1.7 Dyviksuddsvägen 19


Minnen från 50 år på Dyviksudd


Anteckning från bandinspelning den 28/12 2003 med  Sven & Britta  Broman

och intervju med Lizzie Lalander den 2/1 2004

Det här handlar om Sven Broman (född 1921), hans hustru Britta (född Lalander 1921), deras barn Håkan (född 1952) och Lena (född 1956) samt om två av Brittas syskon: Stig Lalander (1923-1997) & Lizzie Lalander (född 1918).


Tomtköp och husbygge
Sommaren 1954 hade Brittas bror Stig Lalander köpt tomten Dyviksuddsvägen 34 och Lizzie Lalander var med i det projektet från början. Deras pappa tyckte att hon inte skulle köpa en egen tomt, utan att hon kunde bygga sitt eget hus på Stigs tomt. Och så blev det.

Bromans var ute och hälsade på under sensommaren 1954 – och tittade på flera andra tomter i närheten som var osålda. Fast det var mycket svårt att se var man var på kartan, eftersom det inte fanns några markeringar av tomtgränser, vägar osv. Därför var det inte så lätt att välja vilken tomt som skulle bli bäst. I maj 1955 köpte Bromans sin tomt Dyviksuddsvägen  19 – trots att den på hösten hade verkat avskräckande vattensjuk. Men köpet ångrades aldrig.
Det första huset Bromans byggde var 10-11 kvadratmeter stort. ”Det tog vi med båt från Breviks brygga. Tyresö Brädgård hade fört virket dit med lastbil. Därifrån kunde en skeppare med en fiskebåt (som hade en stor öppen för) ta det till Vretens strand. Därifrån bar vi upp planka för planka till tomten.”

Även Stigs 50 kvadratmeter stora hus kom med båt. Han hade dock köpt ett monteringsfärdigt hus, som fick kånkas upp på berget sektion för sektion från Vretens strand. Det kunde byggas först hösten 1955, eftersom Sager hade överklagat kommunens bygglov. Sager ville antagligen inte att det skulle byggas så många hus på Dyviksudd. Lizzie byggde ett litet hus på Stigs tomt samtidigt som Stig byggde sitt. Även Lizzies hus kom som plankor med båt från Breviks brygga. Hon fick hjälp av Gustav Eriksson från Ällmora att bygga.
Bromans större hus byggdes sedan år 1959/60. ”Det stockhuset tog vi upp från Småland.
Huset var då över100 år gammalt. Så det är antagligen det äldsta huset på Dyviksudd – även om det inte varit där hela tiden.”

Vattenförsörjning
”Kanske var det redan år 1954 då det borrades en gemensam brunn 12 m från stranden nere vid Vreten. Brunnen blev 112 meter djup. Den ger fortfarande bra vatten. Men numera har såväl vi som de flesta grannarna borrat egna brunnar. Den gemensamma brunnen nere vid stranden har dock varit en tillgång ibland, när strömmen har gått och det varit bra med en fungerande handpumpad brunn.”

Transporter
”Åren 1954 och 1955 kom man ut med Stigs båt från Ällmora. Minnet är fortfarande starkt från en gång när det blåste upp under färden från Ällmora ut till Dyviksudd. Håkan var med och var bara 3 år gammal. Istället för att styra mot Fredriksvik som normalt, så fick vi försöka landa i Djupviken. Det gungade mycket och var svårt att manövrera. Alla hade hjärtat i halsgropen, om vi skulle klara oss eller slås mot de branta bergssidorna. Det gick bra, men det var bara några få meter kvar dit.”
De första två åren åkte Bromans ofta motorcykel med sidovagn från stan. ”Vi parkerade den i slutet av Ällmoravägen och gick därifrån ut till Dyviksudd.”
Dyviksvägen var klar år 1954 hela vägen ut till sin vändplan, medan Dyviksuddsvägen kom fram till våra tomter år 1956 – i mycket spårigt skick. Det var därefter ofta ett äventyr att köra bil på vägen under de första åren.

