BREVIKSHALVÖNS HISTORIA - I SKUGGAN AV EN MARKIS

• Startsida
• Förteckning över intervjuer
• Ämnen för studiecirklar
• Kontakt med författarna
• Rättelser

1.10 Dyviksuddsvägen 26

Tibloms hus från Breviksmaren till Dyviksudd
Pappas chef Karl-Erik Tiblom (född 1918) vid Odelberg och Olsson bodde vid Breviksmaren (Breviksvägen 192) och hade tipsat om att det gick att köpa tomter. Så det var tre personer från Oldelberg & Olsson som flyttade ut till Dyviksudd. Brandén längst ut på Dyviksuddsvägen var en av dem.

Tibloms lilla hus på Breviksvägen 192 blev vårt första hus. Det flyttades därifrån när vägen just var byggd till Dyviksudd. Tibloms stora hus kommer jag också ihåg: det var tre eller nästan fyra våningar högt innan det revs och det nuvarande grå betonghuset byggdes i ett plan. (Sonen Tiblom köpte senare Lillängsvägen 2 och mamman Ulla bodde kvar som änka – och sedan bytte hon och sonen fastighet med varandara.)

Förmiddagsfisket
Varje förmiddag satt jag på ett litet grund i vår lilla vik och metade abborrar: det var så fint vatten och så mycket fisk! Jag fick normalt ett halvkilo per förmiddag. Fisken började försvinna omkring år 1970, då vattenkvaliteten försämrades markant. Från omkring år 1985 blev sikten i vattnet mycket bättre igen – sedan man stängt reningsverket i Gudö. Men fisken är tyvärr fortfarande försvunnen.

Pojklekar
Vi var ju ett gäng som lekte ihop. Bland annat sparkade vi boll: Mycket på Lillängen (på nuvarande Dyviks Lövängar), även om den sluttade kraftigt. Där fanns det ingen sly då. Vi var kanske tio stycken som sparkade boll där i slutet av 1950-talet. Vi hade också krig med blåsrör: i stället för ärter så använde vi lingonkart att blåsa med i dem. På Lillängen flög vi också med flygplansmodeller. Först försökte vi flyga på Sandängen, men så såg vi så småningom telefonledningen som gick där och fördärvade alltihop.
1958 byggde vi kojan Royal uppe på Grisselberget under sista veckan på sommarlovet. Och när Ingo och Floyd skulle boxas, så sov vi där uppe för att lyssna på radion under morgontimmarna sommaren 1959.

Ett dumt projekt
En gång byggde vi en afrikansk negerhydda som var täckt med torrt gräs. Det blev ett problem, eftersom vi skulle elda inne i den hyddan. Det var ett av de dummaste projekten jag varit med om: Hyddan brann mycket snabbt upp, men vi lyckades hejda elden från att bli en större skogsbrand.

Vinterliv
Vi var ute på all ledig tid året om. Första julen firade vi här ute julen 1956: Då fanns ännu ingen el eller telefon. Men vägen fanns då, fast den plogades inte på vintern. Det började snöa och vi blev oroliga för att bilen skulle bli insnöad här ute. Det var ju Zues-kris då och körförbud på söndagarna. Vi åkte fram och tillbaka i snön med bilen till och från Breviksvägens början (vid det s.k Grishuset). Vi satt tre personer bak på bilen för att få tryck på bakhjulen så att bilen skulle klara backen vid Dyviksuddsvägens början.  Till slut ställde vi bilen vid Öringhamnvägen för säkerhets skull.

Det var mycket mera is på fjärdarna på den tiden. Vi åkte mycket skridskor och byggde skridskosegel. Det var ofta fina isar efter påsk. Ett år cyklade vi som femtonåringar på isen till Smådalarö och Rosenön. Och så spelade vi bandy utanför Båthuset eller på Dyviksmaren, beroende på hur mycket snön som låg på isen.

Cykelliv
I början av 1960-talet så cyklade vi till Trintorp när de hade dansbana där nästan varje lördagkväll innan det blev för mycket bråk. Vi hade inget lyse på cykeln. I augusti var det svart och vägen var inte oljegrusad, så det gällde att klara alla stenar på vägen. Varje cykel hade en passagerare på pakethållaren: Det gick alltid bra – trots branta nedförsbackar.

