2.10 Breviksvägen 190
När Amiralens trädgård kom till -
och andra berättelser från Brevik 1920-1965.
Intervju med Gösta Boström (född 1912) den 11 april 1991
- 1. Berättelser från Brevik 1923-1965
Den långa vintern 1923
Jag var elva år när jag kom till Brevik. Det var den sista september 1923: min mor var nere i Västergötland och hämtade mig. Redan den 1 eller 2 oktober började det snöa här med full snöyra. Jag tyckte det var konstigt att det snöade så tidigt på året. Snön låg kvar hela vintern. I julveckan var det 20-25 minusgrader på dagarna. På julafton 1923 gick vi ner till ångbåtsbryggan för att hämta främmande vi skulle ha över jul. De var min farbror och en man till. Vi fick stå och vänta i två timmar. Båten hade då brutit sig igenom Baggen och brutit sig fram till Breviks brygga. Men sedan för att fortsätta till Dalarö så gick den rakt ut på Gränöfjärden för att kunna kryssa sig fram till Dalarö och därefter vända tillbaka den yttre vägen via Vaxholm till stan. Det var den sista båtförbindelsen den vintern ända fram till början av april, då en ränna bröts och man fick gå ut på isen till rännan för att hämta grejer vid båten. Min farbroder och den där andra killen fick gå till Vändelsövägen vid Ekstubben på annandag jul i full snöstorm för att kunna resa hem igen med buss därifrån.
Den långa skolvägen
Jag började i Tyresö skola i oktober 1923, det vill säga i nuvarande Bygdegården. Det var Ellen Ramstedt och jag som kom från Brevik, för Margit Ramstedt hade slutat när jag kom.
Ibland tog det ett par timmar att gå fram och tillbaks. Det kunde ta mycket längre tid också. För gick vi in i Finnborg så kanske vi fick kaffe eller saft. Och gick vi in i Mokärr eller Svartbäcken så tog det en stund också. Så det kunde dröja innan vi kom hem. Det fanns alltid mycket att greja med eller undersöka längs vägen. Det gjorde inget att det var mörkt på vintern för vi kände ju vägen. På vintern så plogades vägen av bönderna: varje gård hade sin sträcka att ploga: Dyvik, Ällmora, Morkärr osv.
Fjärdingsmannens isstack vid Bergshyddan
Den gamle fjärdingsmannen bodde i Berghyddan. Han hade häst och vagn och häst och släde, när han gjorde sina förrättningar. Jag var med honom vid ett par resor på vintern. Han bodde där i många år, sålde is på sommaren, fiskade i Maren om sommaren, och hade sitt jordbruk där. Han fiskade även ute i Erstaviken och då med två båtar. Jag var med på det jobbet. Och jag var med mycket och drog not – tillsammans med Lill-Johan. Fjärdingsman hade också 3-4 kor. De gick och betade på alla småängarna, bland annat längs med nuvarande Breviksvägen och borta vid Stubbvreten. Sedan när fjärdingsman och hans hustru dog, så övertog hans syster det stället och gjorde om det till Pensionat Bergshyddan.
Blindtarmen i mörkret
Elektriciteten kom någon gång mellan 1939 och 1941 till Brevik. Jag kommer ihåg att dessförinnan hade jag en stallykta med mig när jag gick till Fjärdingsman och hämtade mjölk. En gång på hösten när jag gick hem med mjölken och stallyktan, så fick jag så ont i magen att jag knappast kunde gå hem. På morgonen ringde mamma till Ankarcronas, som kom ut och hämtade mig med en bil och körde till Mörby lasarett. Jag hade fått blindtarmen. Det gick ju bra, för jag lever än.