Barnen cyklade ibland och handlade i Brevik hos Sjögrens och i den lilla kiosken invid det japanska huset. Trädgårdsmästaren Boström skötte den kiosken. Han hade en särskild sort av godis som Lena gärna var lockad av, samtidigt som hon handlade andra varor där.

Stig Lalander har berättat att han åkt skidor hela vägen från Stockholm till Dyviksudd. Det var efter den stora stormen hösten 1969. Skidturen blev dock arbetsam eftersom han fick stora problem att ta sig fram förbi alla omkullblåsta träd på en del ställen.

Båtlivet
Det gjordes ofta familjeutflykter till öarna utanför Dyviksudd. Vanliga mål var Mörtö-Bunsö, Skillinge, Hemsö, Bunsö och färder runt Stendörren. Även till Dalarö genom Dalarö kanal.
En gång åkte Håkan och kamrater till Stora Sandholmen en sen kväll. En annan båt hade lagt sig där för natten, och den besättningen har efteråt berättat hur ledsna de blev att bli invaderade av ett gäng tonåringar; de tänkte: att nu är friden borta och att det kanske vore bäst att söka sig till en bättre natthamn. Men det visade sig att ungdomarna uppförde sig mycket väl på Sandholmarna, så att alla hade en mycket trevlig kväll där. Det var roligt att som förälder höra talas om den historien efteråt.

Den allra första båten som Håkan fått hade vi sytt ett segel till. Det var gjort av Lizzies gamla lakan. Det blåste in mot land, men Håkan kunde segla med hög fart in mot stranden. Det var den första seglats han gjorde. Han var nog omkring 10 år då. Den gav honom en så härlig seglarkänsla, att han seglat över Atlanten flera gånger sedan dess - och har haft kolossalt mycket glädje av sin segling genom årens lopp.

Ungarna ingav oss föräldrar ofta oro, eftersom de inte alltid kom tillbaka från sjön i tid. Två av många exempel på det:

Båtar är ju gjorda för att vara i sjön och vi har alltid satt en ära i att dra upp båten på höstens första iskant och skjuta ut båten på vårens sista iskant.

Utflykter på land
I Vreten badade man och hade sina båtar. Från Grisselbergets udde dök Håkan och Peter - med sina dykardräkter på. Även andra ungdomar klättrade upp högt på berget och dök, vilket såg helt livsfarligt ut – och kanske också var det. Nu har vi aldrig sett någon som dykt där på många år.
Under en period försökte Sven och barnen klättra med rep uppför de branta bergssidorna vid det trolska bergspass där det stora grävlingsgrytet fortfarande ligger innanför Grisselbergets udde. Det var ett spännande ställe att vara på!

På vintrarna åkte man gärna skridsko och spelade bandy på Dyviksmaren. Familjen Broman var i övrigt mycket riktad utåt skärgården. Det är bara någon gång som Sven promenerat tillsammans med barnen förbi Dyviks gård till Trollsjön – och Britta har hittills aldrig gjort den promenaden.

Lizzie var däremot ofta på långa promenader. Hon har en mycket lätt gång och kan gå länge. Många promenader var för att kolla floran, såsom vårens första blåsippor SO om Dyviks gård, prästkragarna och blåklinten S om Dyviks gård, eller plockning av svamp, lingon och blåbär på många av bergen. Och under ett par års tid i slutet av 1950-talet gick Lizzie med Håkan och Lena till Dyviks gård och köpte ägg. Och under alla år har Lizzie ofta gått till och från bussen i Brevik.

Samspel med grannarna
Bromans närmaste umgängeskrets var

Ungdomarna träffas fortfarande en gång per år någon stans. De först åren träffades de på Bromans tomt, med dans (och grammofonmusik) på gräsmattan. Ibland var de klädda i gammaldags eleganta kläder med plommonstop och hade mycket roligt – vad grannarna kunde rapportera om efteråt. Vi föräldrar fick inte vara med – och det var nog bäst så.
Barnens kamratskap på Dyviksudd var mycket viktigt och vid ett tillfälle sade de ifrån att de inte kunde flytta ifrån Dyviksudd. Så därför kunde Sven inte ta ett erbjudet jobb i Oskarshamn, och lät således bli att flytta från Stockholm.

