1.2 Dyvikstigen 3
Minnen från föreningsliv mm vid Dyviksudd.
Redigerad utskrift från bandinspelad intervju
med Leif och Ann-Marie Löf på Dyviksstigen 3 den 12/1 2008
Ann-Marie och Leif har fritidsbott på Dyviksstigen 3 sedan slutet av 1980-talet, men har ett längre förflutet på Dyviksudd: Ann-Marie växte från år 1954 upp sommartid på Dyviksuddsvägen 32 som dotter till sotarmästare Sven Berggren där. Leif är uppvuxen i Lindalen och har bott där sedan år 1950 när han var tre år gammal, men har genom Ann-Marie varit mycket på Dyviksudd sedan år 1965. Efter det har Leif varit aktiv i föreningslivet på Dyviksudd i cirka 15 år, främst i båtklubben med båtdagarna samt varit klubbmästare i Tomtägareföreningen i många år.
Villaägareföreningens klubbmästare
Leif berättar: Sedan vi skaffade den här tomten 1992blev jag snart klubbmästare och började aktivera föreningslivet. Bland annat arrangerade jag ett besök på Vasamuseet med middag där. Och så hade vi en jubileumsfest när tomtägareföreningen fyllde 40 år 1997: då vi fick ut en buss hit och hade fest i Bygdegården. Den stackars busschauffören hade svårt att vända längst ut mot Bagarsundet, men festen var lyckad.
En annan gång lyckades Madelene Wetterling för övrigt charma busschauffören på en ordinarie busstur till Mossvägen en dag när det regnade och fick honom att köra henne med bussen ända ut till sin tomt i hörnet av Dyviksuddsvägen och Dyviksvägen. Det var förmodligen tjänstefel av honom att göra så. Som ”tack” fick också han besvär att vända bussen i hällregnet!
Jag tycker att tomtägareföreningen gör mycket nytta och det är bra att det finns en förening som kan hålla koll på en del som bor här som ställer till det för oss andra. Det är bra att tomtägareföreningen finns, även om dess aktivitet är låg. Det fungerar mycket bättre om det är en förening än att det är en granne som pratar med någon som har stökigt på sin tomt – eller någon som börjar såga ner alla träd utanför våra tomter.
Säckhoppning sker årligen på Midsommarängeng när Dyviksudds Tomtägareförening firar midsommar.
Foto: Leif och Ann-Marie Löf.
Populära båtdagar i sju år
Under sju års tid hade båtklubben en så kallad båtdag omkring den 11 augusti. Det var avslutningen av våra tre veckors segelkurser för ungdomar. Då hade vi avslutande tävlingar med 6-7 Optimistjollar. Tre av jollarna var våra egna och de andra fyra jollarna hämtade vi från Hemviken och Rosenön vid Smådalarö.
Båtdagarna var mycket populära. Foto: Leif och Ann-Marie Löf.
Under båtdagarna hade varje år ett nytt attraktivt tema:
- Brandkåren kom första året och visade hur man släcker en eld i en båt vid Vreten.
- Kustbevakningen kom med ett stort fartyg som alla fick komma ombord på.
- Barfotaåkarna på vattenskidor (Tyresö Vattenskidklubb) visade upp sina konster och den som ville fick själv prova på att åka på fotsulorna.
- En stor tvåmastarekom ett år och lade sig vid Båthusviken och alla fick komma ombord - och (i två omgångar) åka in till slottet och tillbaka. Och sedan en segeltur ute på fjärden – och på kvällen hade vi fest med gitarrmusik i skutan med 25-30 personer. Foton: Leif och Ann-Marie Löf.
- Polisbåten kom ett år och poliserna berättade om alla möjliga uppdrag.
- Sjöräddningen var också här ett år med sin räddningsbåt och gav instruktioner i första hjälpen och livräddning i sjön.
Utöver avslutningstävlingarna med jollarna så var det vindsurfing. Det var alltid mycket folk på klipporna! Och vi hade verkligt fina vinster som vi tiggt till oss från olika håll. Med åren så blev det sedan mer och mer av lotterier och en avslutning på kvällen med fest på Midsommarängen med ett 40-tal deltagare i tält – med en bandspelare eller ibland dragspel som musik. Allt det här var i mitten av augusti när det fortfarande var varmt i vattnet.
Ett år hade vi dessutom en loppmarknad i anslutning till en båtdag. Bland annat sålde vi en elorgel som Stig Albrektsson donerat. Den gav 1000 kr till båtklubben. Men efteråt fick vi släpa hem väldigt mycket, som inte blev sålt.
