1.6 Dyviksuddsvägen17


50 lugna år på Dyviksuddsvägen 17

Intervju med Gunnar Sävström den 3 augusti 2005

Etableringen på tomten
Vi köpte tomten år 1955. Vi valde just den här för att den låg nära vattnet. Tomterna närmast stranden var redan sålda och tomten nedanför var då ett kärr, så den ville vi inte ha. För att ta sig hit innan vägen var färdigbyggd, så köpte jag en roddbåt och rodde hit från Ällmora.
Den första sommaren tältade min fru och jag och vår son här mitt i skogen. Det året tältade även Jädergårds på sin tomt (=Dyviksuddsvägen 26). Det såg då så jäkligt ut här att det är obeskrivligt. Det fanns många rotvältor efter omkullblåsta träd på tomten så det var en komplicerad härva och rätt jobbigt från början. Jag högg ner mycket av skogen på min tomt efterhand. Här eldades det mycket stora brasor för att bli av med alla stubbar. Det tog många veckor att elda alla stubbarna.

Byggperioden
Jag har ju lagt ner min själ i fastigheten under det halvsekel jag varit här: Jag har ju byggt allt själv – utom el-installationerna. Den slänt som huset står på består av sprängsten som jag sprängt och flyttat dit. Jag hade ju markservice på den tiden tills min fru dog för 32 år sedan. Men nu på senare år har jag njutit av det jag investerade som ung. Det första huset som jag byggde var 10-12 kvm och har nu blivit garage. Det nuvarande bostadshuset byggde jag år 1961. Då var det fritt att bygga hur stort jag ville, men jag hade inte råd att bygga mer än 60 kvm.

Den gemensamma vattenpumpen nere vid viken fungerade mycket bra. El kom efter några år från Älvkarleby, jag tror det var år 1959 eller 1960. Och jag borrade min brunn och fick mycket vatten på 68 meters djup. Brunnsborraren provpumpade ett helt dygn och hade 5000 timliter och fick sluta provpumpa för annars hade det nog blivit ett nytt kärr på granntomten (=Dyviksuddsvägen 19).

Fiskevårdsföreningens utvidgning
Från början måste man gå med i fiskevårdföreningen när man köpt tomt här. Jag blev sekreterare i fiskevårdsföreningen från år 1962 och så småningom blev jag ordförande – fram till år 1990, då jag fyllde 70 år och tyckte att det fick räcka.
I slutet av 1960-talet byggdes Bollmora ut och befolkningen där önskade bli medlemmar i fiskevårdsföreningen utan att vara tomtägare. En av kommunens politiska pampar var en hård förhandlare med oss i fiskevårdsföreningen. Men som följd av min och den dåvarande kassören Åke Åsbergs inställning så drevs det igenom att även Bollmoraborna (som det hette då) fick rätt att bli medlemmar. Det var på ett mycket bråkigt möte som vi fick igenom att Bollmoraborna fick fiskerätt. Jag tror det var omkring år 1970. Det har inte blivit några nackdelar av det systemet. Så jag känner mig nöjd med den reformen: det har blivit ett mer rättvist system!

Att motverka tjuvfiske
Jag var också chef för fiskeuppsyningen. Eftersom jag var polis på den tiden så ansågs jag lämplig att hålla i den bevakningen. Från början hade vi fem fasta bevakningsmän utplacerade runt halvön. Det visade sig att de inte gjorde något, utan bara uppbar sitt arvode. Arvodet var kanske cirka 500 kr per år - något beroende på hur stora tillsynsområdena var. Jag krävde att de skulle redovisa vad de gjort under året, men det kom inga redovisningar, så vi tog bort det systemet – någon gång på 1970-talet. Sedan gjorde vi så att några av medlemmarna i styrelsen fick gå en ordningsvaktskurs och bli fisketillsyningsmän.
Det normala var att jag utdelade varningar till tjuvfiskarna. Under min tid gjordes det bara två polisanmälningar: det var uppenbara fall, där man fiskat med alldeles för många nät, utöver de två nät som var tillåtna att lägga ut.