Doktor Lamberg på Svaludden
Doktor Lamberg gick varje dag på sin morgonpromenad, precis samma tid varje dag. Amiralen Ankarcrona var mycket intresserad av att träffa honom och prata med honom. Bägge herrarna var mycket restriktiva, men Lamberg var den som var mest restriktiv. En morgon så fick Amiralen tag på Lamberg och de pratade en stund, men rätt snart sa Lamberg ”Om amiralen ursäktar, så måste jag gå min morgonpromenad nu.” Amiralen berättade det för mig efteråt.
Lamberg hade ett litet rött hus på sin tomt: Det var kullans bostad. Hon kom i april och var där till hösten tills äpplena var plockade. Lambergs var då den enda som hade kullor som sommararbetare.
De fyra bilarna i Brevik på 1920-talet
Längst ut på udden där den lilla ön ligger, där bodde grosshandlare Annerstedt. Han var en av de få som hade bil år 1923 när vi kom hit. Han hade en sportvagn. Ankarcrona hade två Mercedes Benz: En öppen och en som var som en friggebod ungefär, så hög var den. Direktör Hals var humleimportör och hade en stor åtta-cylindrig Cadillac. Fler bilar fanns det inte i Brevik. (Claes Ancarcrona har senare år 2005 berättat att hans farfar inte alls hade två Mercedes-bilar: det var samma bil men med olika chassin: Det höga vinter-chassit kunde hissas upp i garagetaket och den öppna sommarvarianten sättas på i stället.)
Den enda båten i Breviksmaren
På 1920-talet fanns det nog bara en båt i maren. Det var en handelsman Söderholm som hyrde av fjärdingsman. Han handlade med guld och silver. Han gillade att fiska. Han hyrde på övervåningen i fjärdingsmannens hus, medan Lill-Johan bodde i ett rum på nedervåningen.
Nyfikna Matilda i telefonluren
Fjärdingsmannens pappa Pettersson hade byggt den gamla telefonstationen, som låg på gränsen till det som nu är byggmästare Forss tomt. Innan vi kom till Brevik så sköttes den telefonstationen av Matilda. Hon dog för övrigt på övre botten i det röda huset. Hon skötte telefonstationen åt Gustav Pettersson, fjärdingsmannen. Han ringde mycket och hon var ju nyfiken och ville vara med och lyssna. Det knäppte till lite när hon kopplade in sig under samtalet. En gång så hörde Fjärdingsmannen det där knäppet under ett samtal och sa ”Nu sitter den där jädra kärringen och lyssnar igen”. ”Det gör jag visst inte”, kunde de höra Matilda säga. Hon kunde inte hålla sig, för hon var så nyfiken.
Breviksvägen som PPP-projekt
Vägen mellan Brevik och Trintorp byggdes 1926 och togs i bruk år 1927. Den hade alla de stora fastigheterna i Brevik varit med och finansierat. Då uppstod frågan om inte Ramstedts också skulle betala till den vägen. Den tvisten avgjordes när amiral Ankarcrona sade: ”Nej, det kommer inte på fråga: inga arbetare ska behöva betala för våran väg”.
1 maj 1930 gick den första bussen ner hit till Brevik. Jag kommer ihåg det, för den 30 april 1930 flyttade jag till Göteborg och började jobba i den botaniska trädgården där i 1½ år innan jag gick på folkhögskolan i Fristad.
Från spjälor till Gunnebos staket
På 1920-talet var det enbart spjälstaket i Brevik. Gunnebostaketen, som dominerar nu för tiden, började komma på 1930-talet. Jag kommer ihåg att före kriget åkte vi ner till Gunnebo för att hämta 2000 meter staket med en liten bil. Det var en tvåtonnare. Lasset blev så stort, att jag var tvungen att köpa några plankor och bygga upp flaket, så att lasset blev 3,4 meter högt. Mellan Mjölby och Ödeshög så fastnade vi, för där fanns det en järnvägsundergång som var för låg - så jag skulle bli tvungen att lasta om. Men jag kunde köra mellan bjälkarna och precis komma igenom. Det var en väldig resa.
