1.3 Dyviksvägen 22


Femtio aktiva somrar på en rymlig naturtomt

Intervju med Ida Lundström, Dyviksvägen 22 den 7 augusti 2005

Ida Lundström är född år 1915 och köpte tomten i september 1954 tillsammans med sin man. Hon var då 38 år och de två döttrarna var 9 och 10 år. Hennes bror köpte samtidigt tomten bredvid, d.v.s Dyviksvägen 20.

Lång nybyggarperiod
Ida berättar:
Då var här verkligen både jungfruligt och vilt och hela dalgången på tomten var full med höga ormbunkar. Det första som vi byggde var en toalett. Det var hopplöst innan vi fick till den. Sedan har jag haft Mulltoa av två olika modeller. Nu har vi satt in septic-tank med trekammarbrunn sedan ett par år, och det är mycket skönt.

Vi började med att bygga vägen in hit och byggde en barack sommaren 1955. Baracken köptes och byggdes först på en plats på tomten och senare vinchade vi den till där det lilla huset står nu. I den baracken blev det ett rum och kök där vi trängde ihop oss. Vi var ju mest ute på söndagarna till att börja med.

När flickorna var klara med sin utbildning så byggde vi det nuvarande huset år 1972. Min man hade dött år 1962 och det var tufft att bygga det nya huset som ensamstående mamma. Det mindre huset byggdes år 1980, då det lilla huset (tidigare baracken) revs.

Nu vill vi bygga ut det stora huset. Men vi får bara bygga till 10 kvm och det vill vi inte. Vi behöver 20 kvm till och vi skulle så gärna vilja ha dem som en del av det stora huset. Vi har 60+30 kvm och vi vill ha 80+30, men det säger kommunen att vi inte får; kommunen vill att det ska vara 70+40 istället. Nu duschar vi utomhus och det är svårt att göra i alla väder – inte minst när man är 90 år gammal.

Och när det gäller huset på Breviksvägen 20 kan nämnas att det ett gammalt hus från Svärdsjö i Dalarna. Min bror arbetade på Skånska Cementgjuteriet och hans chef donerade huset till min bror, på villkor att han lade tegeltak på det. Så det monterades ner där uppe och byggdes upp här.

Egna vattensystem

Från början använde vi oss av den gemensamma pumpen vid Dyviksvägen, men det var ju lite långt att gå med vattnet därifrån. Så vi grävde ner ett par betongrör och fick en egen brunn, som trots att det är mycket torrt här uppe på berget ger ett gott och kristallklart vatten. Nu när vi har en borrad brunn, så använder vi fortfarande den gamla grävda brunnen på våren innan vi satt igång vattensystemet till huset. Dessutom smakar vattnet från den borrade brunnen kanske något lite av järn.

Trevligt i vår ”lekstuga”
Jag har slutat att kosta på köp av plantor. Det blir uppätet allting, så nu orkar jag inte försöka längre. Men vi trivs med vår naturtomt där vi har haft olika aktiviteter såsom lekar för vuxna och barn.

Det är tyst och lugnt här och jag njuter av att vara här. Där jag bor i ett radhus i Högdalen, så är jag inte mycket ute, men här trivs jag lika bra utomhus och inomhus. Jul har vi firat här ibland och vi har haft som tradition att öppna upp för sommaren under påsken.

Det är ju här som alla generationerna umgås. Alla kan komma och känna sig delaktiga här. Jag har ju fyra barnbarn och två barnbarnsbarn. Det är så roligt med barnen och att höra om alla deras nya idéer. Och de har erfarenheter från avlägsna trakter som det är intressant att höra om.

Under senare år har barnbarnen varit här väldigt mycket om somrarna. Vi har väldigt mycket roligt hela tiden: barnen har spelat teater och ridigt på fyra trähästar. Majstång har vi brukat ha på gräsmattan här: vi har samlat familjen och tidigare de två grannfamiljerna.

Det har blivit väldigt mycket trafik på Dyviksvägen och den är störande: Man kan ju inte gå på vägen, eftersom många kör så fort. Och på natten är bullret störande ibland. Men vi håller oss ju mest på tomten: den är så rymlig.

Äldsta dottern Marianne Degerholm var också närvarande under intervjun och lägger till: Som barn byggde vi hyddor och från dem kunde vi kolla in rådjuren. Och en gång klättrade min syster och jag upp för den höga branta bergväggen här i väster. Som tur var, så visste mamma inte om det. Mina egna barn har aldrig fått klättra där! För att bada brukade vi gå till klipporna förbi båthuset eller till vad vi kallar Paradisängen. På senare år har vi tagit bilen till längre ut på halvön. Numera bor jag och min man i Värmland och är här under rätt korta perioder om sommaren.  Det skulle vara trevligt att ha lite mer kontakter med grannarna, men eftersom vi är här så kort tid och då har fullt program med barn och barnbarn så blir det inte mycket tid till sådant.

Begränsat båtliv
En kort period hade vi en Petterssonbåt som pappa hämtade på Värmdölandet. Den sjönk när den kommit hit, så det nöjet blev kortvarigt. Men vi hade en roddbåt några år – och rodde ut till Sandholmarna ibland. Nu har vi stått i kö i flera år för att få en riktig båtplats.

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)