1.11 Öringhamnsvägen 11
56 års minnen
från Öringhamnsvägen 11
Redigerad utskrift från en bandinspelad intervju den 20 augusti 2006
med Lena Guste (född 1927) och hennes son Hans Guste (född 1954).
Tomtköpet år 1950
Lena Guste berättar: Min man och jag köpte tomten Brevik 1:520 den 21 augusti 1950 enligt köpebrevet. Säljare var Claes Leo Lagergren, Johan Lagergren och Annmarie Lagergren-Braaten. Priset var 8000 kronor, varav tio procent i handpenning och resten successivt under tio år. Enligt lantmäterikartan hade tomten avstyckats år 1948.
Byråkratiska problem att bygga hus
Svårigheten var att få tillstånd att bygga. Det skulle nämligen på den tiden vara såväl byggnadslov och byggnadstillstånd. HSB hade gjort ritningar på det tillåtna 32 kvm och vi fick kommunens byggnadslov. Men arbetsmarknadsmyndigheten nekade oss byggnadstillstånd. De föreslog istället att vi skulle köpa en färdig kiosk för tio tusen kronor och flytta den. Vi fick aldrig tillbaks våra husritningar, för de påstods vara helt försvunna. Men året därpå fanns vår ritning märkligt nog i Odelbergs och Olssons katalog! Andra liknande affärer kom sedan ut i pressen och tjänstemännen på arbetsmarknadsmyndigheten åkte fast och blev avskedade.
Efteråt tänkte vi, att det var nog bra att vi inte köpte det där monteringsfärdiga huset från HSB, för hur skulle vi ha fått upp det på vårt berg?
Tekniska problem att bygga hus
På min brors tomt i Örebro fanns det en gammal raststuga, som flyttades till oss på en lastbil. Det var bråttom att lossa bilen, som stod på vägen och tickade pengar varje timme.
Men min bror var mycket energisk och kunde få upp huset halvvägs till bergets topp med hjälp av taljor och rep. Där står det fortfarande, även om det huset byggts till senare.
År 1955 fick vi köpa en gammal kornlada från Vomhus. En ingenjör Johnsson plockade ner och märkte upp stockarna och garanterade att han skulle föra upp den här. Det är ett tvåplanshus på kanske 82 kvm totalt. För att få upp alla stockarna så tillverkade vi den stora bergbanan. Från början hade den en handvev och vi vinchade upp alla stockarna för hand. Huset sattes ihop på plats i september månad och så sågade man ut för fönstren.
Vi flyttade in i det nya stora huset först år 1958. Därefter användes det lilla ursprungliga huset för barnflickan i många somrar. El fick vi nog redan 1957 eller 1958. Telefonen kom 1958.
Mycket återbruk av byggnadsmaterial
Taket var begagnat virke som vi köpte från SJ som skulle byta ut perrongtaken på Centralstationen. Så därifrån kunde vi köpa ett jättelass begagnade takbrädor. Och golvbrädorna var också begagnade. De kom från en snickerifabrik. Genom att vi vände på brädorna och drog ut spikarna så var de nästan som nya. Även dörren till finrummet är begagnad; det satt tidigare i växeln i ett företag i Nacka.
Bergbanans historia
Bergbanan användes bara för husbyggena – antingen hos oss eller vår granne Hedberg. Allt byggmaterial winchades upp för hand till vårt hus. Efter vårt husbygge år 1955 så byggde Hedbergs ett stockhus uppe på berget under mitten av 1960-talet, och då satte de in en elmotor. Omkring år 1970 ersatte vi vårt papptak med betongtegelpannor och de körde vi upp med bergbanan. Och 1985 rustade vi upp banan när vi byggde en friggebod av stockar. Sedan dess har banan förfallit. Men den skulle nog gå att olja upp igen och använda om man byter ut allt uppruttnat trävirke.
Vattenförsörjningen
Från början hämtade vi vatten i den allmänna pumpen utanför Settervalls tomt. Och ibland hämtade vi vattnet i pumpen vid Dyviksvägens början. Där var vattnet något bättre. Men år 1962 borrade vi en brunn uppe vid stugan. Brunnsborrningsmaskinen släpades upp på vårt berg och under borrningens lopp slipade borraren om borrkronan för hand. Han värmde upp borrkronan först på en ässja som han hade med sig. På 79 meters djup fick vi 70 timliter med vatten. Vi ville helst ha mer, eftersom brunnsprojektet var gemensamt med grannen på Öringhamnvägen 13. Så vi fortsatte att borra till 118 meters djup, men det blev inte mer vatten. Projektet avslutades med att grannen och vi byggde en 300 liters gemensam hydrofor.