Vad jag inte gillade var trolling, dvs när man åker med en 4-5 spön utspända från motorbåtar med drag efter sig: det var inte sportfiske! Jag hade en snabbgående båt (en Fjordling) på den tiden och en gång när jag åkte nära en annan båt fick jag höra: ”Jag mördar dig din jävel, om du kör över min trolling.” – Jag svarade: ”Vad ska jag göra då med dig, du som håller på att tjuvfiska?” Det ledde så småningom till att han drog upp sin rev och lugnade ner sig.
Ibland på vintern när jag närmade mig någon som pimplade på isen blev konversationen: - ”Har du fiskekort?” – ”Nej.”- ”Får jag strömmingen då!”
Verktygen eller redskapen lade jag inte alltid beslag på, eftersom jag många gånger var alldeles för hygglig. Men jag resonerade då så att föreningen inte tog skada av att tjuvfiskaren fick behålla sina redskap. - Däremot tog jag alltid angeldonen i beslag från sådana som körde med ståndkrok från isen.

Att stjäla en del av en tomt
Fiskevårdsföreningen äger ju en strandtomt vid Kalvfjärden. Tomten ligger på Sparvvägen 2, det vill säga vid korsningen med Finborgsvägen. Tomten hade en granne som hette Mattsson och som hade en svärfar som bodde i huset intill. Mattsson hade på ett mycket fräckt sätt byggt en väg ner till sjön på ett sätt som förde med sig att han stulit en 12 meter bred kil från vår tomt. Vi upptäckte tilltaget så småningom och hade advokater på bägge sidor. En timma innan målet skulle upp i domstolen ringde man till mig och meddelade att målet skulle inställas, och att vi skulle få vår ersättning genom en förlikning istället.

”Fiskodlingen” av gädda
Under min tid hade fiskevårdsföreningen en medlem som hette Andersson och som bytte namn till Arnehög. Han svarade för den odling av gäddyngel som vi bedrev på föreningens tomt. Men vartenda år så hade han något skäl till att odlingen hade misslyckats: för mycket vatten, för lite vatten, frånkopplad ström, för kallt, osv.  - Det pågick en handfull år. Så småningom dog Arnehög helt plötsligt och vi kom underfund med att verksamheten inte var lönsam, utan att det var bättre att köpa fiskyngeln i fortsättningen. Odlingen ägde rum i ett litet hus nere vid stranden av Kalvfjärden. Jag tror huset är rivet nu sedan några år.

Ryssarnas undervattensverksamhet
Jag jobbade ju i flera år på SÄPOs ryssavdelning. Och under början av 1980-talet var det en väldig aktivitet av ryssarna här ute på Gränöfjärden. Det var många ryssar som sprang här längs stränderna och fiskade. De fiskade ju utan kort, så så småningom vände jag mig till den ryska ambassaden och sade till att ”ni har haft folk ute vid Tyresö men det måste vi sluta med eftersom ni inte har några fiskerätter”. Och deras verksamhet minskade. Men vid ett tillfälle var det två ryssar - en från ambassaden och en från handelsavdelningen - som satte sig i en liten gummijolle och rodde ut i riktning mot Älgholmen i ett förfärligt väder. Jag trodde att de skulle omkomma i den mycket kraftiga blåsten: de fick verkligen slita för att kunna ro ut härifrån. Vad de gjorde där ute just då vet jag inte.

Mannen som hängde sig
En granne här hade en vacker dotter som kom ihop med sig med en grabb som inte var så bra. Han var knarkare och gick och hängde sig så småningom omkring år 1980 vid stranden nedanför Jädergårds.

Ordning på Tennisklubben
För att få vara medlem i tennisklubben så måste man vara tomtägare här ute. Det är 50 andelar, och det är ungefär precis lagom. Tennisbanan byggdes från början närmast under ledning av en som hette Lense, eftersom han hade känningar i vägverket eller något liknande. Men den första tiden var det inte någon ordning på föreningens styrning. Då gick Olle Östling in som ordförande, Lennart Horneij som kassör och jag som sekreterare och vi redde upp föreningens affärer, så det blev god ordning. Så det har flutit på rätt bra sedan dess. Men nu har jag inte spelat på tre år, eftersom jag fått problem med balansen.

Minnesrika 50 år
Jag har nästan bara varit här ute på somrarna och har fört ett ganska lugnt liv här. Jag gillar att det är lugn och ro, den friska luften, och möjligheterna att promenera. Det tråkiga var när min fru fick cancer: Hon fick beskedet 1972 och hon dog 1973. Men det jag gärna minns är olika fester, till exempel när jag fyllde 70 år och det kom mycket folk.

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)