BREVIKSHALVÖNS HISTORIA - I SKUGGAN AV EN MARKIS

• Startsida
• Förteckning över intervjuer
• Ämnen för studiecirklar
• Kontakt med författarna
• Rättelser

1.12 Öringhamnsvägen 44

Från 1946 körde pappa taxi inne i stan. Men den kunde han inte använda för att åka hit ut, utan han åkte motorcykel. Det var en Huskvarna, den kallads för en 125:a, men hade nog 124 kubik. Så med den var han ute ensam och röjde och byggde hus under ett par års tid på lediga stunder. Han började bygga det som sedan blev dasset. 1953 var första sommaren som vi barn var här ute. Då packade vi sängar och andra grejer på en lastbil och flyttade ut över sommaren fram till dagen före skolan skulle börja igen.

Foto av Marianne på motorcykeln, som hon köpte av pappa år 1955 när han köpt en DKW250. Bilden tagen före år 1958 (då Marianne sålde sin motorcykel) vid Öringhamnsvägen. Till höger syns sopsäcksstället vid Öringhamnsvägen 11. Foto: Marianne Norell.

Pappa som tusenkonstnär
Pappa dog 1981 när han var 73 år. Pappa var tusenkonstnär och hjälpte ofta till hos många av grannarna när de hade problem. Även hos familjen Welin på Breviksvägen.
Pappa kände jättemycket folk. Han visste genast vad alla hette runt omkring sig. Men en gång stämde detta inte riktigt: det var när Per Oscarsson promenerade förbi och kom i ett långt och trevligt samspråk med pappa. När Per Oscarsson skulle gå och bad om en hälsning till någon gemensam bekant, så var pappa tvungen att fråga: ”Och vem är du?” eftersom han inte alls kände igen skådespelaren.

Husbygget på 1950-talets början
Pappa använde inte grannens bergbana, utan han bar upp allt till sitt husbygge tillsammans med Yvonne. Bergbanan i tomtgränsen tillhör grannen och vi använde den aldrig, för den fanns inte då.

Yvonne berättar:
Pappa hade inte pengar att köpa nytt, utan jag hjälpte pappa att dra ut och räta ut spik. En stor packlåda, som det stod ”Fergusons traktorer” på hade vi som material för att bygga undergolvet. Vid Tyresö Brädgård kunde pappa köpa tredje klassens virke nästan gratis.  Och brädfordringen på vårt hus kommer från fiskebodarna vid Kornhamnstorg. När de revs så fick pappa ta över det kärnvirket. Det var nog först i slutet av 1950-talet.
När huset väl var klart så flyttade pappa hela huset en huslängd och en husbredd, genom att rulla det på stockar och fick det grundlagt på nya gjutna plintar.
Det lilla garaget nere vid vägen är byggt av NCR-lådor av plywood som pappa tog till vara. Sedan panelade han det med rivningsvirke från den gröna flytande fiskpråmen vid Kornhamnstorg.  Så garaget har den gröna originalfärgen kvar från den panel som fanns vid Kornhamnstorg. Och fönstren på garaget är från gamla Tunnelbanevagnar.

Att skaffa mat
Mamma hade astma och orkade inte gå och handla. Så pappa byggde en skrinda åt oss barn, så vi kunde gå till Sjögrens affär. Och till kondiset, där kön om möjligt var ännu längre än hos Sjögrens affär. De hade jättegott bröd. Det verkade som om halva släkten var engagerade på det stället.
Vi hade schemalagt vem av oss fyra barn som skulle gå och hämta mjölk från Dyviks gård. Det gjorde vi i en gammaldags mjökkanna. Däremot köpte vi inte ägg på gården: De hade nog inte mer än vad de behövde själva.

Boströms trädgårdsodlingar
Trädgårdsmästeriet hade odlingar även på andra sidan vägen till Sommarbo. Jerry och Yvonne jobbade där på sommaren och fick 60 öre per timme. Yvonne berättar: Vi fick ihop några kronor på en dag och köpte glassbåt för halva dagsinkomsten. Jag plockade svarta vinbär en hel vecka och kan inte äta svarta vinbär efter dess. Jag kommer inte ihåg att det fanns godis i Boströms kiosk, men år 1965 köpte jag pioner av Boström där och planterade på min nya tomt i Fårdala. De blommar fortfarande.

Brunnsvatten med förhinder
Pappa grävde en tre meters brunn nere vid vägen. Guste (Öringhamnsvägen 11) hade en barnflicka som hade tvättat håret vid våran brunn. Det gjorde att pappa blev mycket arg, för han fick tömma hela brunnen. Därefter låste han pumpen och sedan borrade pappa en brunn i början av 1960-talet nere vid garaget. Den har alltid gett bra med vatten.

Aktivt budande
Jag hjälpe också pappa att buda. I början bar pappa och jag upp dasstunnan med ett par pinnar och grävde ner innehållet i skogen. Sedan fick pappa tillstånd att bygga en betongbehållare med två fack för latrinslammet. Lagen om att vi skulle använda latrinkartonger kom ungefär samtidigt som mamma dog.