Men det vara inte bara barnen som drog ut föräldrarna till Dyviksudd. Lizzie och Stig var där ute varje helg året om under de första åren. Lizzie jobbade på bank och fick därför lördagsledigt senare än de flesta andra. Hennes helger på Dyviksudd blev därför kortare. Och hon fick lägga varma tegelstenar i sängen för att hinna värma upp sin stuga om vintrarna.

Vegetationen
Inför försäljningen av tomter på Dyviksudd hade markägaren låtit slutavverka alla stora träd, så området såg av den anledningen mycket annorlunda ut jämfört med nu, då det är så mycket uppväxt.
Den avverkningen medförde att det de första åren fanns enorma mängder med grenar och ris att ta hand om. Våren 1955 var mycket kall och sen, så att det låg fortfarande snö kvar under de stora rishögarna den 15 maj.
Ljusinsläppet efter avverkningen medförde också att lingonriset fick några explosiva växtår. Britta plockade 30 liter lingon vid Vretens strand sommaren 1957 eller möjligen 1958 när lingonen vuxit och innan det kom för mycket sly. Och Lizzie kunde plocka 20 liter lingon på en eftermiddag på bergen mellan Dyviks gård och Trollsjön.
De första åren odlade Lizzie mycket potatis på nederdelen av Dyviksvägen 34. Det gav riklig skörd då. Efter början av 1980-talet tog Lizzies sambo Olle Steij upp de odlingarna igen: Han grävde i det landet så mycket, att grannarna kallade det för Olles Grop (som en lustig parallell till den då kände travhästtränaren Olle Goop). Potatisskördarna blev fortsatt rika fram till den extrema torrsommaren 1999. (Det var då Tyresta brann.)

Djurlivet
Första gången Brita såg en älg över huvudtaget var under 1960-talets början då tre älgar kom på tomten. Sedan var älgen sällsynta gäster – fram till 1990-talet då älgbesök började bli ett stort och alltför vanligt problem för fruktträden. Sven har flera gånger försökt mota bort älgarna från trädgården, men det har inte varit lätt: Älgen går undan kanske femton meter och kommer sedan snart tillbaka för att fortsätta att bryta grenar eller äta frukt.
Grävlingen kom en period varje kväll – med hela sin familj – till Bromans. Nu har vi inte sett någon grävling där på flera år. På Lizzies berg har hon dock inte sett någon grävling alls under alla år.
Räv såg vi varje kväll en period, men nu är det flera år sedan. Rävskabben tog död på räven under 1980-talets mitt.
Rådjuren är ju söta att titta på. Deras kraftigt ökade antal har dock medfört mycket problem med fästingar. Trots att vi försöker kontrollera kroppen varje kväll, så har både Britta och Lizzie fått mycket problem av borrelia från fästingbett. För Britta har det i tio års tid medfört ryggvärk som kommer och går – och är mycket besvärlig när den kommit. För Lizzie har borrelian kommit i två olika angrepp. Det första år 1998 tog ett år av stora besvär. Det andra pågår nu sedan hösten 2003.

Fisket
Till skillnad från Bromans så var Stig och Lizzie mycket för att fiska. De första somrarna fanns ju inget hus att bo i, så då tältade de på tomten, var uppe tidigt och fiskade och lagade sedan maten på fotogenkök.

Det fanns gott om fisk på den tiden, inte minst torsk och strömming. På höstarna blev det gös och en gång lax. Det största kapet var ett par fyra eller fem kilos gäddor på nät. Med tiden skaffade Stig större båt, och då for Lizzie och han och fiskade torsk vid Kymmendö, vid Utö och en gång på 1960-talet ända ut till Bottenkobben.
Även på vintrarna fiskade Stig och Lizzie mycket på isen. Då blev det mest strömming. Även numera går det att fiska, men det är en enorm skillnad på hur mycket fisk man får.