Båtliv
Vi hade en liten mahognyroddbåt med en 2½ hästars Archimedes utombordsmotor. Den motorn var så läcker med all sin mässing. Det fanns inte mycket stora båtar på den tiden. Jag kom ihåg när det dök upp en motorbåt med 25 hästars snurra omkring år 1956: Det var något fantastiskt när den åkte förbi. Större båtar och starkare motorer började komma allt mer från början av 1960-talet.
Någon sommar övernattade vi några stycken på Sandholmen – utan tält. Och även på Koppholmen. Vi åkte dit med snurran.
Segelbåt har jag haft sedan 1964. Från början en Stjärnbåt. Hasse Enghag hade också en Stjärnbåt. Vi hade ingen motor. Så vi satt ofta på natten och paddlade – med fotogenlampa hängande i riggen – för att komma hem när vinden mojnat. Båtarna drog vi upp i Fredriksvik - med ett litet spel och en släde mot vilken vi lutade segelbåten.

Jag har byggt modellbåtar sedan 12-årsåldern. I början av 1960-talet byggde jag en lite större båt. Den båten hade jag byggt innan jag köpte segelbåt – istället för att ha moped. I mitten av 1960-talet kom jag med den lilla båten (det var då en snurrbåt) och i Bagarsundet mötte jag två simmande älgar från Dyviksudd i riktning mot Styvnäset. - Jag har fortfarande mina modellbåtar kvar från år 1957: de fungerar fortfarande och jag kan gärna köra med dem ibland.

Stora Saltkråkan var yttersta punkten för utflykterna i skärgården. Där firade vi ungdomar midsomrar i många år under cirka tio års tid till långt in på 1970-talet. Undantaget var midsommar 1963 som vi firade på Ornö.
Till Dalarö kunde vi åka några gånger för att köpa glass.

Seglingstävlingen Mjölkkannan
Vi var med i tio år och tävlade om Mjölkkannan. Det brukade vara mellan 10 och 13 båtar. De första åren hade vi målgång vid Finnklippan och party i Öringhamnsviken efteråt. På senare tid var det målgång i Ällmorafjärden och partyt efteråt var hos Göran Fernbäcks syster som hade ett hus där då.
Vi kom trea som bäst – med en J17, dvs en plastad långedragsliknande jolle. Vi fick hålla på med den flera timmar längre jämfört med alla andra båtar. Men med vårt lys-tal så ”vann” vi ändå.

Hundliv
Hund hade vi – en långhårig tax som hette Andy. En vårdag i mitten av 1960-talet hade Andy drivit en räv ned för bergsbranterna till stranden av Möra ström. Två meter från hunden satt räven. Andy skällde så att jag och min syster kom dit. Då försvann räven, men taxen kunde inte klättra upp för berget igen, så jag fick bära den upp.
Andy var mycket road av att fånga mört på vårarna i Dyviksmarens utlopp. Han åt upp den direkt: huvudet först och stjärten sist.

Miljövårdsgruppen
Det var pappa Hans som fick igång gruppen. I december 1982 började mamma, pappa och jag att slå sly på Lillängen. Slyet var då 4-5 meter högt, så att man knappast såg Dyviksmaren, när man gick på ängen. Vi började också att slå vassen i Dyviksmarens utlopp. Hans Erik Claesson (numera på Dyviksvägen 61?) och jag gjorde också spången inom ramen för naturvårdsgruppen. Sedan började lövängsgruppen 1984.
Det utloppet har fascinerat mig sedan de första åren. Det var hur lätt som helst att fånga en gädda med händerna där. Sedan förstod vi att man inte skulle fånga gäddorna där.

Det var bättre förr
De senaste fem åren har jag inte varit lika mycket här ute som tidigare. Jag tycker att många nyinflyttade fördärvar mycket: det ska bli plana gräsmattor och trädgårdstomter istället för naturtomter. Man vill göra det för parklikt och går för hårt åt naturen. Vad ska de med gräsmattan till när det är snustorrt på somrarna. De fattar nog inte att bristen på vatten är ett problem.
De har sina stora SUV-bilar och stora motorbåtar, som de ska åka fort med någon gång då och då. Segelbåtar är inte inne att ha längre.

© 2012 Brevikshistoria.n.nu. Alla rättigheter förbehållna.
Template design by Andreas Viklund