Elektricitet efter åtta år
El fanns det nog från omkring år 1964. Från början hade vi ett enlågit fotogenkök som skulle räcka att laga mat för sex personer. Omkring år 1958 köpte pappa ett gasolkök som vi hade till cirka 1968, då pappa vaknade och hörde mamma säga att han inte skulle tända ljuset. Hon hade ju varit död ett år då. Men han gick ut i köket och märkte att gasolköket stått på hela natten utan låga. Efter den farliga – och anmärkningsvärda – händelsen skaffade vi en liten elspis med två plattor och en ugn.

Telefon i nöd
Telefon skaffade vi först när pappa hade ramlat ner från taket. Det var på vintern 1967 när mamma hade dött ett trekvartsår tidigare. Det var 18 grader kallt ute. Så han fick krypa ner för alla trappor för att inte frysa ihjäl i huset, för han hade spräckt bäckenbottenbenet och fem revben och var rejält skadad. Det var på gränsen att han kunde köra bilen till Yvonne i Fårdala.
Marianne kommer ihåg att år 1963 så fanns det annars en telefon i den gröna busskuren som stod i kanten vid ändhållplatsen framför Sjögrens affär.

Livet på vägarna
Yvonne berättar:
Jag cyklade ofta ut, men vi åkte mest buss till och från stan. Bussen var beige med en grön kant. Vi blev ofta åksjuka i bussen och vid Trintorp fick bussen alltid stanna för att Jörgen och jag skulle gå ut och kräkas.

En gång gick Marianne, Jörgen och jag härifrån hem till Brännkyrkagatan. Det tog 6 timmar. Bussen stannade och frågade om vi inte skulle åka med. Men vi ville visa att vi kunde gå ända hem. Första tredjedelen av vägen tog mycket lång tid, för då skulle vi balansera på alla vägräcken som fanns.  Andra tredjedelen gick mycket fortare, men sista biten var långsam igen, för då var vi ordentligt trötta.
På den tiden var det bara asfalterat ut till Lindalen. Senare blev det asfalt fram till Tyresö kyrka. Så småningom blev det oljegrus på Breviksvägen.

Nöjesliv med musik och midsommarfirande
Minigolfbanan (vid Bergshyddan) var det enda man kunde göra när det inte var dans på lördagskvällarna i Trintorp. Golfbanan fanns i vart fall åren 1956-1958. Ibland var vi vid dansbanan i Trintorp. Vi gick alltid dit och därifrån. Jörgen och Yvonne spelade ibland när musikerna hade paus. Det var roligt, men fruktansvärt mycket mygg.
Någon gång var vi också på Trintorp vid midsommar. Eller också firade vi midsommar hos Bergström på Öringhamnsvägen 46: Vi dansade på verandan och så spelade Yvonne dragspel.
Mest var vi hemma eller hos morbror Sture Larsson, som hade en stuga längst bort till vänster på Knapstigen. Vi var aldrig vid Ällmoraängen eller något liknande. Midsommar firades inte som något extra märkvärdigt.

Badliv
Vi badade oftast nedanför Lillängen intill Settervalls (Öringhamnsvägen 5). Där var det aldrig varmare än 16 grader. Och ibland badade vi vid en av bryggorna i Breviksmaren. Där var det två meter djupt och mycket varmare. Och när vi var nere på Dyviks gård och inte red så var vi och badade från trampolinen som fanns längst ut på båthuset - och vi simmade över till Furuholmen. Där fick vi saft och kunde simma tillbaka igen.

Båtliv
Båt hade vid också: Det var en snipa, med inombordare.  När vi skulle åka ut med motorbåten första gången så fanns den vid Gäddviken i Nacka. Gösta Jansson hade en Mälartrettia där och han hade på en papperslapp ritat en skiss över hur vi skulle åka för att ta oss hit ut. Pappa berättade efteråt att han var jätterädd, eftersom det inte var lätt att hitta rätt första gången – så den färden tog många timmar extra.

Vi var mycket på Dyviks gård
Yvonne:
Jag upplevde att det var massvis med somrar som vi var mycket nere på Dyviks gård och lekte med barnen till arrendatorn och familjen Berg. I praktiken var det nog bara 2-3 år som vi var nere hos Seth Gauffin, som var arrendator på Dyviks gård från 1953. Han flyttade sedan till Bergshyddan år 1956 eftersom hans hustru Elfride inte orkade hjälpa honom tillräckligt mycket i jordbruket. Efter att de flyttat så var vi nog aldrig här nere – delvis kanske för att vi då var äldre och mer inne i stan.

Yvonne Lantz rider(på hästen Fingal) år 1954 vid Dyvik. Foto: Marianne Norell.

Under ett sportlov i februari bodde jag på Dyviks gård och hjälpte Seth Gauffin att köra släde i skogen. Jag var även där på ett skördelov och hjälpte till att ta upp potatis. Och jag kommer ihåg att jag stod nedanför backen (d.v.s nära Öringhamnsvägen 40) för att åka med Seth till Nytorp. Där arrenderade han mark, och vi skulle köra hem hölasset med häst och vagn tillbaka till Dyvik. Dyviksvägen fanns inte då, så vägen till Dyviks gård var den mycket branta backen.