Problem att köpa mat och mjölk
Vi blev från början ganska illa bemöta i Sjögrens affär: ”Di där uppe i bergen” - det var vi det. Det var nog i första hand fru Sjögren som verkade se ner på oss. Vi var ju sex personer och borde kunna räknas som en god kund. Men de andra kunderna från de stora husen i Brevik, såsom baron Gyllenstierna, fick gå före trots att han bara var sex år. Och om jag beställde tre liter mjölk till på torsdag, så var det ofta som det inte alls skulle gå för sig. ”Vi får se om det finns någon mjölk kvar till er då” var svaret.
Men det intilliggande bageriet och konditoriet var bra att ha. Inte bara för att vi köpte mycket gott bröd där, utan också för att de förbarmade sig över oss när vi inte hade fått köpa mjölk i Sjögrens affär.
Uppfostrande båtliv
Vi skaffade bil år 1951. Det innebar att det första året seglade vi hit. Segelbåten hade ingen motor, så vi fick ibland natta över på någon ö på vägen, när vinden inte ville föra oss hit.
De tre sönerna växte upp med båtar och vart engagerade seglare. Storebror Jan seglade mycket och tog sedan jobb vid kustbevakningen. Så han lade grunden till sin karriär på vattnen här utanför vårt berg.
Ursprungligen hade vi en brygga inne i Breviksmaren och hade där en liten roddbåt. Men så skaffade vi en pontonbrygga som låg nedanför vår tomt under kanske tio års tid. Vi drog upp pontonen på det sluttande berget på höstarna när det oftast var halt och besvärligt.
1961 köpte vi en plastbåt, som vi kallade för Plastis. Det var en av de första plastbåtarna i Sverige. Det var Lerumbåtar som byggde båtar i plast då. Den hade vi mycket glädje av och vi sålde den till slut omkring år 2003 för 4000 kronor med en gammal motor i.
I mitten av 1960-talet köpte vi en Blixtjolle. Ekbergs på Öringhamnsvägen 38 hade fyra pojkar och de köpte också en sådan jolle. Så alla pojkarna var mest ute hela tiden och seglade hela dagarna.
Båtlivet innebar i övrigt oftast någon enstaka båtutflykt till Dalarö eller Stora Sandholmen om somrarna.
Storseglande grannar
Ricardo Edström var en verkligen drivande person för utvecklingen av katamaraner. Han hade en stor intresseförening för katamaraner. Och byggnadsingenjör Olle Linger var en känd kappseglare som hade sin segelbåt utanför Breviksmaren. Han bodde i det stora huset på Lillängsvägen 16, just söder om Fruncks.
Problematiskt badliv
Den varma sommaren 1959 deltog Hans i simskolan i Breviksmaren. Det var ju varmast vatten inne i Maren och Hans fick nog många kallsupar där. Det medförde att han fick colibakterier från det då mycket dåliga vattnet. Njurarna vart angripna och febern var +41 grader och det var mycket besvärligt innan han blev frisk igen.
Lekplatsens tillkomst år 1960 vid Öringhamnvägen
År 1950 fanns en allmän brygga nedanför Lillängen. Då var den tämligen ny. Vi hade rätt att använda den, men i och med att vi skaffade vår pontonbrygga, så nyttjade vi den inte. Däremot deltog vi i upprustningen av den för många år sedan. Den blev i praktiken mest brukad av tomterna som ligger på Öringhamnsvägens västra sida.
Ovanför den bryggan ligger Lillängen. Det var från början tydligt utsagt att det området ska vara en lekplan. Där byggde vi tillsammans med grannarna på Öringhamnsvägen omkring år 1960 fotbollsplanen och lekplatsen. Familjerna Lantz (nr 44) och Widerdal (nr 50) och Lindholm (nr 23) var också bland de mycket aktiva i det arbetet. Det var då mycket älggräs där och tillsammans så grävde vi diken och byggde riktiga fotbollsmål. Vi betalde cirka 120 kronor per fastighet för att köpa rör och annat byggnadsmaterial. (Lena har kvar kvitton på vem som har betalt vad.)
Settervall (Öringhamnsvägen 5) har för det mesta klippt gräset med sin stora gräsklippare. Rutschbanan och karusellen tillkom omkring år 1965 och investerades också av de boende genom att en av oss fick de lekredskapen till skänks från en stadspark.
Eftersom tomterna här är extremt bergiga så går det ju inte att spela boll på dem någonstans. Så lekplatsen användes mycket till bollspel och brännboll för de olika generationerna barn som har vuxit upp här. I mitten av 1990-talet var det inte minst Hans barns tur att leka mycket där. Det kom för övrigt då också dit grabbar från andra håll i Tyresö för att spela fotboll ibland.