Järngrindarna, som är vanliga nu, kom också samtidigt med Gunnebo med sina nätgrindar. En del kostade på ordentligt med smidda järngrindar. Men hos Ankarcronas blev det bara Gunnebos nätgrindar på alla fyra ställena runt trädgårdstomten.
Tennisplanen
Marken där tennisplanen ligger nu tillhörde Pettersson, men sedan bildade man ett konsortium, där Ankarcrona ingick för att bygga Tennisplanen. Men sedan gjorde Ankarcrona en egen tennisplan omkring år 1926-1927. Där hade vi en vält, som vägde 250 kilo. Den drog jag ensam när jag tagit av mig barfota.
Midsommarfirandet
Lill-Johan var någon slags dräng hos Fjärdingsmannen. Varje midsommar stod Lill-Johan på huvudet och sjöng - och fick lite pengar för det. Han bodde i drängkammaren i nedre våningen i fjärdingsmannens hus.
Det var inte så viktigt med majstång. Det var viktigast att det fanns något att dricka.
Sommardanserna
I slutet av 1920-talet gick jag runt med en lista och vi ordnade att det blev en dansbana vid gamla ångbåtsbryggan, alldeles vid stranden. Vi fick plank billigt av Tyresö gård och slog ihop dansbanan till midsommar. Jag spelade dragspel där ofta - nästan varje lördag under ett par – tre år innan jag åkte till Göteborg 1930. Ibland kom Banjo-Lasse med sin motorbåt och spelade och då blev det liv i luckan. Han hette Larsson och hade en orkester på den tiden.
Den gamla dansbanan upphörde sedan i början på 30-talet. Jag spelade där i kanske 3-4 år på 30-talet. Dansbanan hade ju ett bra läge för det var bra transporter för vichyvatten och andra drycker: det fanns ju olika starka drycker.
Åvagänget var 4-5 personer och var fulla för det mesta när de kom. Dessutom fanns Dalarögänget som kom med tre personer och bara var ute för att slåss. Men det fanns två boxare som hette bröderna Lund. De var söderkillar. De fick känning på de där och vi sade att ni kan komma nästa lördag. Och de kom och sopade rent totalt. De sopade rent fullständigt. Dalarögänget fick smörj så det bara haglade om’et och de kom aldrig tillbaka. Jag själv spelade, så jag var oskyldig. Jag använde ju inte sprit överhuvudtaget.
Tre dansställen på vintern
Det var tre ställen där vi dansade på vintern:
- I Hallbergs snickarbod (=Breviksvägen 168-170)
- I Spirudden i Vissvass
- I stora rummet på Sisshammar
Jag hade dragspelet på en spark och vi åkte iväg med den på lördag eftermiddag till något av dessa ställen, och så åkte jag hem på söndag förmiddag. Jag var 16-17 år när jag spelade och jag hotade att gå hem om de bråkade för mycket. Jag drack aldrig sprit, men många råsöp på helgerna då.
Stora hus möjliggjorde stora vinterfester
I August Petterssons röda hus (=Breviksvägen 183) hade vi alla stora fester förr i tiden. Men när min far fyllde 40 så hade vi festen i Norstedts semesterhem. Då hade vi en skottkärra och körde ner spriten med. Och så hade vi ett piano, en taffel, för det skulle bli dans där. Den körde vi dit med en flakvagn. Pappa hade en kusin som var fotograf och var mycket skicklig på att spela piano och som hade varit ledare för Bervalds Körförbund och varit i Amerika. Men han spelade falskt för han var onykter under festen.
Men när Ragnar Ramstedt fyllde 40 år så hade vi balluns i Petterssons hus. Och likaså när Knut Spångberg i Mokärr’s dotter skulle gifta sig med skogvaktare Eriksson så hade vi kalas där och det var 50-60 personer. När vi skulle äta och maten skulle bjudas till fiskaren Ehrenström från Ängmarn, så ville denne inte ha mer. Ramstedts svåger Sundell som satt intill och alltid var lite elak, sa då ”Ät du, du har det inte för fett hemma”.