Seth hade ingen båt och fiskade inte. Men han berättade att han en gång hade rott för att hämta en ko eller kalv med roddbåt från anda sidan Ällmorafjärden: det var motvind och mycket besvärligt. Han fick försöka klämma fast djuret med sina ben för att det inte skulle motarbeta färden för allvarligt. Och det hann bli kolsvart innan han kunde landa med djuret vid Dyviks båthus.

Lek med Fruncks och andras barn
En sommar var vi nästan hela tiden med Fruncks. Marie-Louise och Monika hette Fruncks döttrar. Vår halvkusin Maud (som bodde på Sikvägen) gifte sig med en Frunck, men hur den mannen var släkt med Ragnar Frunck vet vi inte. Dottern Monikas dödsannons har jag sett. Hon gick på husmodersskolan på Söder. Frunck åkte vattenskidor till Åland på sin 70-årsdag. Han hade dessutom en hoppbrygga för att göra vattenskidåkandet extra roligt.
En sommar var vi med några flickor på Lillängsvägen. Och Olle och Agneta, som var Bergströms ungar, lekte vi med.

Nattliga äventyr med Tumba-Tarzan
En gång hade Jörgen varit nere i Dyvik och lekt. Det var kolsvart ute och han kom inte hem. Mamma väckte mig så att vi skulle gå och leta efter Jörgen i mörkret. Jörgen hade trott att det var Tumba-Tarzan som var ute i mörkret. Så han gömde sig. (Tumba-Tarzan var på rymmen på Södertörn sommaren 1954 efter att ha flytt från andra våningen på ett fängelse - genom att kasta sig ut från ett fönster till en björk.)

Farlig lek på Sagerska tomten
Två eller kanske tre gånger var vi barn och åkte på Sagers järnväg. Någon stod där nere och lade om växeln så vi visste inte vart färden skulle sluta. Bergs barn Otto och Pippi var nog också med. Vi insåg inte att skratten och järnhjulen skulle höras över hela nejden. Så det kom en man och sade: ”Vet ni hur farligt det där är?”. ”Nej, det är ju bara roligt!” svarade vi. ”Vagnen kan tippa och hamna över er” fick vi förklarat för oss.

Djurliv och bärplockande
Yvonne:
Det dröjde nog till på 1970-talet innan rådjuren kom upp till vår tomt. Men pappa såg ett lodjur på vår veranda en gång. Och mamma kan ha sett ett lodjur när hon plockade bär. Jörgen plockade huggormar och lade på våran trapp. En gång såg jag en orm som försökte äta upp en groda: jag blev så arg och försökte på alla sätt ta död på ormen för att rädda den stackars grodan.
Vissa år plockade vi 200 liter blåbär här ute, som vi gjorde sylt av. Lingon fanns det knappast här ute. Smultron plockade vi längs vägkanterna och åt direkt.

Vinterliv
Huset var oisolerat. Men ett sportlov var vi här ute: det var år 1957 eller 1958. Yvonnes klasskamrat Lilian Kiwikoski var med. Mamma fick vara vaken hela natten och stoppa in briketter i vedspisen. Det var mycket kallt och mycket snö - och vi hade mycket roligt.

Stadsliv
Vi bodde 52 barn i vårt såkallade barnrikehus på Södermalm. Där var bra att bo med alla de andra barnen. Vi i vår familj bodde sex personer på 52 kvadratmeter. Mamma och pappa sov i vardagsrummet. Först sov vi alla fyra barn i det lilla rummet. Sedan bodde Marianne i matrummet och Jörgen, Jerry och jag i det lilla rummet. Ibland kom pappa in och väckte mig när han kom hem mitt i natten så att han kunde sova i ro på morgonen och förmiddagen.
Vi fyra barn delade på ett par skridskor. Vi åkte på Zinkensdamm. Jörgen åkte först, sedan var det Yvonnes tur. Vi måste hem emellan för att byta skridskor. Ibland tog vi trapporna upp med skridskorna på, för vi kunde inte ta av skridskorna själva med skiftnyckel.

Svårbegriplig utveckling
Det är synd att det blir permanentboende och höga krav på vatten, belysning, trottoarer osv. Varför ska de nyinflyttande ha allt det bekväma som finns i stan? Varför gillar man inte mörkret? Varför tror man att det är livsfarligt?
Tomten är knappt 4000 kvm med bara berg. Huset står på en plansprängd plätt, som pappa sprängde för att kunna bygga huset. Vårt taxeringsvärde var uppe i 1,3 Mkr – dagen före Yvonne skulle sälja det år 2005. Det såldes för 1 Mkr.

 Margareta Berg, Anna (på hästen Fingal) och Gunilla Ankarcrona samt Inga Berg vid Dyvik, troligen sommaren 1954. Foto: Marianne Norell.

Jörgen Lantz, Inga Berg och Jerry Lantz  med tvätt av mattor på Dyviks förstubro, troligen sommaren 1954. Foto: Marianne Norell.

© 2012 Brevikshistoria.n.nu. Alla rättigheter förbehållna.
Template design by Andreas Viklund