Parkeringsplatsens tillkomst omkring år 2000
Det har ju varit besvärligt med bilparkering längs Öringhamnsvägens bergiga tomter och det fanns till och med tankar på att spränga in ett bergrumsgarage i den branta bergväggen bakom Lillängen. Och kommunen hade tankar på att göra parkeringsfickor vid våra tomter. Kommunalrådet Berit Assarsson kom på att det i 1946 års plan stod att det skulle vara en parkeringsplats vid fotbollsplanen. Därför kunde kommunen nagga på fotbollsplanen, trots motstånd från flera av de boende i närheten.
Fyra minnen från John Henry Sagers tid
När vi en gång i början av 1950-talet köpt begagnat virke till toalett, verktygsbod och vedbod och kom körande på Öringhamnsvägen med ett stort lass på taket av vår lilla Austin, så mötte vi John Henry Sager mitt utanför Settervalls tomt. Han kom körande mot oss i hög fart. Men vi lyckades bägge stanna bilarna så att de stod front mot front mot varandra på den då smala och dåliga vägen. Sager steg ur sin bil och var arg över att vi körde på hans väg. Vi framhöll då att på vår tomtkarta stod det att vi hade rätt att använda vägen. Och han lugnade då ner sig så småningom.
En gång på 1950-talet var vi och grannfamiljen på Stora Sandholmen och satt på en liten sandremsa som finns där. När Sager fick syn på oss från sitt båtmanstorp så skickade han ut två av sina nakna damer till Sandholmen: de spatserade fram och åter på stranden – uppenbarligen för att försöka stöta bort oss därifrån. Men vi beslöt att inte låta oss avskräckas utan stannade kvar ungefär så länge som vi tänkt. De där damerna var även nere och köpte ägg och mjölk på Dyviks gård och var många gånger väldigt lätt klädda, efter vad vi fick höra talas om då och då.
Hans berättar: På 1960-talet verkar Sager inte ha varit så mycket ute på sin stora tomt och då kunde man vara och leka där eftersom ingen bodde där då. Jag kommer speciellt ihåg att det gick att krypa in under båthuset och utforska det.
Sagers gamla metallskylt ”Privat strand” sitter för övrigt fortfarande kvar på Stora Sandholmen.
Några minnen kring Ragnar Frunck
Ragnar Frunck var alltid väldigt vänlig. Han var otroligt spänstig. Han sprang ofta upp på vårt berg när han var ute och joggade. Han brukade säga till oss att han såg till att det inte varit något inbrott eller andra problem med husen.
Och hans snabba motorbåt Riva var mycket imponerande när han åkte slalom runt massor av bojar som han hade utanför sig.
Främmande undervattensverksamheter
Lena: Några tecken på u-båtar har vi inte sett från vårt berg. Vi har ju mest varit där under sommarloven. Däremot såg jag en u-båt inne på Strömmen nedanför Stockholms slott. Jag satt på en buss och en liten gosse på fem år sade: ”Titta mamma, det är ett rör ute i vattnet!” Och då såg jag periskopet. Det var på 1980-talet, när det var högaktuellt med främmande ubåtar i svenska vatten.
Äventyr vid Trintorps dansbana
Tyresönäs Villaägareförening hade ett upprop i början av 1960-talet och bad om hjälp att hålla ordning vid Trintorps Dansbana. Så min man (som var både spänstig och stark) och en granne åkte dit för att hjälpa villaägarföreningen att hålla ordning. Men det var ett raggargäng som hade kommit dit och raggarna började kasta omkring stolar och bord. Min man tycke att det var uppskakande och otrevligt och att han inte ville vara med om det mera. Jag tror att dansbanan lades ner i samband med de där oroligheterna.
Midsommarfirandet vid Ällmora
Midsommar firade vi de första åren vid Trintorp men sedan i många år oftast på Ällmora äng. Vi hade då bil och tog med våra grannar på Öringhamnsvägen 9. Barnen var små och dansade runt majstången som stod öster om mitten på ängen. Vi gick hem vid 4-tiden på eftermiddagen. Potatis på sked i tävling och säcklöpning var uppskattade lekar.
Kontinuiteten som kärlekens rot
Vi har ju rätt skyddat på ostsidan av vår tomt: det är inte lätt för allmänheten att komma ner till stranden nedanför tomten, medan vi har tämligen lätt att gå dit.
Vi tycker nog att hela Tyresö och Brevikshalvön har hållit sig mycket likt under de här 55 åren. En stor tillgång är att så många av grannarna har bott kvar hela tiden. Många av oss är visserligen skröpliga nu och har problem att gå upp på våra berg, men ändå bor vi kvar - för vi vill inte sälja.