Båtdagarna höll på i sju år och det måste ha varit under åren 1984-1991. Sedan minskade antalet barn i lämpliga åldrar och dessutom flyttade flera av dem som varit engagerade härifrån: Madelene Wetterling som varit den största segelentusiasten, och Henrik Sköld flyttade också. Kvar var Roland Tengmo, jag och KG Junetoft, som var ordförande i tomtägareföreningen. Jag tyckte så småningom att jag gjort mitt, så det hela dog ut.
Tennisklubben konkurrerar med allt fler aktviteter
Tennisbanan har varit ett sammanhållande ställe, bl a för att det legat en liten affär på den platsen under några års tid innan tennisbanan anlades. Tennisklubben har fortfarande ungdomstävling, lotteri och klubbmästerskap som avslutning på säsongen. Jan Kärrman har varit den ständige domaren. Han var med och grundade Tennisklubben och Gunnar Sävström var sekreterare. Jorma Kuusinen är materialförvaltare idag sedan flera år och han är aktiv nu. Själv har jag inte spelat så mycket de senaste åren. Det är svårt att förstå vad det beror på: Kanske för att det finns så många möjligheter idag, så mycket även inne i stan: Man blir nästan stressad av alla som man vill hinna med.
Eftersom Tennisklubben flaggar så är det nog en finalmatch. Foto: Leif och Ann-Marie Löf.
Obefintliga samlingspunkter.
Ett problem här på Dyviksudd är att det inte finns någon naturlig träffpunkt där man kan träffas.
I slutet av 1980-talet hade jag idén i båtklubben att skaffa en bastu vid Badudden intill båthuset. Med den lokaliseringen skulle vi kunna dra ihop folk från både Dyviksvägen och Dyviksuddsvägen. Vi fick ihop 25 personer, med behövde minst 30 för att driva projektet vidare, så det dog tyvärr. Tanken var ju att vi skulle dra fram el och en Baja-Maja till Badudden och sedan skulle man kunna hyra bastun, plus att det skulle vara gemensamma bastutider för klubben så att man fick tillfälle att träffas och pratas vid ibland.
En annan idé om att skapa en naturlig mötesplats är att Tennisklubben eller Tomtägareförenignen skaffar en liten kiosk med glass, läsk, godis och tidning. Kiosken skulle kunna vara driven av någon ungdom och man skulle få möjlighet till en promenad och att träffa andra. Jag är fortfarande entusiastisk för den tanken, så jag kanske prövar på den när jag blivit pensionär. Troligen vid Midsommarängen eller vid tennisbanan. Då skall det också finnas en altan med några kafé-stolar att sitta på invid kiosken!
Fiske förr och nu
Förr var det riktiga isar och under åren 1970-1975 fick vi mycket torsk som vi pilkade utanför Vreten. Vid Biskopsöarna fick vi hela båten full med torsk när vi var där någon gång åren 1975-1978.
Nu finns det fortfarande gäddor och strömming och hemskt mycket abborre. Alla säger att fisken har minskat och gäddan har kanske minskat något. Men det är sällan jag kommer hem utan gädda när jag fiskar. För ett par år sedan fick jag en gädda på 10,1 kg här i Ällmorafjärden. Den ligger fortfarande i frysen och skall så småningom avgjutas för att pryda väggen på en planka. Det var nämligen en mycket spännande kamp för mig att få upp den i båten! Men så mycket gädda som när jag var grabb finns det inte längre: en gång fick jag och två skolkamrater åtta gäddor på kastspö i Kalvfjärden, det var omkring år 1959-1960.
Vi lägger nät här i Ällmorafjärden vissa tider på året och får piggvar, gös och sik i november, förutom abborre. Det kan bli mycket sik och sikrom. En gång fick jag en halv liter sikrom ur en enda stor sik!
Båtlivet på Ällmorafjärden
Med vår fina utsikt över Ällmorafjärden så har vi god koll på båttrafiken. Om somrarna är det en armada av båtar som går ut på fredagskvällarna. Tidigare hade vi Y-bommar vid vår brygga, men det gick inte att ha för det blev för stora vågor från de stora båtarna och bommarna bröts sönder. Nu fungerar det bättre när vi har boj i stället. Det värsta är dock vattenskotrarna: de är som mygg och riktigt jobbiga när de surrar omkring.
För en 3-4 år sedan var det ett par ynglingar som tog vår båt. Jag såg dem i vassen en bit bort, och trodde att det var snälla människor som höll på att rädda min båt där. Det var fel, och de åkte iväg och lämnade en annan båt full med stöldgods efter sig.
Dyviksudds dragningskraft
År 1985 skaffade vi oss ett fint sommarställe på Värmdö, men vi upplevde snart att det var att åka åt fel håll att ta sig dit. Nej, Brevikshalvön är attraktiv. Jag tror att mycket av dragningskraften ligger i att det är så kuperat och att man ser vattnet åt olika håll.