är dotter till konstnären och hans fru.) Bildkälla: Sten Uggla.
Foto av Villa Solbacken augusti 2006. Den närmsta utetrappan och sydterassen är ombyggd, liksom gavelns fönster. Dessutom har det tillkommit ett trädäck framför gaveln. Foto: Harald Berg.
Som en ytterligare jämförelse: Gavelns fönster på den samtidigt och identiskt byggda Villa Svaludden, som behållit sitt yttre utseende. Foto augusti 2006, som överensstämmer väl med 1946 års målning enligt ovan. Foto: Harald Berg.
Detta foto visar i bakgrunden hur Villa Solbacken såg ut i samma originalskick som vidstående målning från år 1946. Bilden visar i förgrunden hur Sten Ugglas blivande föräldrar Bertil Uggla och Karin Hammarskiöld eklaterar sin förlovning sommaren 1917 eller 1918. Bildkälla: Sten Uggla.
Foto från 1900-talets första decennium som visar den ursprungliga yttertrappan på Villa Solbacken. I förgrunden står Karin Hammarskiöld (född 1897). Det är dock förmodligen inte samma trappa som syns på ovanstående målning från år 1946.
Bildkälla: Sten Uggla.