Ehrenström var för övrigt mycket snarstucken. Han sålde aldrig fisk utan bara ”fiskstjärtar”. Visserligen var det fisk på stjärtarna, men han menade att det var så lite och att han inte tjänade något på sina affärer.
Gösta som affärsman
När jag var 13-14 år så ville jag bli affärsman. Så jag skrev till Åhlén och Holm och fick hem en massa kort och telegram och små saker som jag skulle sälja till jul. Så först gick jag runt här och åkte runt med båt och sålde. Och sedan skulle jag sälja i Kumla. Det gick till så här: Sara var dotter till gamla Andersson som var trädgårdsmästare på Raksta, och hon hade affären på Lilla Tyresö. Eugen gifte in sig i den familjen. Han körde biltransporter åt Tyresö gård. Men han kunde inte köra vidare bra om han inte först fick ett par tre supar. Jag skulle få åka den där gubben klockan 6 på morgonen i hans lastbil. Så gick jag av i Kumla och sålde kort i husen och gick därifrån till Älta och fortsatte att sälja där. Och så skulle jag stå vid vägen där och bli hämtad av gubben Eugen på vägen hem – och det fungerade.
Jag övertog isstacken efter fjärdingsman Pettersson. Jag har kvar ett litet rött hus i hörnet på tomten (=Nytorpsvägen 5). Det huset köpte jag bara för isstacken. Jag gav 1200 kronor för huset. Isstacken var stor: 3-4 m hög och 7-8 meter på tvären. Den lade vi upp på vintern och så sålde vi hela vägen från Lindalen ända ner till Brevik. Så fort jag såg ett isskåp till salu, så köpte jag det och sålde till dom som borde köpa is.
Gösta som trädgårdstomtens hyresgäst
1960 flyttade min hustru och jag till det röda huset på trädgårdstomten (=Breviksvägen 190B). Jag skulle bygga en kiosk där. Huset hade då stått tomt i ett år sedan mina föräldrar flyttade därifrån. Vi fick hyra i femårsperioder. Hyran ökade progressivt. Första året var den 700 kronor. Sedan ökade den med vissa procenttal för Ankarcronas räknade med att jag hade byggt upp verksamheten så att jag kunde betala mer. Och det blev ju också så. Jag hade en omsättning på 350 000 kronor, vilket motsvarar 1½ miljon idag.
Vi kunde inte utöka mer för dels var vi för gamla och så hade vi konkurrens av konditoriet, som hade glass och tidningar. Ett eller två år så fanns det ju också en kiosk ute på Dyvik: det var en handlare från Kärrtorp som hade den kiosken. Viss konkurrens var det också från golfbanans kiosk vid Bergshyddan.
Tomten tvärsöver vägen ägdes också av Ankarcrona och där hade jag odlingsbänkar och jag blev erbjuden att köpa den tomten för 30000 kronor, men jag kände mig för gammal då.
- 2. När Amiralens Trädgård kom till
Under 1930-talet var Beviksvägen 190B en fantastisk och prunkande förstklassig trädgårdsanläggning. Gösta Boström berättar här om hur Amiral Ankarcrona och han anlade den.
Konditioneraren Hilmer Boström
Min pappa Hilmer började arbeta med amiralens trädgård år 1923. Han kallades inte för trädgårdsmästare utan för konditionerare. Hans uppgift var att se till att trädgården var i gott skick, året om. Det höll han på med i 36 år till år 1958. På vintern jobbade han mycket med veden. Det gick åt 20 kubikmeter ved till amiralens villa och så hade pappa fyra famnar fritt till sig själv.