Lövängsgruppen
Lizzie var med från början och bildade Lövängsgruppen. Det var efter en studiecirkel i lövängsvård hösten 1983, som bland annat innehöll studier vid Åsö gymnasium och Bollmora gymnasium. Bakgrunden för Lizzies del var ett gammalt intresse för blommor och andra växter, samt att hon tyckte det skulle vara stor synd om det vackra lövängsområdet skulle fortsätta att växa igen.
1988 eller 1990 kom Sven med i Lövängsgruppen. ”Jag kommer inte ihåg riktigt hur det gick till: Jag gick ner när fagningen pågick omkring första maj med städning och eldning vid Södra Strandängen. Det var mycket människor som var med och arbetade där då. Jag förmodar att jag gick dit för att jag hade ett genuint intresse. I vart fall har jag sedan dess varit en så aktiv deltagare som jag kunnat.”

Sedan har Sven arbetat flitigt med att då och då grusa stigen från Båthuset fram mot Lillängen. Det blev många skottkärrelass från P-platsen vid Dyviksuddsvägen, för gruset sjönk successivt ner i de blöta och dyiga partierna. Projektet pågick under flera år på 1990-talets början och mitt, så att stigen inte skulle se för grusig ut: tanken var att gruset skulle trampas ner i jorden och att det hela skulle se naturligt ut. Nu är stigen oftast mycket mindre kladdig att gå på, jämfört med hur det var på 1980-talet.

Ett annat och betydligt större investeringsprojekt var bygget av vägbanken från Hassellunden fram emot spången över Dyviksmarens utlopp. Det var Bertil Sigeby och Sven Broman som tillsammans slet med att fylla upp den stigen. Den vägbanken har nu sjunkit cirka 17 cm, men det hela har ändå blivit bra. Förut var det ju ofta som det inte gick alls att gå torrskodd fram till spången över Dyviksmarens utlopp.

Sven har också förädlat några vildaplar på Lövängarna: ”Den ympning som jag gjorde av Orania-äpplen på en vildapel på Stenbackens sluttning mot Lillängen, den blev det inte mycket av. Efter flera år blev det kanske tre äpplen, vilka jag kunde dela i bitar och låta Lövängsgruppen provsmaka. Vintern därpå verkar älgen (eller möjligen rådjuren) ha misshandlat trädet, så att ympningen dog och nu är hela det lilla trädet dött sedan flera år tillbaka. Vildapeln hade under tiden också blivit skadad av att ett annat träd blåst omkull och skadat delar av det.”
”En annan ympning på en vildapel nedanför Lillgipan har tagit sig ytterst långsamt.  Det trädet verkar ha det magert. Där är det både Orania och Mio, som ympats in. Vi får se om det blir några äpplen.”

Framtid på Dyviksudd?
Eftersom Sven, Britta och Lizzie själva skapat sina sommarställen från ingenting och sett dem utvecklas under ett halvsekel, så är det mycket positiva känslor kopplade dit och till Dyviksudd.

Av de fyra omnämnda personer i Tyresö som är födda Lalander[2] är det bara Britta som har barn. Så det blir Lena och Håkan som har möjlighet att vidmakthålla sin barndoms glada upplevelser. Lena har redan rest på många upptäcktsfärder i alla världsdelar och Håkan har redan seglat över Atlanten flera gånger. Det återstår att se hur mycket de kan tänka sig att slå sig till ro på Dyviksudd.
Deras äventyrslusta kan vara ärvd från Sven. Han åkte med sin motorcykel redan år 1948 genom ett sönderbombat Europa ner till norra Afrika – och tillbaka.


[1] Karl-Gustav dog julen 1996 vilket var strax före Stig, som dog i februari 1997. Detta var familjerna Broman-Lalanders tyngsta och mest stressiga period i livet.

[2] Den Lalanderska släktföreningen från Jämtland har över 1000 medlemmar, trots att den bildades så sent som 1946.

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)