Amiralen som byggare av stenpartierna
Amiralen och jag byggde alla anläggningarna vid det japanska berget och stenpartierna ner mot sjön tillsammans. Vi var mycket punktliga och arbetade klockan 7-12. Sen gick var och en hem till sig och åt lunch. Så fortsatte vi klockan 13-18. Det var noga att passa tiden på minuten. I de stenpartierna hade vi 2000 olika sorters växter. All den jord som var där lade vi upp i komposter på hösten och så lade vi ut den på våren. Amiralen ansåg att han själv var ”anställd” av Ankarcronas som en trädgårdsanläggare. Han njöt mycket av sitt arbete.
Rudtjärnsdammen
Från början så hade vi vattencisternen som är 6 gånger 6 meter och kanske en 3-4 meter hög. Den fylldes från början från den bäck som rann förbi. Men år 1926 började vi bygga Rudtjärn. Ruddammen är 30 meter bred, 100 meter lång och 4 meter djup, så vattnet räckte mycket bra till alla behov i trädgården. Dammen är 4 meter hög och byggd med plank inne i mitten med stampad lera på båda sidor. Planken är konstruerade så att de inte kan rasa.
Från den dammen kom vattnet med självtryck ner till trädgården. Det var självtryck ända till högsta punkten på det japanska berget. Där byggde jag en anordning, så att vattnet kom liksom direkt ut ur mossan i berget som ett källsprång och rann ner till den första dammen, vidare till den andra dammen och sedan till den tredje dammen innan vattnet rann ut i Maren. Vid den övre dammen fick vi en stenbro från Japan. Till den andra dammen byggde amiralen själv en bambubro. Sedan skulle jag bära upp jord på berget och då gick jag vid sidan av bambubron. ”Men gå på bron!” sa Amiralen. ”Men håller den då?” frågade jag. ”Vet skäms att chikanera min bro!” svarade Amiralen.
När det japanska huset byggdes
År 1926 började vi spränga av det japanska berget där det japanska huset skulle stå. På vintern 1926/27 kom det i lådor från Solsidan med slädar över isen. Det lagrades upp i Grevens stall. Greven hade ett stort stall som låg mitt emot trädgården uppemot skogen i kanten av skogen. Det låg kanske 150 meter in och alldeles i kanten av Stubbvretsvägen. Där fick Ankarcrona lagra in lådorna med det japanska huset. Sedan kom det en man från Japan tidigt på våren 1927 och byggde upp huset. Sedan kom det en mas och reveterade ytterväggarna på hönsnät och kamelhår.
Japanen bodde nere i annexet på Ankarcronas sjötomt.
När han skulle komma så förvarnade Ankarcrona till sin kokerska Hulda och sa: ”Det kommer en japan hit och ska bygga mitt japanska hus.” ”Jaså, jaha” sa Hulda. Och när japanen kom, så sa Ankarcrona: ”Här har Hulda sin lille vän nu.” ”Jag är inte vän med den där” sa kokerskan. Men de blev ju snart goda vänner till slut.
Japanen var här hela sommaren och var en mycket gemytlig och trevlig man. Snickaren Hallberg byggde den japanska bron av tallar som han tog ur skogen. Så det är naturliga valv, som han hade letat reda på i skogen. Hallberg var en snickare som skötte om de mesta snickerijobben.
Bergsinskriptionen
Sedan kom det hit en gubbe som skulle rista in i berget att konteramiralen hade byggt det här med sina två söner Johan och Sten. Gubben kom in till oss i köket och vi bjöd på smörgås. Han hette Palm. Tillsammans med en som hette Eriksjö hade han huggit de två stentavlorna eller stenmonumenten på var sin sida av entrén till Stockholms stadshus, där man kan se gamla och nya Stockholm.
År 1954 kom Palm in till mig när jag jobbade hos en kompis som hade en fröaffär på Folkungagatan 28. Palm sa att han ville ha lite saker till sin trädgård i Älta. ”Du heter Palm” sa jag, ”jag känner igen dig från Brevik på 1920-talet.” Jo, han kom ju ihåg att det hade funnits en liten pojke där då. Det var jag.
Hans steninskription finns ju kvar på sidan av det japanska berget och där står det att anläggningen är påbörjad 1918.
Spårfritt efter klockan 18
På lördagarna efter klockan 6 på kvällen fick inte någon gå på någon av gångarna. Det fick inte vara ett enda spår! Hela nedre delen av tomten krattade jag mellan klockan 13-18. Sedan skulle det vara spårfritt. Så på lördagseftermiddagarna krattade jag hela nedre delen av trädgården mellan klockan 13 och klockan 18. Det var mycket jobb!
Den gröna gången
1927 var japanska huset färdigt och trädgården var också färdig. Då kom japanska ministern, amerikanska ministern, franska ministern och alla de andra ministrarna för att beundra det hela. Ibland hade vi japaner här som drack te i det japanska huset.
Den nedre delen av trädgården kallades för den franska delen och där var allt symetriskt runt en central axel. På den fanns det en japansk fågelvilla i mitten. Den övre trädgårdsdelen var friare och kallades för den engelska avdelningen.
Gästerna gick vad vi kallade för den Gröna Gången. Den gick genom våra trädgårdsanläggningar, genom de engelska, franska och japanska trädgårdarna och passerade därmed förbi lekstugan och det japanska huset och alla andra anläggningar tills man kom fram till den nedre grinden. Dit hade bilarna under tiden kört fram, så att gästerna kunde åka vidare till middagen i Villa Kireina. Då fick en tre-fyra personer hjälpa till och servera.
Trädgårdsarbete
Jag kommer ihåg att när jag var 16-17 år, så jobbade jag ihop med en man som var 63 år. Vi grävde 300 kvm per dag per man. Det var ackordet. Jorden var fin och lättgrävd så vi grävde 20-25 cm djupt.
Det var många andra som också hjälpte till i trädgården. Ramstedt gick på vårarna och krattade löv. Vi hade tre man som gick och krattade hos oss, för vi hade mycket löv som lades i komposten. Ramstedt hade 4-5 anställda på somrarna och skötte många av de stora trädgårdarna. Till sin hjälp hade han också sin fru och två döttrar som hjälpte till att kratta.
Ramstedt byggde sitt hus 1910 och har servitut på att köra upp på vägen till sitt hus.
Den trötta dragaren Birman
Birman var en av de första traktorerna som kom. Den kom till trädgården år 1918 med fotogendriven motor. Den hade järnhjul med nabbar på. Delar till den, inklusive motorn och de stora järnhjulen, fanns kvar på trädgårdstomten fram till 1930-talets början. Den hade använts till att plöja med i trädgården. Den som varit trädgårdsmästare då, Gunnar Lundberg, blev senare ordförande i Svenska Motormännens Riksförbund. Vi använde aldrig Birman att plöja med, men den fanns här. Den var ett problem att använda, för den körde sönder staketen och var allmänt besvärlig. Jag brukade säga att Birman blivit gammal och trött på min tid.
Trädgårdsförfallets tid
Amiralen dog 1936 ungefär och sedan fick de mest arbetskrävande delarna av trädgården förfalla. Min pappa var ju ensam och hann inte sköta allt. Till advokat Ankarcrona föreslog pappa att han skulle sluta och advokaten istället kunde skaffa en yngre konditionerare. Men så blev det inte utan pappa var kvar tills han var 68 år gammal.
Tillägg av Wivica Ankarcrona-Borell den 27/8 2007: Under och efter andra världskriget koncentrerade han sig på odlingarna av grönsaker, bär och frukter. Dessa drevs därefter vidare av Gösta Boström till omkring år 1968. (Årtalet bör kontrolleras.) Senare har vi gallrat träd och sly, men nu på 2000-talet har vi tyvärr tvingats att ge upp kampen mot den snabba tillväxten av alla träd inom området.